Idun: 1891

1891 IDUN 139 Bry dig ej därom, min vän, att ej än fria vägor lekal Snart försvinner blånad is för en Iris, som kan vårligt smeka. Och om solen stundom ser på dig ner bakom molnens slöja, är det ej därför, att den, lilla vän, sommar ’n vill fördröja. Var blott glad uti ditt sinn’, släpp ej in några klagosånger! Sommarn kommer nog i tid, varm oeh blid, nu som många gånger. Och när den en gång är här, då, ma chère, skall här lifvet njutas; då vi bilda, du oeh jag, hjonelag, till dess fröjden slutas. Tänk dig, att på landet bo oeh i ro stadens buller glömma, att idylliskt lefva där, plocka bär oeh i skogen drömma! Liten julle, hvit oeh blå, skall oss då ut på fjärden vagga. Seglen själf du sömma skall, skot och fall skaffar jag och flagga.. Ljusröd duk af skälmsk ochfin amorin prydas skall så näpet. Yestanfläkt till mastens topp lyfter opp blåa vimpelsläpet. Och när månen silfrar sund, berg oeh lund, göras promenader — om det då gör dig behag, sjunger jag ömma serenader. * * * Tills den kommer, sommaren, dröm om den, oeh på knotet spara, oeh när den en gång är här, då, ma chère, måste sorgen fara. Fritz Östenson. Moderna kvinnosjukdomar. ma, frän hvilken några droppar blod flyta, är nära att svimma. en medicinska vetenskapen har för länge sedan kommit därhän, att den i prak- tiken föredrager arbetsfördelning. Så- lunda finnes nu en speciell läkare för nästan hvarje sjukt organ, ett framsteg som är nästanovärderligt för denlidandemänskligheten. Specialisten uppnår genom den tusenfaldiga öf- ningen en förtroendeväckande säkerhet i diagno- sen, en ökad förmåga att bäst använda den me- dicin, som står till hands, och en så utpräg- lad själftillit, att sjukdomen i patientens ögon mister sin skarpaste udd. Som en följd häraf vore man egentligen berättigad till det antagandet, att helsotillståndet i våra dagar vore idealiskt. Vi veta tyvärr, att detta är långt ifrån fallet, trots alla sanitära försik- tighetsmått till förebyggande af sjukdomar och trots all världens doktorsvisdom med hänsyn till dessas behandling. Orsaken till detta bedröfliga faktum måste sökas djupare än vid första ögonkastet synes vara fallet. De lidanden, för hvilka så många duka under, äro icke alltid endast af fysisk natur, och detta gäller särskildt det kvinliga könet. Fruntimmersläkaren vet myc- ket väl, att han har att söka orsaken till många plågsamma nervsjukdomar icke blott i patientens svaga konstitution, utan kanske oftare i hennes snedvridna själslif. Först när vi kommit därhän, att vi förmå analysera detta själslif med samma anatomiska nog- grannhet som kroppens organism, först då kunna vi hoppas att för mänsklighe- ten skapa ett idealt helsotillstånd. Hos många kvinliga patienter kan man på det nöjaktigaste sätt påvisa sanningen af detta påstående. Hvar är gränsen mellan fysiska och psykiska smärtor, såsom dessa t. ex. upp- träda hos hysteriska personer? Hvad lider hos dem mest, kroppen eller själen? Äro dessa paroxysmer, dessa inbillningar, denna djupa melankoli i hastig vexling med en ögonblickligt uppbrusande häftighet -— äro de en följd af kroppslig ruin eller förorsakas de af sinnets eller andens sjuklighet? Höra sådana sjuka under den kategori, som bör an- förtros åt sinnesläkaren, eller behöfves blott en rationell höjning af de försvagade kropps- krafterna för att få bukt på det onda? Skulden till de nervsjukdomar, som i så mångfaldiga former förekomma hos det kvin- liga könet, måste hufvudsakligen skrifvas på de afvikelser på känslolifvets område, åt hvilka flertalet af nutidens kvinnor, till och med de förståndigaste, omedvetet förfaller. När själens rena guld hvarje dag, ja, hvarje tim- me på dagen omsättes i smått vexelmynt, är det ej underligt, om till och med den största skatt till sist tager slut och en kris inträ- der, som drifver själ och kropp ur sina gän- gor. Den, som ej förstår att förståndigt föra stat, skall alltid sluta med bankrutt, och den, som vid hvarje obetydlig anledning hängifver sig åt de största öfverdrifter i ord och hand- ling, han eller hon ställer på sina nerver ett kraf, som dessa i längden icke kunna ut- härda. Fröna till det onda nedläggas vanligtvis redan hos det späda barnet genom öfverdrif- ven och oförståndig ömhet å föräldrarnes sida. Den moderna sjukdomen håller sitt intag hos skolflickan: barnet är »nervöst». Man kan med bestämdhet vänta sig, att hon skriker till vid åsynen af en spindel, att hon vid en åskknall håller sig för öronen, sluter ögonen för en blixt och vid en obetydlig skrå- Med utvecklingen fortskrider sjukdomen. Nutidens sociala förhållanden befordra det onda med ångans spännkraft. Den unga flickan öfveranstränger sig, då hon skall välja en verksamhetskrets. Hon öfveranstränger sig kanske i ännu högre grad och vissnar ännu fortare, om hon några vintrar deltager i vårt moderna sällskapslif. Gifter hon sig, saknar hon den sunda, friska ursprungliga kraft, som fordras för att kunna bära de oundvikliga kroppsliga ansträngningarna. Hon saknar den andens oeh sinnets friskhet, som gör kvinnan till hjältinna så ofta det gäller att vinna segrar inom det husliga lif- vets område, där så många bekymmer och fataliteter ofta möta. Åf dylika gifta kvin- nor rekryteras den välbekanta, stora hären af oförstådda, »hopplösa», evigt klagande in- divider. Alla äro de oförmögna att upp- fostra en stark, sund släkt af blifvande män. Den unga flickan, som förblir ogift, väl- jer nu kanske ett kall, som i början skaffar henne glädje, tills varans leda och missräk- ningar nedstämma hennes energi och den missnöjda med glädjelös blick motser den låDga framtiden, i hvilken den ena dagen ter sig lik den andra, en lång hämmande kedja som förlamar lifsglädje och kraft. Snart börjar hon här eller där känna ett kroppsligt ondt, ett grand af verklighet, hvar- af hennes lifliga fantasi skapar ett oändligt mått af plågor, tills hon ändtligen på allvar blir sjuk och oförmögen till verksamhet. Det är de olycksaligt svaga nerverna, som åstadkomma allt detta elände. Äfven man- nen lider häraf, men han låter mera sällan kufva sig af en sjukdom, som hemtar sin hufvudnäring från fantasien. Uppfostran till en eller annan fackvetenskap, som tvingar till skarpt logiskt tankearbete, nödvändighe- ten att föra alla krafter obrutna i elden för att komma framåt förmår den nervöst an- lagde mannen att oupphörligt slå tillbaka sjukdomens anlopp. Mannen är blott nervös under sina lediga stunder; under utöfningen af sitt kall vet han ej af någon svaghet, hans kall är hans läkemedel. Därför dukar säl- lan en man under för nervositeten, åt hvilken kvinnan motståndslöst öfverlemnar sig. Antalet af de kroppsliga sjukdomar, som hos kvinnan härröra sig från nervositeten, är. rent af oroväckande och växer år från år. Migrän, neuralgi, hysteri voro för våra far- och morföräldrar ett okändt ondt. De hade att dragas med koppor och andra svåra sjuk- domar, som läkarevetenskapen nu dels mild- rat, dels helt och hållet utrotat — men nerver kände de ej till, ehuru de voro unga i Wertherperiodens dagar. Otvifvelaktigt har hvarje tidsålder sina be- stämda sjukdomsformer, som karaktärisera och tyrannisera den, och hur högt vi än nu tycka oss stå, hur mycket vi än ha lärt och uppfunnit, hur stora framgångar än till- kämpats inom naturvetenskapernas område — vi måste likväl böja oss under dessa. Vi kunna icke frigöra oss från den boja, hvar- med fåfänga, oförstånd ocb njutningslystnad omgifvit oss som med ett järnband, hvilket endast sann kvinlighet åter förmår lösa. Den goda ton och de sunda seder, kvin- nan har förmåga att införa i familjen, äro: återvändandet till natur och bannlysning af all förkonstling. Därmed försvinner den sjuk- liga öfverdriften i den moderna kvinnans själslif, en öfverdrift, som ej har något ge-