Idun: 1891

1891 I DU N 135 ringde. Hans hustru kom rusande från ett håll, gamla kokerskan från ett annat, och husan, som skulle öppna, hon kom merän- dels in till doktorn med en priskurant på dyra viner eller profböcker från boklådan, eller ock var det någon liten frysande parfvel,som ville sälja grönt eller tvål eller papper »för tjugufem öre». Under tiden våndades han där inne vid sitt skrifbord och undrade, hvart i Herrans namn detta skulle bära. Deras hus var ord- nadt på »stor fot», som det egnar och anstår en läkare förstås. Utgifterna voro riktigt »ståtliga», under det att inkomsterna voro nästan inga. Visserligen hade patienterna blifvit något flere, men bestodo för det mesta af fattiga släktingar, som på skämt kallade honom sin »husläkare» och ökade förrådet af soffdynor och dukar. Då de ju naturligt- vis ej kunde föreslå att betala med klingande mynt till en släkting! Hvar voro nu alla kalkyler, som de älskade som förlofvade un- der heta smekningar uppgjort? Bortblåsta som dimmor» . . . »Men, Harald, skall detta vara någon sökt kvickhet, som passar in på oss, så är den just inte så lyckad ...» »Ah, jag har inte slutat på länge ännu,» fortfor han obarmhärtigt. »Hvar var jag nu? Jo — den unga frun var en liten lätt- ledd, god varslse, som gärna tog råd af an- dra, och hennes vänner gjorde det klart för henne, att en läkares hustru kunde inte ha hemgjorda kläder — hon måste uppehålla sin mans anseende. En läkare måste ha två dyrbara riktiga jungfrur m. m. Hvar se’n mannen tog medlen till allt, det brydde de ej sina små söta hufvuden med att utfun- dera — — Han började redan, ehuru så ung, få några grå hår vid tinniDgarne, under det hon, vac- ker och strålande, skötte sina åligganden, nämligen att föra nöjets spira i de kretsar, där hon var efterlängtad ... Sällan åtföljde han sin hustru, »ty han hade ej tid» hette det, men i själfva verket hade han ej råd, ty af lånet återstod nii snart en- dast ett par hundra kronor.» »Men Harald! Hvarför har du ej förr talat om detta för mig? Och hvad kan jag för resten göra för att rädda en farkost, re- dan borrad i sank? Är det kanske din me- ning, att jag bort ensam förrätta alla de mångfaldiga sysslorna inom ett hus, så borde du sökt dig en maka långt under mitt stånd...» »Se så där ja! Nu äro vi där!» Som en pil flög han upp ur soffan, och började, med händerna begrafna i sina fickor en storm- marsch fram och tillbaka genom rummen. Snart måtte väl efter stormen äfven regn komma, tänkte han. Mycket riktigt började hon andas tungt, men lemnade rummet med stolt hållning och bibehållen krigsära. * # * Doktorn stirrade en stund med kufvad vrede på dörren, som öfverflödigt hastigt slöt sig efter hans lilla afgudade husstru. Att han kände sig olycklig, märktes tydligt på de slutna läpparne och sammandragna ögon- brynen. Sedan han en stund förgäfves vän- tat på, att hon skulle återkomma för att säga ett försonande ord, ryckte han till sig hat- ten, som låg på pianot, tog i förbifarten port- nyckeln, som hängde i tamburen, och gick med hastiga steg hvisslande ned för trappan. Och Laura — hon låg framstupa i för- makssoffän och grät och hoppades, att han skulle komma och säga något mildrande ord. Det var ju så hjärtlöst att skylla deras ofärd på henne! Rådde kanske hon för, att han hade så få patienter? Inte hade väl hon tvingat honom att gifta sig med en »fattig flicka» . . . Men så midt upp i detta försvarstal ljöd en röst inom henne : du har ej lefvat efter edra tillgångar -— du visste nog, huru allt var ställdt! Åh, det var en efterhängsen domare, det där samvetet! Men tyst — nu närmade sig hans steg... Nej, de gingo förbi till tamburen. Så hörde hon honom gå utför trappan. Hon ville så gärna ila efter honom, men stoltheten höll henne kvar. Hon reste sig och borttorkade tårarne. Liksom utan att vilja tillstå det tog hon vägen genom tamburen och sneglade på portnyckelspiken. Den var tom! Hon greps af vild ånger! Tänk, huru han lidit och våndats, under det hon bara tänkt på sina nöjen. Nu måste hon ut att säga ett ingalunda smärtsamt afsked till sina jungfrur och stängde snart köksdörren efter dem. Det var en un- derlig kuslig känsla hon erfor, något af bar- nets rädsla för mörkret, då hon visste sig vara ensam i hela våningen. Dock snart började hon med nyvaket in- tresse se sig omkring. Det var hennes kök, detta, hennes rättighet att gå där och »snoka», utan att två surmulna tjänsteandar sneglade på hvarje hennes rörelse. Hon tänkte mer och mer, på hvad Harald sagt. Han hade dock kanske haft rätt; hon ville strax börja ändra sig. Hade ej hon och modern ofta under den tid de hade inackordenter fått reda sig själfva? Inte kunde hon väl ha blifvit så bortkommen på dessa två år! Hvarför göra sig så beroende af hjälp, då man själf har två friska starka händer, klart förstånd och en redlig vilja. Nu måste där bäddas. Det gick litet ovigt, och bädden blef ful. . . Klockan slog half nio, och ingen Harald hördes af! Skulle han komma snart, skulle allt åter bli godt...? * * * Yid niotiden kom han helt omärkligt, själf öppnande tamburdörren, och väntade att finna sin hustru försänkt i »stilla vemod», om hon var hemma, något som han betviflade. Han blef förvånad, då han kastade en blick in i våningen, där taklamporna lyste klart både i salen och hans rum och muntra brasor flammade och sprakade gladt och hem- trefligt. Ett inbjudande kvällsbord stod färdigdu- kadt med en blomma som prydnad och sir- ligt brutna servietter. Ingen människa syntes dock till, där han sökte genom alla rummen. Endast köket återstod ännu. Liksom gripen af en aning smög han sig ljudlöst dit. Med hvitt förkläde framför sig, ifrig och blossande, stod Laura vid spiseln i full färd med stek- panna och smörbytta. Aldrig hade hon före- fallit honom så täck och intagande som vid dessa husliga bestyr. Han gjorde ett lätt buller för att ej skrämma henne, och hon var ej sen att kasta sig i hans famn. »Men mitt älskade lilla barn. Hvarför är du här ute — och ensam,» frågade han med oroligt kärleksfull röst. »Därför att både Kristin och Lina ha gått sin väg — de äro borta. För alltid — Harald, och jag är nu fru i mitt hus, och det är så förtjusande att ha sin frihet och känna sig nyttig. O, Harald, att du kom så snart, jag är så glad,» skrattade hon och svängde rundt om med honom på köksgolfvet, så att mjölkbudet, som just i detsamma knac- kade på, trodde att där var stor bal. Så tog han henne om lifvet igen och ville dansa galopp in i salen, men hon skrattade och spjärnade emot. »Biffen, biffen, hör du då inte, vi ska’ ha den med.» Och hon tog det ena fatet och han det andra — och en minut därefter sutto de vid bordet, vid den trefligaste lilla 3upé de ätit sedan så länge de mindes ... »Hör du Harald,» sade Laura, när de efter slutade omsorger sutto tillsammans i lilla soffan i sängkammaren, »hittills ha vi nästan endast skämtat om hvad vi så tragiskt afhandlade i middags. Men nu vill jag, in- nan jag somnar, säga ett allvarligt ord. Ser du — jag har varit mycket felaktig, det med- ger jag, men äfven du har felat. Hvarför sade du ej öppet, huru du hade det, hvarför hade du ej förtroende till mig? Nu vill jag bättra mig, d. v. s. själf taga hushållet om hand och ha blott en enkel jungfru, men så får du ock lofva mig att alltid vara öppen och sann, behandla mig som din hustru och ej som ett barn och» — nu skrattade hon och ryckte honom i skägget — »inte brum- ma, när det är något litet fel med maten. » »Ty nu måste jag börja från första klassen i skolan, lifvets skola,» tilläde hon allvarligt, med fasthet i blicken. Hans enda svar var att tillsluta hennes läppar med en kyss. Teater och musik. Kungi. operan. Fru Olefine Moe uppträdde i mån- dags i sin andra gästroll, nämligen som Mignon i operan af samma namn. Uppriktigt sagdt lyckades fru M. här mindre än i sin förra uppgift. Figuren är alldeles olämplig för denna roll, gester och mimik enformiga. Sången präglas nog af intelligens och de högre tonerna äro vackra och fylliga; det lägre registret företer däremot åtskilliga brister och text- uttalet är rent af jämmerligt. Vokalen u uttalades som å och a m. m. dylikt. Det lifliga bifall, som helsade sångerskans förra uppgift, hann här svalna åtskilligt. Fröken Karlsohn och hr ödmann voro båda betydligt indisponerade. Främsta intresset stycket igenom var ovilkorligen fäst vid hr Bottero, hvilken som gubben Lotario har sin kanske för- nämsta uppgift. Ett. så intelligent och i detalj fint utarbetadt spel är en sällsynthet på en operascen, och den klangfulla stämman gör sig här som alltid förträffligt gällande. Vid galaspektaklet sistlidne fredag uppfördes »Me- fistofeles». Operan gick alltigenom förträffligt, och hufvudrollernas innehafvare fröken Oselio, fru Öst- berg, hrr Ödmann och Bottero belönades med blom- mor och lagerkransar. Salongen, fylld af en hög- tidsklädd publik, företedde en den ståtligaste anblick. K. Dramatiska teatern uppför i morgon första gån- gen »Ett lysande parti», svenskt original af förfat- taren till »Sveas fana». Svenska teaterns senaste nyhet utgöres af Jules de Martholds sensationsdrama L’ogre, hvilket i svensk tolkning mindre lyckligt benämts »Varulfven». Pjäsen har i Paris gjort stormande lycka, och att den konst- art, den representerar — om man nu ej skall vara så sträng, att helt oeh hållet stryka branschen från konstens kategori — äfven här har sin publik, därom vittnar i synnerhet radpublikens ljudliga bi- fall inför de mest uppskakande scenerna i de Mart- holds brottsmålsdrama. Onekligen tillhör detsamma det njutbarare i sin art; ett par af de sju tablåerna äro synnerligen väl beräknade och verkningsfulla, så den första och enkannerligen den sista med den effektrika scenen emellan den oskyldigt misstänkte Fabreuil 'och den lille André, då den förre söker och lyckas återkalla förståndets ljus hos det alltse-