Idun: 1891

1891 133 pastorn att komma ut med betalningen in na- tura, och lilla Charlotta visste, att hon här fick allting drygt och väl mätt, så att båda parterna voro fullt nöjda. Andra morgonen, klockan åtta, vandrade de båda små flickorna med hjärtat i halsgropen uppför den halsbrytande trappan. Tinnie med- förde ett stort nystan hemfärgadt blått ullgarn, hvari sutto instuckna fem bastanta strumpstic- kor, medan systern i mammas »ridikyl» hade inpackat abc-boken, psalmboken och Nya testa- mentet — några »barnböcker» funnos ej den tiden, och ej heller föll det någon människa in, att undervisningen skulle göras lätt och angenäm. Att lära var svårt och tungt, och man skulle veta af att man lärde — så re- sonnerades då. Det dröjde emellertid ej länge, innan de små flickorna kommo underfund med, att det stora riset, som satt bakom spegeln, också fick sitta där. Det var blott ett skrämskott. Ty »tant» Charlotta hotade aldrig med riset, hon ej ens talade därom; hon blott såg därpå med en viss längtan i blicken, som alldd kom de små att bäfva. För öfrigt förstod hon sin sak ganska bra. När man arbetat en timme, fick man alltid hvila sig en stund och fick något att roa sig med. Tinnies förnämsta rekreation var att vända bladen i en s. k. polyglott-bibel med högst märkvärdiga kopparstick. Om den bo- ken nu kunde framskaffas, skulle den antag- ligen betinga ett ganska högt pris. Texten var på latin, tyska och holländska, och boken var tryckt i Amsterdam. Kopparsticken voro ganska fint utförda, men till kompositionen något realistiska. Så syntes på ett blad tvän- ne turbanklädda, i fotsida dräkter rikt drape- rade personer, af hvilka den ene bemödade sig att ur den andres öga uttaga »grandet», till dimensionen ungefär som en medelstor ärt, utan att därvid på minsta sätt generas af en väldig golfbjälke, som sköt ut ur hans eget öga. Det kan man kalla moral med tillämp- ning. Mimmi däremot fick som oftast roa sig med ett strykjärn i miniatyr, som nödtorftigt upp- värmdes genom att hållas mot de vanligen brännheta kakelungsluckorna och sedan med betydlig framgång användes. Förnöjelserna va- rierades stundom med att beskåda en gipskatt och dito papegoja, som stodo på spegelbordet och i spegeln reproducerades, hvilket af de små vederbörligen beundrades. Eller också förevisade tant Charlotta ett slags cittra, som. till följe af sin form kallades Davidsharpan, på hvars många strängar barnen fingo knäppa mycket försiktigt. Men det klingade ändå litet och var mycket trefligt. Skulle det vara rik- tigt rart, tog tant Charlotta ned sin gitarr, hängde dess ljusblå band om halsen, knäppte på dess stundom litet ostämda strängar och sjöng en visa, som slutade med orden: »tvi den stygga katten, som tog dufvan!» eller ock en tysk romans med omkvädet: »Lebe wohl, vergiss mein nicht!», hvilka ord Tinnie uppsnappade och med förtjusning gömde i sitt hjärta såsom grundval för blifvande studier i tyska språket. Dessutom inträffade det, isynnerhet om Tin- nies mamma gjort något besök i skolan, att tuppen värpte ganska snällt, icke blott åt dem, som läste, utan äfven åt dem, som stickade, stundom till och med öfver lag åt hela skolan, utan någon dess förtjänst eller värdighet. Ele- verna voro, utom de små prestgårdsflickorna, en flicka och en gosse af ungefär samma ål- der som de samt en något äldre flicka, kan- ske tio år eller så, som betalade sin under- IDUN visning med att gå ärenden åt »mamsell», bära upp ved, elda och dylikt, och som var Tin- nies bästa vän och tröst i all nöd. Ty medaljen hade också sin frånsida. Lilla Charlotta var visserligen vän af barnen, men hon var ändå större vän af kattor. Och så- dana hade hon två stycken, alldeles kolsvarta, med gnistrande, gulgröna ögon — riktiga hex- kattor. Jämförelsevis välfödda lågo de alltid på den af tegelsten murade låga kakelugnen, som ej på en hel aln räckte upp till taket, där de mådde skönt i värmen. Antingen det nu berodde på värmen och dieten, eller kat- torna voro af någon särskild krigisk art, skall väl evigt förblifva outredt —• visst är, att så snart någon främmande öppnade dörren från förstugan till yttre rummet, störtade båda kat- torna ögonblickligen ned från sin upphöjda plats, fräste och sköto rygg och sågo alldeles ursinniga ut. Tinnie, som var en liten feg och blyg stackare, var alldeles hjärtängslig öf-' ver det dagliga mötet med de svarta vilddju- ren, men Fia — så hette hennes väninna — som var både äldre och modigare och dess- uiiom mera bekant med odjuren, var alltid till- hands, beväpnad med eldgaffeln, för att hålla dem på vederbörligt afstånd. De små flickorna lärde sig både läsa och sticka och fingo sedan lärarinna i hemmet. Lilla Charlottas skola fortgick ännu några år, men så kom den nya, förbättrade folkskolan och trängde undan henne och hennes metoder. Det gula håret blef grått, den rutiga kappan blef sliten och gammalmodig, kattorna gingo allt oftare en förtidig död till mötes och sörj- des djupt, och — det värsta af allt — in- komsterna minskades, våningen inunder blef icke uthyrd. Kom man då upp till tant Char- lotta, fann man henne rätt ofta vid fönsterbor- det med kortleken framför sig — hon hade ej heller så mycket arbete nu, stackars lilla Charlotta. »Jag lägger ut korten för bror Janne,» sade hon alltid då, »Han söker pastorat, och jag vill se litet, huru det kommer att gå. Det ligger så bra för honom — en ljus väg och hjärter ess — det betyder lycka — här ha vi tian också — men så kommer en mörk karl i vägen! Se här — klöfverkung — och så spader dam — skvallerkäringen -- ja, det är så mycket- intriger vid prestval så — trö- sta oss! Janne får väl aldrig något!» Men huru hon lade och lade sina kort och huru många gånger det låg för Janne och emot Janne, så fick han ändå till sist pasto- rat. Och nu trodde alla hennes vänner, att lilla Charlotta skulle riktigt komma på grön kvist. Men bror Janne hade så stora utgifter — det var så mycket, som nu behöfdes, så att lilla Charlotta kunde ej få någon plats i hans nya hem. Lyckligtvis kom i detsamma från annat håll en liten ljusglimt. En afläg- sen släkting, som fått veta hennes bekymmer- samma belägenhet, skickade henne ett litet understöd och lofvade att årligen sända samma summa. Lyckan har alltid följe, och lilla Charlotta fick hyra ut sina rum åt badgäster, som alltmera började samla sig hit, och så drog hon sig fram. Efter några är dog den nyssnämnda släktin- gen, en rik ungkarl, och hade till lilla Char- lotta testamenterat en summa af femtusen kro- nor. Intet millionarf bar någonsin skapat så stor fröjd som denna lilla summa, för den sträfsamma gamla en nästan ofattlig rikedom. Det som mest förundrade henne själf, var att hon inte blef »alldeles tokig» af glädje. Det märkligaste var ändå, att bror Janne kort därefter hade fått både sina affärer och sitt hus sä förträffligt ordnade, att han kunde »följa sitt hjärtas röst» och bjuda sin gamla uppoffrande syster ett godt hem, hvilket så djupt rörde henne, att hon genast sålde sin gård och gjorde sitt testamente, genom hvilket senare bror Janne och hans barn tillförsäkra- des allt, hvad lilla Charlotta ärft, förvärfvat och kunde komma att ärfva och förvärfva. I många, många år har nu gräset grönskat på den graf, som gömmer »lilla Charlotta», och hvars inskrift gärna kunnat vara denna: »Mycket tålde hon att skrattas åt, men mer att hedras ändå.» ”Hjälpredor.” B q insändarinna i Idun rådde för någon tid sedan till inrättandet af klädsömnads- skolor för våra döttrar i hufvudstaden. Detta är ett godt och beaktansvärdt råd ej endast för Stockholm, utan äfven för landsortsstäderna. Också där skulle ej elever tryta. I samman- hang härmed skulle vi vilja påpeka en klass af unga flickor, som särskildt borde anse det som sin plikt att genomgå en kurs i linne- ooh klädsömnad. Vi mena de mauga hundra, som annonsera efter plats »att gå frun tillhanda». Man förundrar sig, då man tar upp en tid- ning med tre, fyra spalter fulla af sådana annonser, att icke finna en enda, som såsom kvalifikation uppger, att hon kan sy linnesöm eller kläder. Favorituttrycket är, att hon vill »gå frun till handa i husliga göromål», eller att hon »vill vara till sällskap och hjälp», någon gång att hon är kunnig »i sömnad» eller »handarbete», och ej så sällan att hon är »musikalisk». Tar man så en dylik flicka i sitt hus, i hopp om att med sömnad eller handarbete väl må menas, att hon kan ändra eller vända ett enkelt plagg, om hon får hjälp och ledning, så står hon där dock vanligtvis som inför ett olösligt problem. Lika litet har hon ofta ett begrepp om att ordentligt sätta på en lapp ; och att stoppa strumpor är under hennes värdighet. Det händer, att hon helt förnämt svarar: »ja, däri har jag verkligen ej någon öfning, det brukade pigorna göra i mitt hem ». Man har all möda att. tillbakahållä det sva- ret: »Att fröken då ej stannade hemma, ty fröken behöfver väl få sina stumpor stoppade någon gång.» Den musikaliska begåfningen består ofta, ej alltid, i att de platssökande som mest och bäst kunna spela »la prière d’une vierge». Efter närmare bekantskap finner man därför ofta, att hela deras kvalifikation för den plats, de åtagit sig, består i att rusa ödmjukt framstupa för att passa upp, där man är van och därför bäst nöjd med att passa upp sig själf, eller att springa omkring med en bunt nycklar för att »lemna fram», hvilket hvarje insiktsfull ■matmor väl ändå helst gör själf, såvida hon ej vill utsätta sig för mycken missräkning vid slutet af kapitlet. Må nu sådana unga flickor, som vår uppsats kan gälla, ej taga illa upp och tro orden komma från någon, som vill illa åt dem! Tvärt om, vi vilja dem allt godt och önska, om möj- ligt, gifva dem en liten fingervisning. Alltså kunna de som ganska säkert antaga, att ej en familj på ett hundra tar en person i sitt hus som sällskap, annorlunda än till hälften såsom sjuksköterska åt någon äldre eller sjuklig person, och då bör hon vara kvalifi-