Idun: 1891

150 I DUN slutligen. Men aek, mätte jag slippa pâ närmare håll se något sådant mera, som här hade försiggått i min väns hem under den sista tiden af hans lif. Den svarta kistan hade burits ut, sörjande maka, barn och vänner hade stått kring den öppnade grafven. Allt var förbi. Allt, nej! Den otröstliga makan stod en- sam med sin sorg, ty hvad vänner i dylika stunder kunna göra, huru litet är ej detta! Nu började först i verkligheten visa sig, hvad ekonomiska bekymmer betyda. Äfven därvid- lag kunde vi ej göra något af betydelse. Den sörjande kvinnans krafter brötos nu alldeles. Då erbjödo sig två i landsorten boende be- släktade familjer att taga till sig de två flic- korna. Med blödande hjärta måste modern tacksamt antaga tillbudet, skilja sig från de båda kära för att återse dem kanske — aldrig. Denna skilsmessa var lika bitter som en begrafning! Jag såg min väns enka några gånger. Sin- nets spänstighet, allt intresse för lifvet var borta. Hon dog ock efter ett par år. Hade min vän i tid lydt mitt råd, hade hans hustru insett sakens betydelse och med mera ifver påyrkat lifförsäkringens afslutande, hade, mänskligt att döma, all den sorg, allt det elände, jag, här i största korthet sökt skil- dra, kunnat förekommas. Smånotiser från kvinnovärlden. Kvinnorna och rösträttsfrågan. Svenska kvinnornas nykterhetsförening hade i lördags e. m. anordnat ofientligt möte å lokalen i n:r 13 Norr- landsgatan for diskussion öfver frågan: »Skulle all- män rösträtt vara till fördel äfven för oss kvinnor?» Samtliga i diskussionen deltagande besvarade frågan jakande, framhållande att den allmänna rösträtten skulle sätta kvinnan i stånd att bevaka sina många intressen, hvilka sammanföllo med sådana frågor som nykterhetsfrågan, sedlighetsfrågan, samundervisnings- frågan, fredsfrågan m. fl. Någon resolution antogs ej, utan den förda diskussionen fick utgöra svaret på frågan. Som mötets ordförande fungerade fröken Nanny Helgarzon. * * * Dödsfall. En af hufvudstadens äldsta invånare, fru A. S. Fahlcrantz, afled härstädes i lördags. Anna Sophia Hagström var född den 12 februari 1804. Ar 1848 ingick hon äktenskap med den då redan 75-årige, berömde landskapsmålaren Carl Johan Fahlcrantz, hvilken afled 1861. Den aflidna egde fin bildning och mycket konstsinne samt öfvade till sitt och sitt umgänges nöje både målning, musik och poesi. Hon sörjes af en broder och en ogift syster samt af sin aflidna systers barn, bland hvilka äldste sonen är direktör G. Fredrikson. * * * »Damernas eget Idan.- Sällskapet Nya Idun hade förliden lördag sitt sista samkväm före hösten, hvarvid ett dramatiskt majskämt: »En re- ception i Valhall», författadt af fröken Amalia Fahl- stedt, uppfördes af några af sällskapets medlemmar. Musik utfördes af fru H. Friman och deklamation af fru Winterhjelm. Till höjande af den festliga stämningen bidrogo fröknarna Lotten Dahlgren och Henrika "Widmark genom en af dem för tillfället utgifven »Tidning för damernas eget Idun». Tailor voro för aftonen ut- ställda af fru M. Bredberg, fröken A. Holsteinson och fröken E. Bergström. Glömmen ej Iduns skollofskoloni! Minsta bidrag- emottagas taeksamt. Ett gifvet resultat. Skiss för Idun af Dolly Roon. an var högst missbelåten med sig själf och för resten äfven med hela universum, härads- höfding Arvid Werenius, där han stod framför sin spegel uti rätt enkel toilette, bearbetande sitt hår energiskt med två hårborstar och där- under görande, som ofVan antydt är, sorgliga betraktelser öfver världen i allmänhet och sig själf i synnerhet. Det var sannerligen på tiden, att han blef rangerad karl. I dag blef han 30 år. Han var utledsen vid det lefnadssätt, som han nu förde. Skulder hade han egentligen inga, och något arf hade han ej att förvänta; han hade genomgått hela sitt släktregister, och resultatet hade varit tämligen nedslående. Hans inkomster voro visserligen ej så små, men hans behof voro tyvärr i proportion större, och jämnvigten emellan debet och credit började att rubbas. Han ville allt bra nog gärna gifta sig, göra ett rikt parti, men sådana äro nutilldags gunås ganska sällsynta; för resten att gifta sig endast för pengarne, nej, det kunde han ej. Han skulle uppbjuda allt för att vara en god man. Naturligtvis hade hans forntid ej varit så fläck- fri, men männen voro nu en gång inga englar, han var ej Bämre än andra och dessutom så — — — »Stig in!» Hans monolog afbröts af en knackning på dörren och en herre, af samma ålder som We- renius, inträdde. »Hallå, Arvid! Är du ej färdig ännu, just då jag ämnar bjuda dig på festfrukost? Du ser i mig en bedröfvad gräsenkling, ty min hustru och barnen äro nedresta till Vårnäs, dit jag äfven återvänder i morgon. — Hvad nu då?» »Drag för katten i våld», svarade Werenius, misslynt öfver att vännen kunde vara vid godt lynne, då han själf var vid ett uselt. »Hvad befalls! Hvad fattas dig?» Werenius suckade på ett sätt, som kunde rört en riktig krokodil till tårar. »Skämta ej Järnfält, jag är utledsen på hela lifvet !» »Fin du siècle!» sade Järnfält djupsinnigt, »du borde gifta dig och få ett godt hem.» »Jag har ej råd, jag är uttröttad på allt ihop», jämrade sig Werenius. »Hm! Det var ledsamt! Någon särskild? Nej !» Werenius skakade hufvudet. »Hör du Arvid, du är en besynnerlig figur. Hvarför gifter du dig ej med någon rik, väc- ker flicka då? Du har ju sådan tur hos da- merna», sade Järnfelt tröstande. Werenius gjorde en grimas och fortsatte sin toilette, under hvilkens pågående Järnfält stir- rade än på honom och än upp i taket, under det han hvisslade på ett mera bullrande än melodiöst sätt. Plötsligen slog han sin käpp i bordet, ut- ropande: »Eureka !» »Hvad har du funnit», frågade Werenius melankoliskt. »En hustru åt dig, och en som är charmant och rik till på köpet!» * * * Vårnäs den 15 juli. Kära Bella! Du lofvade mig att besöka oss. Infria nu ditt löfte och kom snart. Claes har fått uti sitt hufvud, att han vill bortgifta sin gode vän och f. d. kamrat, häradshöfding 1891 Werenius, som för resten är en komplett gentle- man, 30 år, den vanliga stilen, du förstår, hvad jag menar. Detta tjäne dig till varning, ty Claes har anslag mot din frihet. Clara Järnfält. Stockholm den 18 juli. Kära Clara! Hemta mig torsdag vid sta- tionen. Claes kan gärna få gifta bort sin vän; jag anhåller endast, att det ej blifver med mig. Jag är för resten ej rädd, hvarken för härads- höfdingen eller någonting annat. Din Bella Järnfält. Vårnäs den 20 juli. Hedersbror Werenius. Eftersom du lofvat mig lydnad, så är du god och infinner dig här på onsdag. Jag äm- nar gifta bort dig med min kusin Bella Järn- fält, som du ju redan känner. Signalement: 25 år, ser bra ut, 300,000 kr., men har felet att veta, hvar skåpet skall stå. Din tillgifne Claes Järnfält. Anledningen till dessa tre bref var en längre underhandling, som baron Järnfält, vid sin hemkomst, haft med sin hustru. Denna på- stod, att Järnfälts plötsliga människokärlek en- dast var framkallad af tanken att vilja häm- nas på sin kusin Bella Järnfält, hans forna flamma, emedan hon förr i tiden kallsinnigt tillbakavisat hans artigheter. Detta påstående förklarade Järnfält endast vara ett nedrigt för- tal, och att han aldrig svärmat för någon an- nan än sin hustru. Denna hans djärfva för- klaring hade till följd, att hon på fingrarne började uppräkna en del namn, men innan hon hunnit till halfva dussinet, sträckte Claes vapen och anhöll ödmjukt om nåd och för- sköning, bvilket äfven omsider beviljades. »Ser du, Clara, jag ville så gärna, att min gamle universitetskamrat Werenius skall blifva lika lycklig som jag. Han är en bra mänska och en gentleman från topp till tå, och dess- utom finner jag, med min kännedom om bäg- ges karaktärer, dem vara liksom skapade för hvarandra», tilläde han med ett listigt små- leende. »Jaså, du tror det», sade Clara tviflande. »Alldeles, vi få allt se», menade Claes. »Jag tvår mina händer», förklarade Clara. * * * »Jag tycker den bör vara grön!» »Ursäkta fröken, men rödt passar obetingadt bättre till de blå fotterna och på framsidan gula liljor och tulpaner.» »Nej, då hellre ljusblått med rosa och år- talet, anno 1890, uti hvitt.» »Nåja, huru som helst, nu börja vi då», svarade Werenius undergifvet. Bella Järnfält och Werenius sitta på golfvet uti trädgårdspaviljongen. Omgifna af Aspinalls färgburkar och beväpnade med penslar, äro de i färd att omdana ett blygsamt, omåladt furu- skåp till en möbel i prålande bondstil. De kommo ej rigtigt öfverens uti denna viktiga angelägenhet och meningarne voro, som vi sett, mycket delade. De båda kontrahenterna hade nu dagligen varit tillsamman öfver en veckas tid, och Werenius bade verkligen funnit sig mycket intresserad utaf den glada, rättframma Bella. Denna tyckte rätt bra om honom och be- traktade honom med en viss nyfikenhet, som var en följd af Claras förrådande af Claes’ plan, samt visade sin orädda karaktär genom att tämligen skarpt kokettera med den gode häradshöfdingen.