Idun: 1891

134 I DU N 1891 cerad härför och dessutom begåfvad med en god portion tålamod och försakelse. Vanligtvis behöfver man en person för att ha uppsikt öfver de större barneD, då man vill omse dem något bättre än genom en van- lig barnjungfru. I detta fall bör den unga flickan för det första sy åtminstone linnesöm väl, helst äfven hafva genomgått en kurs i klädsömnad, så att hon kan ändra gamla och sy nya barnkläder. Hon bör dessutom kunna ordentligt lappa, laga, stoppa, sticka och märka. Detta är visst icke så mycket, som det låter. Kan hon väl sy linnesöm, så lär hon sig det öfriga (utom klädsömnad förstås) på några få timmar. Hon bör vara flitig, så att hon ej menar, att all rättfärdighet är uppfylld därmed, att hon sitter och håller en nål i handen, men att det gör detsamma, om saken blir i dag, i morgon eller i nästa vecka. Dessutom bör hon kunna stryka och till och med tvätta litet, så att, om det behöfs, hon kan i en hast göra eller åtminstone deltaga i en liten tvätt till barnen — det är sådant, som modern själf gör ibland, och som alltså hjälpredan bör kunna göra. Antager hon återigen en plats för att gå tillhanda i hushållet, så bör hon utom någon insikt i bakning och kokning äfven kunna sy, först och främst linnesöm, helst också klädsöm. I många hem, särskildt på landet, sys alla kläder hemma; det är ej angenämt för en sådan flicka, då husmor och döttrar hjälpa till, »när man fått sömmerska i huset», att stå handfallen eller, hvad värrre är, bära sig bak- vändt åt eller förderfva saken, emedan hon ej vill erkänna sin brist på kunskap och öfning. Sådant är mycket tålamodspröfvande för hus- modren, och det är endast naturligt, om den unga flickan ej är lycklig på sin plats, då hon känner i luften, att man ej är nöjd med henne. Vi skulle vilja råda alla unga flickor, som söka platser att gå frun till handa: om det blott är för att slippa ifrån ett tråkigt eller enformigt hem eller för att komma ut och få roligt eller i hopp att göra intressanta bekant- skaper, så tag ej en sådan plats, ty ni kunde utsätta er för en stor missräkning. Är det åter för att med redbart arbete förtjäna ert uppehälle, så måste ni i någon mån hafva gjort er kompetente för en sådan plats. Litet af hvarje, som ofta är det samma som intet, duger ej nu för tiden. Ingen tar en person i sitt hus, som ej har behof af den personens arbete, och, äfven om lönepretentionerna äro små eller alls inga, så måste matmodern ej ha så litet valuta i arbete, för att hon skall känna sig ha fått ersättning för ett helt års underhåll. Är den unga flickan ej stark på en eller två punkter, så är det fara värdt att husmodern ej får denna ersättning, och med »det vänli- gaste bemötande» i världen har den unga fliokan ej angenämt och trifs icke (n. b. om hon har förnuft och ambition), ty hon känner, att hon ej motsvarar, hvad man haft rätt att vänta och hoppas af henne. Än en gång alltså: lären er sy linnesöm, klädsöm, tvätta och stryka. Eller: en mindre kurs i bakning, matlagning, linnesöm och stryk- ning; framför allt i bägge fallen: att laga, stoppa och sticka strumpor. Hur den unga flickan än må tänka sig sin blifvande ställning, att hon skall ibland sysselsätta sig med sittande arbete får bon väl tänka sig, och då blir det ett oeftergifligt vilkor att kunna sy väl i hand och på maskin. Har hon så gjort sig kompetent, så behöfver hen ej gifva sig ut »utan lön blott för ett vänligt bemötande». Hvarje matmor, som själf kan arbeta, skall förstå att uppskatta arbetet hos en annan och veta, att »arbetaren är sin lön värd». Det vänliga bemötandet följer då af sig själft. Men en sådan flicka får ej med »vänligt bemötande» förstå att roa sig vid hvarje till- fälle. Att vara fruns »hjälpreda» innebär, att hon skall taga vid, där frun ej räcker till. Om denna sednare behöfver lemna hemmet, så bör hon känna sig öfvertygad, att det och barnen få en bättre tillsyn, än om de lemnades med tjänarne allena, och dessa sednare böra likaledes känna, att de hafva någon i sin när- het, som representerar matmodrens öga. Är det främmande i huset och frun måste säll- skapa, så måste hjälpredan veta, att just nu behöfvas hennes tjänster utomkring. Hon skall sörja för, att serveringen sker, som sig bör, hjälpa tjänarne, gifva barnen någon sysselsätt- ning — korteligen allt hvad matmodren skulle vilja göra, om hon ej sutte fastspikad därinne i salongen. Den unga flickan säger kauske: »det är ju pigsysslor; skall man då aldrig få vara med, aldrig ha roligt!» Yi säga om igen: den som tänker så, skall ej åtaga sig en sådan plats, ty hon kan bli besviken. För det första är allt arbete, som sker i ett hus, pigsysslor. Nämn ett, som icke är det, såvida man ej undantager sömnaden ? Hvad husmodren ej hinner med, sköta pigorna, och ofta får hus- modren just sköta, hvad dessa borde, men ej bry sig om att binna med. »Hjälpredan» får ej vara bättre än matmodren. Äfven om denna håller sig en hjälpreda för att själf slippa att göra en del saker, så är det ju ej mera än rätt, att hon får den lättnad hon åsyftat. »Hjälpredans» ställning är sådan, att hon kan vara mindre med än guvernanten, än husets dotter, men detta innebär ej det samma som att vara tillbakasatt eller att ej röna ett vän- ligt bemötande. Hennes plikter hålla henne delvis ifrån salongen, då det gifves främmande, men ingen matmor med hjärta och hufvud skall underlåta att draga henne fram, göra henne bekant, bjuda henne en plats ibland de andra, då hennes sysselsättningar tillåta henne att stanna inne en stund, och i allmänhet att be- handla henne som sina vuxna barn, om hon förtjänar det. Grymt är att låta en sådan flicka, som ofta är af lika god familj som man själf, bära in eh bricka, knapphändigt presen- tera henne (eller också alls icke) och låta henne gå ut igen och dricka sitt kaffe med tjänarne eller svälja ned det med sina tårar i en vrå hvilken som helst. Om detta än händer, så får man hoppas, att det ej sker ofta. Bäst är för den unga flickan, att hon på förhand föresätter sig att ej lägga småsaker på hjärtat. Mycket kan bero på ängslan, bråd- ska, tankspriddhet hos matmodren. Om hon blott intresserar sig för husets bästa som för sitt eget hem, om hon är flitig och omtänksam i saker, som ligga inom hennes område, om hon med kärlek och tålamod bemöter barnen och i allmänhet i hela sitt förhållande är såsom en medlem af familjen, så skall hon bli behandlad som familjemedlem, känna sig hemmastadd och lycklig och kanske vinna vän- ner för hela lifvet. J. K. Glömmen ej Itluns skollofskoloni! Minsta bidrag emottagas taeksamt. ”1 pigflyttningen.” För Idun af Matte Brm. ^ äre Harald, huru skall jag bära mig åt! Jag tror jag SDart sprungit Stock- _ . holm rundt för att fä tag uti en hjälpmadam och dock icke lyckats. Det står ej till att ens för guld få en sådan, ty de äro så upptagna nu i pigflyttningen; och både Kristin och Lina vilja gå i dag. Jag be- griper sannerligen ej, huru jag skall bära mig åt. » Ett humoristiskt leende gömde sig under Haralds yfviga mustascher och lekte i hans uttrycksfulla ögon. »Hvad du kan se förarglig ut, Harald!» utropade den unga frun i allt mera retligt lynne, »du inte ens svarar mig, då jag »Min lilla kära vän; jag hörde ej, att du gjorde mig någon fråga, jag blott uppfattade, att du jämrade dig öfver madambristen,» sva- rade han lugnt. Laura slängde broderiet, hon arbetat på, bredvid sig på soffan, och gaf sig till att trumpet stirra på sin spetsiga skosuibb, hvil- ken i otålig takt rörde sig emot mattans rosor. Harald såg hennes dåliga lynne allt mera växa, började tveka, om han skulle välja just detta ögonblick för att säga, hvad som låg honom på hjärtat; men så tänkte han: skräp! Harmonien för i dag är ändå störd — och så slog han sig helt obesväradt ned bredvid henne på soffan och precis på hennes broderi. »Hör du Laura, du — vill du höra en liten berättelse?» Hon gaf honom en trumpen och lång sidoblick. »Bara den inte är lång.» »Det får du finna dig uti.» Hans röst lät, ehuru mild, dock ganska allvarlig. »Nåväl! Jag minns så väl en liten flicka, som för två år sedan tjusade en ung läkare, både med sitt intagande väsen och ej minst med sina husliga dygder. Jag mins bara, huru pedantisk noga hon lade ihop duken, när hon hjälpte till att afduka bordet!. . . Den unge mannen var nybakad medicine licentiat och hade just ingen praktik, med undantag af tre stackars patienter. Nåväl — när nu den unge doktorn på allvar blef in- tagen af den unga flickan och hans böjelse besvarades, blef det ett undrande, om de unga skulle kunna gifta sig snart, ty de voro båda fattiga. En gammal rik faster till honom, som tyckte det vara en farlig snara för unge män att gå ogifta i Stockholm, lofvade att hjälpa till med deras lilla bo och dessutom ett lån på afbetalning för att ha något att börja med . . . Hon gjorde detta så mycket hellre, som hon visste, att hans val fallit på en sådan liten genomanspråkslös och praktisk flicka . . . Så gifte de sig — och allt såg först så solljust ut. Snart började dock verkligheten tränga sig på honom — och det första året var gräsligt. De där timmarne då mottagningstiden var utsatt, kunde göra honom galen! Han blef nervös som en gammal gumma, ty när det ringde på tamburklockan fick han riktig hjärt- klappning. Och fast han låtsade läsa eller skrifva, hade han i verkligheten ej reda på ett dugg, förr än han fick veta, hvem som