Idun: 1890

1890 I DU N 599 Ämbetet att Vara husmoder. * Af Helena Nyblom. » i ha lyckligtvis kommit sä långt, att de flesta af oss inse det stora miss- Y bruk, som under årtusenden herskat i mänskligheten, i det att så mänga värdefulla, fruktbärande anlag legat oanvända på kvinno- sidan. Man har icke råd numera att låta alla de krafter gä förlorade, som kvinnorna kunna erbjuda till det stora samarbetet. De flesta tänkande och förnuftiga människor äro numera ense om, att så snart en kvinna har en särskild begåfning och därtill lust och energi att utveckla denna begåfning, är det icke endast hennes rättighet att för- söka det, utan samhället måste vara henne tacksamt för det plus, hvarmed hon vill med- verka till detta samhälles utveckling. Mot dem, som ännu verkligen på allvar vilja förneka kvinnan rättighet att egna sig åt ett särskildt studium och själfständig verksamhet, tyckes mig, att ett enda af Stuart Mill’s be- vis för kvinnans rättighet är nog till att göra dem svarslösa. Han säger på ett ställe, att, för att bevisa det rätta i att männen framde- les skola behålla sina gamla privilegier, må- ste man först kunna bevisa, att till och med de dummaste och obetydligaste män kunna sköta ett ämbete bättre än de klokaste och mest begåfvade kvinnor. Kan detta icke bevisas, följer af sig själft att mänskligheten skulle tjänas bättre genom att utbyta de misslyckade, manliga individer, som ofullkomligt eller dåligt fylla sitt värf, mot duktiga kvinnor, som till belåtenhet skulle uppfylla de fordringar, man ställer på dem. Att en person, man eller kvinna, som inom sig känner förmåga och lust att utveckla vissa gåfvor, som naturen har gifvit henne, för att därigenom uppnå en själfständig ställning i samhället, att hon också försöker det, före- faller en så naturligt, att man nästan måste göra en ansträngning för att sätta sig in i den föreställningen, att detta naturliga och förnuf- tiga skulle förefalla någon såsom oförnuftigt eller förmätet; om täflingen är tillgänglig för alla, skall resultatet bäst visa, hvilka se- gervinnarne skola blifva, och de skulle aldrig komma endast på den ena sidan af mänsklig- heten. När de förutsättningar, som samhället upp- ställer för de olika individerna, från början blifva de samma: likartade grundstudier, med samma rättigheter som mål, då blir det natu- ren, som kommer att afgöra, huruvida kvin- norna på de olika områdena kunna kappas med männen. Naturen har, en gång för alla, lagt större hinder i vägen för kvinnan. Så länge hon är ensam och fri, finns det ingenting, som skulle kunna hindra henne i att utveckla alla sina egen- skaper med samma energi och till samma höjd, — kanske på ett annat sätt än männen. Men en kvinna, som blir hustru och mor, skall al- drig med samma lätthet kunna sköta ett an- * Denna uppsats har för ett par, tre år sedan varit offentliggjord på danska språket i en föga spridd, numera upphörd tidskrift. Den är emellertid allt- för god och innehåller alltför många tänkvärda san- ningar för att ej förtjäna att komma till en större läsekrets. Och då vi nu med den framstående för- fattarinnans medgifvande här införa uppsatsen i svensk dräkt, äro vi öfvertygade om, att den skall med in- tresse mottagas af alla våra talrika läsarinnor. Red. svarsfullt ämbete som en gift man, därtill är hennes husmoderliga ämbete för stort. Hvad hon än, innan sitt giftermål, sysselsatt sig med. skall ju alltid komma att bli henne själf, hennes man och barn till nytta, och med energi skall hon också i sitt nya ämbete kunna vid- makthålla och göra framsteg i sitt föregående lifs arbete och studier, men hon skall aldrig kunna sköta ett ämbete, som helt upptar hen- nes tid, såsom fallet är med de fleste män, utan att hennes hem och barn i hög grad skulle komma att lida däraf. Hon har då va- let emellan att helt egna sig åt den verksam- het, hon har börjat, eller att uppgifva eller dela den, om hon gifter sig. Man har ju ofta sett gifta skådespelerskor, målarinnor och författarinnor, som delat sig mellan hemmet och en annan verksamhet, men det finns många andra tillfällen, som icke till- låta en sådan delning, utan där det speciella ämbetet utanför hemmet kräfver en människas hela tid. Framtiden skall visa, hur den kommer att lösa dessa för oss ännu svåra och stridande spörsmål. Såsom sakerna nu stå, öfvertager en kvinna ett nytt ämbete genom att gifta sig. Hufvud- saken för henne blir då att vara husmoder. Denna titel af »husmoder» har börjat råka i misskredit. Man säger ofta om en ung flicka, som gift sig: »Ja, förr i världen hade hon de och de ta- langerna, och kunde det och det; nu går hon alldeles upp i att vara husmor!» Om de kvinnor, som gifta sig, verkligen ville gå upp i att vara husmödrar, skulle de icke förlora någon förmåga eller talang de förr haft; — de skulle förstå, att alla talanger, all begåfning, alla studier, — ju mer, dess bättre, — behöfvas för att bli en god och klok husmor, för att bli den styrande regentin- nan i en stat i staten, men dess värre fäster man vid benämningen »husmor» snarare före- ställningen om en köksa, som delar sig mellan en smör- och en såpfjärding, än ett väsen, som är satt till att skapa arbetsamhet och lycka i ett själfständigt organiseradt helt. Hemmet är en värld för sig, och det re- presenterar i smått allt, som försiggår i den stora världen utanför. Det finns egentligen ingen förmåga, hvaraf icke husmodern kan ha användning, och ingen förmåga, hon icke skulle försöka bibringa sig. Man har ofta sagt, att, för att herska, må- ste man kunna tjäna. Alldeles riktigt ! — För att kunna vara rättvis i allt, som man fordrar af andra, och för att vara tacksam för de tjänster, som bevisas en, måste man själf ha försökt, hvilken tid och hvilka krafter, som fordras till det arbete man pålägger audra, men det fordras icke, att man oupphörligt skall gå och göra alla detaljer själf. Arbetets fördelning är lika nödvändig i hus- hållet som i staten. En hel mängd husmödrar ha den föreställ- ningen eller den vanan att oupphörligt syssel- sätta sig med allt, som tillfälligtvis kommer i deras väg, och att därpå släppa det, om de händelsevis få ögonen på något nytt. Däraf få de själfva detta oroliga, utslitna, som så tidigt tar glädjen ifrån dem, och de göra just ieke heller andra glada. En tjänare intresserar sig mest för ett ar- bete, som är honom betrodt, och som han i lugn får fullända och så slutligen får sitt tack för, men han blir hvarken en duktig eller pålit- lig medarbetare genom att beständigt afbrytas eller vara under uppsikt. Om hvar och en i ett hushåll hade sitt be- stämda arbete på gifven tid, skulle en sådan mängd tid och krafter inhesparas, att de hus- liga sysslorna blefve till hvad de skulle vara: medlen, icke målet för tillvaron. Jag talar om husmödrar af medelklassen, som utan stora inkomster dock icke lefva i nöd, och till följd däraf i ett öfveransträngdt dagsarbete. Naturligtvis är ämbetet att vara husmoder underkastadt samma vanskligheter, möjligheter och kriser som alla andra ämbeten, som ingen kan uppräkna och uttömma i deras skiftande mångfald i någon diskussion. Jag vill blott framhålla de vanliga, normala förhållandena, då en husmor är tvungen att tänka på sitt hushåll, men kan skaffa hjälp till arbetet, så- som de flesta husmödrar af medelklassen i Europa äro ställda. Det är icke min mening att tala om äkten- skapet. Man vet, att människorna genomgå- ende ha en ' stor talang att taga miste i valet af äkta makar; och frågan om hur äktenska- pet skall kunna bli uttrycket för två perso- ners innerliga och välsignelsebringande samlif, är ett ämne, som fordrar en mycket vidlyftig och grundlig granskning, och hvars lösning det oaktadt skall bli lika svår att finna, som det öfver hufvud taget är svårt att i lifvet re- alisera idealen. Jag talar därför hvarken om olyckliga eller lyckliga äktenskap. De första med sina för- färliga konflikter och motgångar skulle föra allt för långt bort från mitt egentliga ämne, och om jag ville skildra ett lyckligt äkten- skap! — Ja, har egentligen någon sett ett lyckligt äktenskap i ordets hela betydelse? En verklig realisering af den största kärlek mellan två personer, som i allt äro skapade för att lyckliggöra och utveckla hvarandra? Jag vill nu endast tala om ämbetet att vara husmoder, utan att taga hänsyn till alla de mer eller mindre svåra och invecklade själs- förhållanden, hvari alla husmödrar liksom alla människor lefva. Men jag vill då påstå, att en husmoders verksamhet är för en kvinna den lyckligaste verksamhet. Den är den lyckligaste därför, att den inne- håller de flesta möjligheter till en kvinnas hela utveckling. Det är mycket vanligt, att höra kvinnor be- klaga sig öfver, att deras husliga arbete är ett .så materielt arbete, som i längden gör dem slöa och trötta och småningom likgiltiga för andliga sysselsättningar, men orsaken härtill är icke, att arbetet är materielt, utan att det uppfattas på ett materielt sätt. All mänskligt arbete har en yttre form och behöfver ett material för att uttrycka sig, men en hnsmoder har i sitt arbete det mest om- fattande material till sitt förfogande; — hon har lifvet själft i hela dess omvexling. När man vet, hur många andliga resultat ett synbart materielt arbete kan ha, borde man icke nedsätta det materiela arbetets värde. Man vet, hur mycket lyckligare de männi- skor äro, som få ordentlig mat, när de äro hungriga, en väl bäddad säng att ligga i, när de äro trötta, som lefva i renlighet och med en bestämd indelning af tiden, i hela det väl- görande tillstånd, som består i att icke plågas eller hindras af yttre ting. Det är en husmoders uppgift att för flere eller färre skapa en sådan tillvaro, alltså lägga grunden till, att en del människor gå gladare, lyckligare och friskare till sitt arbete, — hon själf inberäknad. När man en tid har lefvat på hotell eller, ännu värre, har sett, hur ett oordentligt, oroligt hem kan förstöra och förslappa all handlings-