Idun: 1891

1891 164 /Nej, lacka vill jag' Paris det sköna med eggande, alltid skiftande nytt! På boulevarderna breda och gröna man känner sig lycklig, ja, rent förbytt. Där, min vän, vill jag bygga och bo, lefva mitt lif och njuta och lära. Arbeta skall jag, det kan du tro, och kanske vinna bad1 guld och ära. Ack vet du, det är ett fasligt: Irak med detta fattiga svenska språk — •t:ärans och hjältarncs/ ma det vai a, fast det, gunås, ju är fraser bara, ■jag säger hellre: det varit har en gång i längcse’n svunna dar. Nu är det faktum, att vill man gifva stora idéer en stilla graf, skall man just på svenska dem skrifva, ty då vet ingen i världen dem aj. Nej, annat är det att tankar skänka i ord, so/u skiftande låta sig länka till känslornas mest fördolda vra, som hundratals millioner jörstå. Har jag ej rätt? Jo — måste du säga. Nåväl, om inte jag blir en Daudet, jag tror mig förutsättningar ega, att bli en parisisk romancier. Dit vill jag sträfva. Det mer mig lockar än skrifva for bönder i vadmalsrockar. Ah, hvilket lif, du! Hvar enda dag nya scener af vexlande slag. Än bland ministrars lysande gäster, än vid skönhetens rusande fester . . . och, om man konsten förstår, man har en nyckel af guld till hvar boudoir! Visst svinna väl guldmynten mycket kvicka, men /lågot man alltid far i sin feka. Och sist, om man korten skickligt for, så klickar ej 'legion d'honneur1 /» »Men du! — Åk nej! Jag vill inte såra ditt känsliga hjärta, min gamle vän. Jag tror for visso, att en gång än du vänder åtet* ibland -»de varat. Förlåt mig, om här jag kanske har målat i färger alltför bjärta! Du vet ju, att ännu, som fordom, du har den bästa plats, som ryms i mitt hjärta. Jag läste hans bref ännu en gång. Jag såg honom sitta där själf och tala, rullande cigarretter smala, vårdslöst lutad i en chaiselongue. Och tankarne kommo, manga och lunga. Jag kände mig icke mer bland de unga, som gripa allt i ett c/ida Jang. Jag kände mig gammalmodig och liten, småstadsaktig och rent försliten, en arbetsmyra från morgon till kväll, som måste lystra blindt till appell, som måste kifvas med uti kifvet och knappt fick ro, när ögat var lyckt, som kände titt af det stora lifvet blott hvad som blef i spalter tryckt. Här vid mitt bord, mitt arbetes härd, satt jag fängslad i timmar långa. Där i gatan, den knaggliga, tranga, mynnade ut mest hela min värld. Där var det landtmännen köpenskap s/ogo, där ifrån krogen de rusige drogo, där körde likvagnen med sina lik, där gjorde frälsningsarmen musik. År efter år! Och evigt detsamma! Intet att fattiga själen amma! Gamle vän! Lycka till dit du gar . . . ögat pressade sönder en tar. Sakta omkring min hals sig slingrar rundad och mjätt en älskad arm. Tåren torkas af mjuka fingrar, och min kind får en kyss sa varm. Upp jag blickar, och ögon tvännc skåda i mifia trofast in, och titt mitt hjärta jag'sinter henne, som är min ja, allena min. Tyst hon. hviskar: /Nu kan du sluta, ty jag ser, att vännen är trött. Trygg ditt hufvud intill mig luta, glöm, hvad förtretligt i dag dig mött! Icke skall älsklingen sorgsen vara! Kom, följ med mig, men stilla bara, ty de/i lille sofver visst sött./ Men därinne i dämpad dager sitter min gosse i sin bädd, i sin spetsprydda nattdräkt klädd, rosig i hyn och frisk och fager. Blåa ögonen tindra gladi, IDUN knubbiga handen han mot mig sträcker, lilla munnen till kyss han räcker, och sa jollrar han sitt »godnatt*. Och jag smeker den runda kinden, lindar min arm om min älskades lif, glömmer dagens bekymmer och kif. . . Och tunga tankarne fly som vinden! Nu på en gang sa ljust det blef! Gamle vän, hvad var det du skrej? Skref du ej, att du mig beklagar, Skref du ej om min bittra lott? Om du kunde se, hvad jag fatt till min tröst under mörka dagar! Ähj förunderligt! Stark och ung, senig och fast jag känner min nacke ! Framat och tippat! Det finns ej backe, som jag tycker för mig för tnng! Tror du min eld har slocknat till aska? Tror du jag storknat af kalkstensdam ? Tror du ej, att bland grus och slam gyllene korn man ock kan vaska? Fast det är trängt, är ej världen all borta vid hörnet. I skummigt svall sa mångt och myckel vågorna hviska, och hafsvindar komma, lifvande friska. De sätta i omlopp mitt tjocknade blod, de fylla med stärkande luft min lunga, och än kan jag le, och än kan jag sjunga, I och ä?t har jag hopp, och än har jag mod! Behåll, hvad du har! Du får ej förtryta, min vän, att icke med dig jag vill byta; jag ock har ett mål ätt lefva for, om ej precis: legion d’honneur. Bland raffinemangens mästerkockar gör gärna för mig karrier, epok! jag nöjer mig med att för vadmalsrockar skrifva milt ärliga svenska språk. Hur var det? Svek jag,' hvad förr jag tänkte? Vek från den rätta kosan jag af? Nej, min vän, men på lifvets haf olika fyrbåkar för oss blänkte: du tog på ärans och njutningens sikt, min var mer blygsam : den hette plikt. Brefvet med kanterna icke skurna gömde jag se’n i kuvertet med urna, och ctl leende jag betvang: Gud, hvilken doft af Ylang-Ylang! Algot Sandberg. När barnen växa ifrån oss.* Några ord till barnen. å‘is