Idun: 1891

136 1891 I DU N dan den liemska skräcken i förslå scenen omtöck- nade barnet. Det största intresset tilldrager sig ovilkorligen den unge framställaren af André Leroyers parti Ernst Engborg, som gör sin sak öfverraskande väl. Det barnsligt trohjärtade spelet i slutscenerna är i synnerhet af rent gripande verkan. Hr Olssons Henri Fabreuil träder en till mötes med sympatisk måttfullhet, och hr Engelbrecht ger åt ïbofven» Cla- vorgon en god och ganska trovärdig karaktäristik. »Varulfven» kan liksom »Kumlander» kännetecknas som ett uteslutande folkskådespel, men star som sa- dant dock afgjordt vida under det senast nämnda, utan att vi dock därför vilja säga, att det på något vis innehåller något moraliskt tvifvelaktigt, da ju brot- tet vederbörligen strailas och dygden far sin belö- ning. Det är för mycket af sensation och för litet af naturlig omedelbar moral uti det — däri ligger bristen. Vasateafern. Utom allt tvifvel är »Lille hertigen» såväl till musikens som till librettons värde en af de bästa och mest underhållande operetter, som här hemma gifvits. Dess stadgade popularitet är således väl förtjänt och bekräftas granneligeu af den fram- gång, med hvilken den tid emellan förts fram i nya repriser. Det är blott ett par år sedan vi påVasa- teatern helsade Anna Petterson i hertig de Parthe- nays gestalt; nu lockar fru Hjortbergs af öfverdådig dramatisk och musikalisk hurtighet och schwung präglade framställning hvarje afton goda hus. Fröken Ekström är en intagande liten hertiginna, och hr Lundahl skämmer ingalunda bort Vynaigres tack- samma parti. Fru Stenfelts gedigna musikaliska ta- lang gör sig angenämt gällande i scenerna inom klosterpensionen ; särskildt går den bekanta do-re-mi- kören under hennes ledning med en kläm, som al- drig förfelat att taga applåd inför öppen ridå. Ope- retten i sin helhet föres i den nuvarande dräkten med bästa sammanhållning och fart öfver tiljan, hvadan en afton i »Lille hertigens» sällskap ej bör kunna förefalla någon annat än högst angenäm. Musikföreningen gaf smn bekant i lördags Men- delssohns härliga oratorium »Paulus» inför en pu- blik, som alldeles fyllde Östermalms kyrka. Det storslagna tonverket med sina många vackra körer förfelade ej att göra ett djupt intryck. Dessa körer, som utgöra den viktigaste beståndsdelen i oratoriet, gingo också på det hela taget förträffligt. Bland solisterna stod hr Salomon Smith (Paulus) långt framom alla de öfriga. Hofkapellet, förstärkt, skötte sig syn- nerligen förtjänstfullt. Detta oratorium torde hafva goda utsikter att varda nästan lika så populärt som »Skapelsen». Sista kammarmusiksoarén för säsongen gafs i sön- dags inför en ganska talrik publik, hvars. lifliga applåder säkerligen kunde uppfattas som ett hjärtligt tack till de unga soarégifvarne för de synnerligen angenäma och njutningsrika aftnar, de under den nu snart slutade säsongen beredt älskarne af god och gedigen kammarmusik här i hufvudstaden. Ut- förandet af programmets olika nummer var synner- ligen godt. Filharmoniska sällskapet gifver sin tredje abonne- mentskonsert måndagen den 27 dennes, hvarvid utföres »Jephta och hans dotter» af A. Jensen, »Phaeton», en berömd orkestermälning af Saint-Saëns samt Griegs vackra scener ur »Olav Trygvason». Sångsällskapet 0. D. från Upsala gifver mâtiné i Musikaliska akademien om söndag under anförande af dir. musices Ivar Hedenblad. Pianisten Emil Sauer, en af samtidens förnämste, gifver konsert å k. operan tisdagen den 28 dennes. Tivoli öppnar åter sina portar torsdagen den 30 dennes. Många nya anordningar hafva vidtagits till publikens nytta och bekvämlighet såväl vid Viktoriateatern som i öfre Tivoli. Loretos madonna. En skildring från Italien. För Idun af T>ilha Tjinftc. (Forts.) J lerlareliis tvifvel förvandlas till visshet — till (I den nedslående vissheten, att hans hustru ' älskar Ercole. Hon har tröttnat på den gamle maken, och hans plats i hennes hjärta intages af den bedå- rande ynglingen. . Att så skett, är egentligen helt naturligt, ty lika barn leka ju bäst. Detta hade bankiren också sagt sig allt från början, och den tanken har se- dan som ett damoldessvärd alltid sväfvat hotande öfver hans hufvud. Elena gifte sig för ung, utan att första den heta, lidelsefulla kärlekens natur. Därför är den nu kommen, den ödesdigra dagen, då hon gripes och föres in i passionens starka strömhvirfvel, uti hvilken makarnas lycka måste ohjälpligt lida skeppsbrott. Bankiren älskar sin hustru öfver allting annat på jorden, och han kan ej tänka sig, föreställa sig ett lif utan hennes kärlek. Han förbannar den dag, då Ercole, fridstöraren, satte sin fot inom deras hem. Men hvarför hade han då ej vetat att med kraft tillbakavisa den listige advokatens förslag, helst han genast haft en förnimmelse af dess för- derfliga art? Hvar är väl nu räddning att söka? Endast vår Herre förmår vända ondt till godt. Han kan ännu föra hans hustrus hjärta tillbaka till honom. . . »0 Gud, min Gud, och du, Madonna Santissi- ma,» suckar Bertarelli nu stundligen, »hjälpen mig, frälsen mig ifrån förtviflan!» En dag, då han pinas af de mörkaste tankar, får han tillfälligtvis i handen ett klerikalt blad, däri följande, med fetskrift tryckta ord strax springa honom i ögonen ; Loretos Madonna. Huru många gamla minnen väckas ej af denna öfverskrift till lif! Han ser åter framför sig den i hans barndom tillbedda madonnan, hvilken han sedan under årens lopp så otacksamt bortglömt. Tankarna gå tillbaka till Sorrento, till foster- modern, vid hvars sida han bad så fromt sina böner inför den rikt smyckade bilden, som inom en glaskupas skydd hade sin plats i det lilla helgdagsrummet. Den var så grann i sin guld- broderade blå sidenklädning med den perlsmyc- kade guldtrådskronan på hufvudet. Vi barn undrade mången gång, hvarför val madonnans ansigte var så svart. Då berättade fostermodern oss, att bilden, som bon själf med- haft från en pilgrimsfärd till Loreto, borde vara sådan för att motsvara originalet, hvilket är ut- skuret i cederträ af själfva aposteln Lukas. Min fostermor hade som ung flicka lidit af en svår höftsjuka, som ingen läkare kunnat bota. Förtviflande om all annan hjälp, hade föräldrarne velat föra den sjuka till den för sitt undergörande vidtberömda madonnan och därför i små dags- marscher tillryggalagt den långa vägen från fö- delsestaden Foggia till Loreto. Det hade^ ej va- rit något lekverk för flickan, som gick pa kryc- kor, men hoppet uppehöll modet — ett hopp, som ej häller kom på skam. Man kan tänka sig, hur trött och utmattaa den arma kände sig, när hon ändtligen hade anländt till platsen. Men detta oaktadt ville hon ej unna sig någon hvila, utan hade begifvit sig direkt till kyrkan. . , Där lästes först en messa för den sjuxa, och därefter bands om henne den mantel, som burits af madonnan. Efter ceremoniens slut hade pilgrimerna ater- vändt till herberget, där flickan på grund af trott- het och sinnesrörelse hvarken förmått äta eller dricka, utan strax insomnat. Då hon ändtligen efter tjugufyra timmar åter uppvaknat ur en nä- stan lethargisk dvala, var hon botad. Ja, hon var så fullkomligt återställd, att kryckorna kunde lemnas åt kyrkan såsom ytterligare bevis pa Lo- retos madonnas stora och underbara förmåga. »Men», brukade fostermodern säga, »det är klart, att denna madonnabild måste vara vida mäktigare än någon annan, ty utom det att den är ett verk af den helige aposteln Lucas, har den äfven den fördelen att trona i »la casa sanla (det heliga huset)» hvarom sägnen förtäljer de under- baraste ting.» Vi barn brukade sitta med öppna munnar och med ögon, som nästan hotade att rulla ur huf- vudet på oss, när den goda frun berättade de händelser, som Bertarelli jännu, så gammal_ han är, nästan ordagrannt kommer ihåg, och hvilkas data ej gått ur hans minne. o »Nu ska ni veta, mina barn», sa hade alltid fostermodern inledt sin berättelse, »att en gång för många århundraden sedan lefde den fromme kejsar Konstantin och hans ännu frommare mo- der, den heliga kejsarinnan Helena. Hon hade länge försport en stor oro i sitt sinne, ty hon längtade att anträda en pilgrimsfärd till Nazareth, där hon hoppades få se den bostad, som hade herbergerat Kristus och hans föräldrar. År 336, saligt i åminnelse, blef det ändtligen kejsarinnan förunnadt att besöka Nazareth, där vår Herre lät den nåden vederfaras henne alt finna i fullkomligt oförändradt skick den heliga hydda, »la casa santa», i hvilken jungfru Maria en gång hade skådat dagens ljus. och där hon sedermera lefvat tillsammans med den helige Jo- seph,, uppfostrande världens frälsare.» »Ni kunna tänka er», fortsatte fostermodern, »att det ej dröjde länge, förrän den nitiska kej- sarinnan lät bygga en ståtlig basilika, som inom sina starka murar skulle värna den öfver allting annat på jorden högt benådade helgedomen, så att den till evärdliga tider skulle kunna bevaras åt människorna. Nu blef det alla kristnas ifriga önskan att få së denna för fromma hjärtan så dyrbara hydda, och i stora skaror tågade pilgrimer till platsen. Tomhändt infann sig naturligtvis ingen; hvar och en ville efter råd och lägenhet bidraga med sin skärf till helgedomens smyckande. Men de hopade dyrbarheterna voro nära alt vålla »la casa santas» förderf, ty roflystna sara- zener drogo plundrande och förhärjande fram och åstadkommo en sådan förödelse i den väldiga ba- silikan, att den hotade under sina spillror be- grafva »det allra heligaste». Men vår Herre kunde ej tillstädja något så oerhördt! Han sände en skara englar, som togo det lilla huset under sina vingars skugga och transporte- rade det till Dalmatiens kust. Dock, det var ej Guds vilja attlemna helge- domen på hednisk jord. Nej, tre år senare, det vill säga år 1294, syntes englarne åter och buro hyddan till enkan Loretos åkerfält, och här står den nu än i dag för ajla rättrogna katholiker, ett slående intyg om vår Herres outransakliga nåd emot den heliga, romerska kyrkan. Man kan förstå det jubel, som gick igenom hela den katolska kristenheten öfver detta Guds stora underverk. Pilgrimer strömmade på nytt i lusen- och milliontal till stället. Genom sina fromma gåfyor bidrogo de till uppförande af en präktig basilika, inom hvars, med guldmosaik sira- de murar den lilla hyddan ånyo funnit ett värdigt omhölje. Furstar och verldens mäktige böjde knä pa det hårda stengolfvet i »la casa santa» och till- bådo med ödmjukt hjärta den heliga, vidt prisade madonnan.» Så lydde historien, som på barnasinnet ut- öfvade ett så lifligt intryck, att den unge Berta- relli plägade med den mest tillitsfulla tro på bil- dens allmakt uppsände sina böner inför denna, och han blef alltid helt förvånad, därest någon af hans oskyldiga, små önskningar ej strax upp- fylldes. Han hade ej varit värdig att bönhöras, menade då alltid den gudfruktiga fostermodern, som ifrigt förmanade gossen att hädanefter genom större lyd- nad och flit göra sig bättre förtjent af madonnans ynnest. Att en gång få vallfärda till Loreto, ansågo naturligtvis barnen såsom sitt lifs förnämsta mål. Men sedermera när Bertarelli så lätt hade kun- nat tillfredsställa denna önskan, då var den glömd, liksom så många andra af hans barndoms gyllene drömmar. Men, »hvad som sjunges vid vaggan, det ljuder genom hela lifvet», säger det gamla ordspråket, och säkert är, att barndomens djupa intryck säl- lan helt utplånas. Och nu, under sorgens dofva tryck, återkom hos Bertarelli tron på madonnan och med den hoppet att hos henne ännu kunna hemta räddning. (Forts.) Innehållsförteckning: Ingeborg Petrelli ; af J. N—g. (Med porträtt.) — Svarta ådror; dikt af Anna Knutson. — Domarens löfte; af Ave. — I forna dagar; strödda blad ur minnets album, af Mathilda Langtet. 7: »Lilla Charlotta». — »Hjälpredor»; af J.K. — »1 pigflyttningen» ; för Tdun af Matte Brm. — Teater och musik. — Loretos madonna ; en skildring från Italien, för Idun af Hilda Hintxe. (Forts.) my no smycken. som fortfarande för den s. k. lilla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emaljeradeblommor och fjärilar som under vintern 1890 va^te^ sJ°ri uppseende i Paris. De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de sma hvit- och blaemaljeradejjarilarnefrisen stalla sig olika fr. 6 till15 kr. Sandas efter rekvisition till landsorten i rek. bref, från Juvelerar HALLBERG, Regeringsgatan