Idun: 1891

1891 131 med starkt krusad lugg, talade dämpadt om sitt svärmeri för Budda; ock en tjugusjuärig tjänsteman, med antydan till månstrimmor öfver hjässan, höll en liten afhandling om det berättigade i lifsledan. Ingen enda menade allvarsamt, men det hela gaf stämning och tillfällen att göra sig intressant genom att yttra djärfva ord med vekt tonfall och veka ord med ironiska axel- ryckningar. Och så gaf denna konversation tillika ett behagligt vemodigt skimmer åt hela tillställningen, hvilken egentligen var en af- skedsfest för Laura. Kanske också att det var hon, som, dä herrarne ändtligen kommo, anslog denna »in i det dunkla, det mystiska och gräsliga dall- rande ton», hvilken alla hvar för sig tyst erkände som falsk; kanske det var en af de unge männen, som först började att kokettera med själfmordet och de öfriga styggelserna. Men säkert är, att Laura hela aftonen igenom lyckades utgöra medelpunkten för den all- männa uppmärksamheten, ty ingen var då som hon i stånd att tala med nedlåtande ringaktning om lifvet och dess mål. Herrarne beundrade hennes djärfhet och »fördomsfria tankegång», de yngsta flickorna i sällskapet beslöto hvar för sig att framdeles taga henne till mönster; Lauras jämnåriga flickbekanta sökte täfia med henne; alla, alla visste att det hela var en ny lek. Ock så skildes ungdomsflocken åt, när den nya dagens andra timme lemnade en sista anledning att skämta öfver graf, död och spöken. Laura hade lemnat staden och sin mors lilla hem, där blott arbete gafs för en yngre syster; morbrodern hade erbjudit Laura en husmodersplats hos sig, ty han hade nyss blifvit enkling och hans döttrar voro knap- past vuxna. Det var ett tämligen stort hushåll, som häradshöfding Persson öfverlemnade i sin systerdotters vård, och han var själf en arbe- tets och ordningens man. Laura hade längtat efter att utbyta stads- lifvet mot detta vistande på landet. Hon hade så ofta sagt, att hon kunde stadens alla nöjen utantill, och hennes håg törstade efter något nytt. Och så kom hon här in i en kretsgång af sysslor och göromål i ett hem, där arbete tycktes vara en oskrifven lag för alla, och där ingen tycktes anse hennes hus- moderliga bestyr för mera än en enkel plikt. Laura hade öfvertagit husmoderskallet med samma känslor, som hon förr hos modesöm- merskan profvade en hatt, med tyst vilkor att få kasta bestyret från sig, när det' ej längre roade henne. Men nu hade den lång- variga afvecklingen af hennes afiidne fars trassliga affärsställning med omutliga siffror visat henne, att hon hädanefter måste arbeta för sin utkomst. Hvilket lif! Kunde detta väl i det hela kallas att lefva? Huru många gånger hon under dessa tre sist förflutna månaderna gjort sig denna fråga och tänkt på den där afskedstillställningen för henne, viste hon ej; men hon var med- veten om, att hon fått vana att i tankarne leka med döden, när arbetet gjort hennes unga lemmar trötta. Det var för henne som att gå in i en lönkammare, dit ingen kunde följa henne, icke den barske morbroderns pröfvande blick, icke kusinernas bullrande lekar eller tjänstfolkets odrägliga frågor och anspråk på hennes tid och omsorger. IDUN Hon brukade föreställa sig, hvad den och den af heunes många bekanta skulle säga, om de finge höra, att hon — hela staden, orten, hela landet, ja hela skandinaviska halfön skulle hon kunua tvinga att tala om en ung, bildad flicka, som rest mycket i ut- landet med sin far, hade nu plötsligt — Hon tyckte sig höra, hur man undrade öfver orsaken, och stundom satte hon sig ned och skref breffragment, gåtfulla, intressanta, djupsinniga brefbitar, som sågo ut som om de voro till hälften sönderrifna. Här och där antyddes, att lifsledan gripit en ädel, fin- strängad själ. — Nu satt hon vid sitt fönster och stirrade ut i den månklara natten. Det var midt i den brådaste kornhösten, hushållet hade för tillfället blifvit ökadt med tre karlar och två »höstpigor», och dessutom hade häradshöfdiu- gen utkommenderat en af kökspigorna till höstarbetet och sagt, att Laura och bans egna döttrar måste hjälpas åt vid matens tillredning. Var detta att lefva? Var i det hela taget lifvet värdt all den möda det kostade? Hur trött hade hon ej känt sig i Berlin, London och Paris, och hur grymt hade ej Eiffeltornet svikit hennes föreställning! — Och i hemmet hos modern: beräkningar på öret, försakelser; friare, som bjudit henne utsikter till ett lif i träldom och släp; män med torftiga inkomster. — En af dem hette Persson, liksom morbrodern. — Nej tack! Kärlek — ja bevars, om man bara sluppe bojan. Hon hade ingen smak för att sitta som en kycklinghöna med en kull ungar. — Firad! — Å ja, det hade varit roligt; men nu, just i dag, hade morbrodern sträft påmint henne om hennes tjugusex år, och att hon »ej skulle bete sig som en barnunge.» Och detta hade notarien hört och dragit på munnen därvid. — Han skulle dock få se, att hon varit nå- got mera än han trott. — Hon sprang upp, ref af sig nattröjan och iklädde sig en rosenfärgad klädning. — En hvit balklädning hade hon, men hon var för nobel till att imitera någon. — Utanför fönst- ret blommade skära rosor och höga hvita liljor; det var lätt att böja sig ut och plocka så många som behöfdes till håret och bröst- buketten samt några att lägga på hufvudkud- den. — Så ja. — Skall man någonsin förr ha sett en så skön dödsbrud som den, hvilken nu blickar in i spegeln och ser sin bild? — Nu blott några rader till min mor och syster, rader som skola gå igenom hela den skandinaviska tidningspressen. — Det blir kanske svårt för mamma och Ida, men för min skull kommer man att visa dem en stor uppmärksamhet. — Men om där äfven skulle vara sanuing i det, som predikas om ett annat lif? Kanske, men i hvarje fall rådde hon ej för, att hon blifvit skapad och fått en så fin organisation, att ingenting på jorden kunde tillfredsställa hennes efter skönhet och njutning törstande själ. — Döden! Ett hemskt, ohyggligt ord! Hvar- för ej kalla honom frihetens genius? Hon måste söka oibehålla denna föreställning, på det hen- nes ansikte och min måtte komma att uttrycka lugn och glädje. •— Bara hjärtat ej ville fort- fara att slå så våldsamt och den rysliga huf- vudvärken sätta till! Så, nu är rummet, brefven, blommorna i ordning. — Hvad den hvita bädden med sina doftande rosor och liljor såg skön ut, och hvad hon var trött, lifstrött; gripen af lifs- ledan ! Ofvan på det lilla täcket skulle hon bli funnen liggande, ljuft slumrande; den rosen färgade kjolen något utanför bädden, den ena fotspetsen med den lilla sidenskon framskym- tande under kjolens fåll. — O, denna lifs- trötthet! — Tjugusex år: ungdomen förliden, ålderdom, skrynklor, hushållssläp. — Välkommen, o nirvana! Opiumflaskan, »dold likt ormen under ro- sor» i jardinieren på bordet invid sängen, sat- tes till läpparne och tömdes. Fyra nya tända stearinljus bestrålade scenen. * * »Laura, hvad är det för rosenrasande ga- lenskaper och upptåg? Upp med dig genast och gaek till kojs som en förnuftig män- niska! Klockan är tre på morgonen och du har uuder dina vanvettiga taolettbestyr som- nat från ljus och allt! Härligt detta, om nå- gon af pigorna eller drängarne, i mitt ställe, råkat få se ljusskenet och så fått skåda dig sofvande, utstyrd till bal! Nå ändtligen är du vaken! Men — hvad är det här? Bref — giftflaska!» En ljungande örfil afslöt häradshöfdingens mening och återkallade Laura från nirvana. »Morbror, jag vill dö! — Jag vill ej lefva hos en rå, för all känsla blottad man!» for hon upp. »Ja, jag ser nu, hur — fin, ädel, upphöjd, finsträngad och så vidare min systerdotter är, och hon skall bli skött därefter! Ett blötdjur är du; en samvetslös varelse utan annat inne- håll än fåfänga och själfviskhet, de mest osköna egenskaper, som hin onde bringat in i människohjärtan. — I denna dag flyttar du härifrån; jag vill ej utsätta mina flickor för faran att bli smit- tade af dina ruttna tankar. Du vet, att vår kyrkoherde söker att få en husbestyrarinna; där är inga barn; frun är, oaktadt sin sjuk- lighet, både glad och tålig, ty hon är en kri- sten människa, och kyrkoherden ser tvärs ige- nom folk. —» »Men morbror, jag vill iute!» »Så, inte det! Nå, då har du frihet att låta bli! Men alla de här hopkokade bref- lapparne, flaskan, blommorna här äro nu i mina händer, och, så sannt jag lefver, skall jag vid frukosten i morgon läsa upp hela smörjan för notarien och mina två skrifvare. Jag skall skildra den stearinbelysta scenen och med dramatisk kraft framställa, hur frö- ken Laura drack en klunk — bUtervatten, som jag tömt på den här flaskan, hvilken du varit nobel nog att stjäla ur mitt husa- potek. » »Morbror, snälle, gode morbror skona mitt namn och rykte för — mammas skull!» »Min syster skulle nog föredraga en ut- skrattad dotter framför en själfspilling. Men då klockan slår tio i dag är du färdig att tillträda din plats; jag skall tala med prest- folket, och med godt samvete kan jag vittna om dig, att du lean sköta ett hushåll, om du — gitter.» »Kära morbror, var barmhertig och omtala ej detta för någon — icke för presten! Jag lofvar att lyda!» Laura vred i skam och ångest sina hän- der. Morbrodern såg pröfvande på henne. »Nå väl, jag skall tiga med detta upptåg. Men du är sådan, att det ej nu lönar sig att med dig tala om synd, Gud eller verk- lig àûger. Det säger jag dig dock, Laura,» tilläde häradshöfdingen med förkrossande all-