Idun: 1891

132 IDUN 1891 var, »att om du skulle vara sä förhärdad och nedsjunken i fåfänga, själfviskhet och ett van- vettigt begär efter ryktbarhet, att du fortfa- rande leker med själfmordsfantasier och där- med förledes att bära hand pä ditt eget lif, så har du nu mitt domarord uppå, att jag, utan ringaste hänsyn till släktskapen, skall låta svepa din syndakropp i ett gammalt la- kan, lägga dig i en omålad kista och låta dig i tysthet begrafvas afsides på kyrkogår- den, så som lag och ordning bjuda. Och för alla händelsers skull skall jag ställa om, att detta mitt ord uppfylles, äfven om jag ej själf är här på jorden och kan inlösa det; och lita du på, att tidningspressen ej skall komma att -förhärliga dig, ifall du blir en själfspilling.» Häradshöfdingen blåste ut ljusen, tog alla breflapparna samt en del af blommorna med sig och lemnade rummet. Klockan tio samma förmiddag infann sig en blek,. ung kvinna i häradshöfdingens en- skilda rum. »Morbror,» hviskade hon med ryckande läppar, »tror morbror, att Gud förlåter min förmätna lek med mitt lif och min syndiga afsikt att bringa sorg öfver min mor, min syster och —» Gråten afbröt orden. »Bed honom om allvar i din ånger och dina föresatser, Laura; detta är första vilko- ret! Nu fara vi till prestgården.» Den nyss så barske morbrodern drog sin systers barn intill sig och torkade med dar- rande hand bort tårarne från Lauras af smärta förvridna ansikte. I forna dagar. Strödda blad ur minnets album, samlade af Mathilda Langlet. 7. »Lilla Charlotta». B on stod nästan ensam i världen. Den ende, som på något sätt hörde henne till, var en halfbroder, som med stor möda »slagit sig till prest», den alla andra funno löjlig och besynnerlig, men systern, den from- ma själen, såg upp till som till ett underverk af lärdom och förstånd. Ty det förekom henne verkligen underbart, att denne broder, som hon vaggat och vyssjat, nu skulle stå där i kappa och krage och såsom församlingens herde hafva rätt och plikt att förmana, varna och bestraffa både henne och alla andra sockneboar i detta lilla sacellani, långt ut i skärgården, där han fått sitt knappa bröd med litet ström- ming till. Tidtals vistades hon på längre besök hos honom, men sedan han, till allmän förvåning, lyckats få en ledsagarinna genom lifvet, slog hon för alltid upp sina bopålar i öds lilla samhälle. Efter sin far hade hon ärft ett hus — icke ett stenhus, minsann — af ett myc- ket egendomligt utseende. Det var två vånin- gar högt, men hvarje våning innehöll blott två rum och en ytterst liten förstuga, hvar- ifrån till öfvervåningen ledde en trappa, sä brant och så märkvärdigt konstruerad, att ste- gen skjöto fram öfver hvarandra. Detta var svårt, när man gick upp, ty man måste liksom sticka in och draga ut foten för hvarje steg; men när man skulle ned igen, var det allde- les förtvifladt, ty då höll man alltid på att komma på näsan dit ned. Små och låga voro de båda rummen där- uppe, men nog fick i alla fall »lilla Charlotta» godt rum därinne. Hon var nämligen ovan- ligt liten och såg högst besynnerlig ut med sitt oproportionerligt stora hufvud, hvartill kom att hon var hvad man kallar »låghalt» och, liksom församlingen i Laodicea, haltade åt båda sidor. Såsom numera till medelålder kommen, bar hon alltid s. k. négligé, en mössa af hvit tyll med brokiga bandvippor, som gjorde hufvudet ändå större. Också sades ■ det, att Tinnie, som alltid hade sina små funderingar om allt hvad hon såg, vid sin första bekant- skap med »lilla Charlotta» och slagen af be- undran för den lysande hufvudbonadeD, frågat henne: »Är du en flicka eller en liten fru?» hvilket för resten både roade och smickrade den hederliga gamla själen. Bäst var hon dock, när hon en vinterdag var ute och gick i dåtidens promenadkostym. På hufvudet bar hon då en hatt af svart telb med halfalnshög kulle och en skärm, stor som suffletten på en nutidens barnvagn, inuti fodrad med ljusblått, vattradt siden. En stor- rutig kamlottskappa veckad vid »besparings- linning», så att den ända från axlarna stod ut som en klocka kring den lilla figuren, pas- sade förträffligt till hatten. Kappan hade »ärm- hål», hvarur lilla Charlottas alldeles icke små händer, instuckna i ofantliga klippingshandskar eller grå, hemstickade »fingervantar», träddes ut för att bära en väldig, blå paraply, som, ungefär på midten omknuten med ett svart bomullsband och på ömse sidor om bandet betydligt utstående, tjänade henne i halkan såsom stöd och staf, i regnväder till skydd för hela hennes lilla person. På venstra ar- men bar hon oftast en ofantlig »ridikyl» af ljusgrått kläde, ganska vackert broderad i schattersöm med alla både möjliga och omöj- liga blommor. Det var för öfrigt anmärknings- värdt, att alla hennes tillhörigheter utom det lilla dockhuset, som hon bebodde, voro till- tagna i stor skala. Hennes »salig pappa», som hon ofta talade om, hade antagligen uttömt alla sina tillgån- gar på uppbyggandet af det förenämnda lilla huset, ty hans dotter hade visst ej stort mera att lefva af än hvad hyran för undre vånin- gen däraf inbragte henne. Kanske hade hon dock haft något mera, om hon ej för den af- gudade halfbroderns skull afstått från sin an- del i boet och i moderns lilla pension, som just för den »oförsörjda» dotterns skull hade tilldelats henne. Men nu var det, som det var, och »lilla Charlotta» måste genom arbete öka sina inkomster. Hon dels stickade strum- por, dels sydde linnesöm och var dessutom alltid med och hjälpte till, när ett täcke skulle stickas, rullgardiner och sofiofverdrag skulle tillklippas och sys med mera sådant. Men hennes mesta och största arbete var den lilla skola, hon höll, och som vanligen besöktes af fyra, fem småttingar. Egentligen var det icke någon skola, utan snarare en fri akademi, där studierna bedref- vos efter lärjungarnes fria val. Ämnena voro innanläsning, skrifning på griffeltafla, strump- stickning oeh fållning af näsdukar. Aritmeti- ken representerades af multiplikationstabellen, som inlärdes, därför att den stod i slutet på abc-boken. Hvartill den skulle tjäna, visste egentligen hvarken lärjungarne eller lärarinnan, men naturligtvis skulle man kunna den — hvarför hade den eljes fått plats i läroboken? En vacker dag trippade pastorskan med en af sina små flickor vid hvardera handen upp- för den knapphändiga trappan för att hos »lilla Charlotta» anhålla om hennes benägna medver- kan till deras uppfostran. Tinnie var nu på åttonde året och kunde visserligen sticka rätt och slätt, men afvigmaskor, hoptagning oeh dylikt, det var blankt omöjligt att få i hen- nes hufvud. Oeh Mimmi, den yngre systern, var ett godt stycke på sjätte året och kunde ej läsa rent! Hvad skulle det blifva af de barnen ! »Lilla Charlotta» ruskade pä sitt stora hufvud och fann saken mycket betänklig. Att Tinnie, som redan var »stora flickan» oeh hade så godt läshufvud, inte skulle inse sitt eget bästa, utan vara otålig oeh oläraktig, när det gällde något så viktigt som strumpstickning, det bå- dade ej godt för framtiden. »Ja,» sade hennes mor i bedröflig ton, »hon vill ju beständigt läsa — ingenting annat än läsa. Om det är aldrig- så liten papperslapp, som står något att läsa på, nog skall hon stu- dera den ! Och tänk dig, lilla Charlotta, i fjol bråkade hon oupphörligt, om att hon ville läsa latin för sin pappa!» Ett uttryck af fasa målade sig i lilla Char- lottas ljusblå ögon, och hennes mun drog sig till ett föraktligt medlidsamt smålöje. Stackars prestfolk, som hade så »svåra» barn! »Men det fick hon väl inte?» frågade hon i en ton, som tydligt sade, att en dylik efter- låtenhet hade varit högst klandervärd. »Åh, tycker du det! Men jag måste läsa litet franska med henne för alt få fred, och det har gått mycket bra, så att nu läser hon hjälpligt och kan på egen hand slå upp orden i dictionären.» Men, så var det stackars Mimmi. Hon tycktes visserligen ej vara idiot, ty hon var en liten pigg och söt unge, som redan förstod att med sina späda fingrar på det nättaste sätt styra ut sina dockor och klippa figurer och ornamenter af papper. Men att vara fem och ett halft år och inte kunna läsa i bok! Och vid husförhören fanns det ju barn, som vid sex års ålder kunde »hela katekesen»! Åtminstone borde man kunna »lillkatekesen», när man var så pass gammal. Visserligen hade pastorn, som var en framsynt man och stor barnavän, inlagt bestämda protester mot detta katekeströskande, som han kallade det, och tillika förklarat, att ingen af hans flickor skulle före fyllda tolf år få läsa katekesen »utantill» — det var ett underverk, sade han, att det kunde finnas någon kristendom kvar hos en generation, som skulle på sådant sätt inplugga och inplåga densamma. Pastorskan var väl i det stora hela enig med honom där- om, men det hindrade ej, att hon fann det rysligt skamligt, att lilla Mirnmie skulle stå sä långt efter alla andra barn. Men hon var så trilsk och så omöjlig att få ur fläcken, när det gällde läsning, att både far oeh mor mi- ste tålamodet, och om nu inte lilla Charlotta kunde — Jo, hon kunde bestämdt — hon hade läst med så många förut, som ingen annan stått ut med, försäkrade hon oeh kastade en ut- trycksfull blick på ett ofantligt björkris, som stack fram bakom spegelu. Och så afgjordes, att lilla Charlotta mot ersättning af ett halft stop mjölk dagligen, en tunna potatis och två lispund hvetemjöl skulle åtaga sig det svåra värfvet. Betalningen ansågs riklig, men pa- storn, ehuru god hushållare, var alltid liberal, när det gällde barnens uppfostran — en grund- sats, som ban, i förbigående sagdt, i hela sitt lif vidhöll. Evalveradt i penningar blef detta väl ej så mycket, ty en kanna oskummad mjölk betalades den tiden med åtta skilling »riksgäld», oeh potatisen gick aldrig öfver tre riksdaler, men det var ändå vida lättare för