Idun: 1891

1891 IDUN 165 afhemta sin fina byrå med den stora spegeln, ljusstakarne, vaserna, porträtten och alla små porslinsfat och gubbar. Men tomrummet skulle ännu samma afton fyllas, och barnen gladde sig redan på förhand åt att få se en ny byrå med en ny spegel, nya stakar och nya vaser, porträtter, fat och gubbar, under det frun däremot med en viss spänning motsåg stunden, då den nya tjänarinnan skulle komma. Denna känsla var å hennes sida så myc- ket förklarligare, som hon aldrig sett den kvinna, som nu skulle inträda i hennes tjänst, och som hon antagit på rekommendation af kyrkoherden i en af närgränsande landtför- samlingar. Det började redan skymma, då en svag knackning hördes på köksdörren. Alla barnen skyndade ut för att öppna. Det blef ett knuffande och skuffande, och slutligen for dörren upp med en smäll så stark, att bror Kristian höll på att falla på näsan. Nu blef det ett flinande och skrat- tande, som dock plötsligen hejdades, då en mild och allvarlig röst där utanför uttalade orden : »God afton!» »God afton,» svarade den äldsta af flic- korna och såg på den främmande liksom un- drande, hvad hon kunde vilja. »Jag är den nya pigan,» sade den främ- mande enkelt. Vid dessa ord drog sig Kristian väl till minnes, huru han fått bannor, för det han vågat kalla den förra jungfrun för piga. Nu gaf denna sig själf det namnet. Han såg på henne och insåg då fullkomligt, att det måste vara en betydlig skilnad i rang mel- lan deras forna jungfru med sin plymbeprydda hatt och garnerade klädning och den enkla varelse, som nu stod framför dem med en sliten svart silkesduk på hufvudet och ett litet knyte i handen. Detta senare förmodade han dock innehålla blott det viktigaste af hvad hon behöfde, till dess hennes byrå hun- nit anlända. »Jag skall genast säga till mamma,» sade Maria, den äldsta af flickorna. Kristian och syster Gerda hade emellertid förekommit henne och voro redan inne i rum- men, under det den lille minste stod med fingret i munnen och oafbrutet betraktade den nykomna. »Kom med in, Lilien,» sade systern och drog honom i armen. Men han stretade emot och ville icke. »Lilien ska' vara lydig, eljes går syster och lemnar Lilien ensam med den främman- de jungfrun.» Men herr Lilien ville inte, och när system tog honom om lifvet för att bära honom ur köket, räckte han armarne mot den nya tjä- narinnan. »Tänk, han räcker armarne mot mig, mot mig ! » Det låg någonting så egendomligt i hen- nes röst, då hon uttalade ordet mig. »Låt honom vara här, om han vill, stac- kars liten, han förstår ej ännu att vara rädd för mig.» »Han är ej rädd för någon, och inte är han liten heller. Han är ett år och tio månader.» »Ett år och tio månader, nej är han verk- ligen ett år och tio månader. Hennes röst lät drömmande och besynner- lig- Nu kom husmodem ut och räckte enligt öflig sed den nya tjänarinnan handen och ön- skade henne välkommen. Därefter började hon göra reda för'de sysslor, som husets tjä- narinna hade att uppfylla. Slutligen till- sade hon henne att genast börja arbetet, att lägga Lilien, duka, laga kvällsvarden, bädda, m. m. Några timmar därefter hade den nya jung- frun verkställt dessa sysslor, och det återstod henne blott att ordna i sitt kök. Men in- nan hon lemnade sängkammaren, smög sig den främmande kvinnan helt försiktigt fram till den lilles vagn, lutade sig ned öfver densamma och vidrörde lätt med sina läp- par barnets ljusa lockar. När hon åter lyfte upp hufvudet glimmade i barnets hår några klara droppar. I köket hördes ännu en stund slammer af kärl och pannor; sedan blef allt därute så tyst, så tyst, som om ingen varit där. Slutligen gick husmodern ut för att efter- höra, om allt arbete var ordentligt afslutadt för dagen, och för att se, hvad den nya jung- frun tog sig för. Där satt hon vid en stol framme vid bor- det och grät tyst, med ansiktet doldt i sina båda händer. »Kära Fredrika,» sade frun vänligt, »har någon gjort Fredrika ledsen?» »Nej, frun.» »Men Fredrika gråter ju; vantrifs Fredrika redan ? » »Ack nej, det gör jag visst inte.» »Längtar Fredrika tillbaka till prestgår- den, eller har någon varit ovänlig mot Fredrika?» »Nej, kära frun, tvärtom.» »Men hvad är det då, tala om det.» »Det är att jag inte kan tiga med det längre, frun, att jag inte vill stanna här öf- ver natten, utan att frun vet alltsammans.» »Fredrika kan väl inte tänka på att lemna oss redan i kväll? Hvad är det jag skall få veta? Har Fredrika förstört någonting, eller hvad är det?» »Det är en lång historia, frun, och visst har jag förstört något, ty jag har förstört hela mitt lif. » »Hur är det fatt, kära Fredrika?» »Illa, frun; men vill frun höra på mig, skall jag tala om det alltihop, och sedan får frun själf bestämma, om jag skall stanna här, eller om jag redan i kväll skall ta’ mitt knyte och gå.» »Hvad är det Fredrika bär på hjärtat? Tala om det, så blir det nog bättre sedan.» »Det tror jag inte, men vill ändå tala om det. Jag blef tidigt föräldralös och hade plats på en bondgård, då jag för tre år sedan blef bekant med en gosse härifrån staden. Han var på tillfälligt arbete i min hembygd, och som han hade varit gardist och förde sig fint och ståtligt, så måste han ju förvrida hufvudet på en stackars enfaldig flicka som jag. Han var dessutom den första människa, som visat mig någon vänlighet, och så trodde jag honom om godt, och det gör jag ännu, oaktadt allt, ty hvad han än kunnat göra, så är han god i sitt hjärta och har aldrig velat mig något ondt. Så förgick sommaren, utan att vi rätt tänkte på något, men när det led på hösten, började vi tala om giftermål. Vi voro fattiga båda och kunde ej tänka på att gifta oss, utan att han förtjänt och sparat ihop en summa pengar, ty hur litet man än tycker sig behöfva, fordras det all- tid något för att sätta bo, och gifta oss måste vi, ja, frun, det måste vi. Men se inte så strängt på mig, frun, det är inte slut ännu. Han plägade därför ge mig sina sparpen- gar vecka efter vecka. En gång for han dock in till staden och stannade borta i två hela dagar, och den gången fick jag inga pengar. På andra kvällen, när han mötte mig där utanför stugan, sedan de andra gått till sängs, kunde jag nog märka, att han hade druckit, men jag hade inte hjärta att förebrå honom hvarken detta eller att han ej den veckan gifvit mig några pengar till vårt bo, isyn- nerhet som han hade med sig och lemnade mig ett litet knyte, som han bad mig göm- ma väl i min kista, i det han tog löfte af mig, att jag ej skulle se efter, hvad det innehöll. Jag lofvade, glad .och lycklig, ty jag visste, att det kort därefter var min namnsdag, och jag trodde, att han köpt nå- got till vår bosättning. Och så lydde jag honom, bar upp knytet på vinden och låste in det i min kista ; där- efter gick jag ned i köket och lade mig, och glad i hoppet att hvad jag brutit snart skulle försonas genom vårt giftermål, somnade jag som ett godt barn. Öfver tre år ha förgått sedan den dagen, men aldrig sedan dess har jag, som man sä- ger, sofvit den rättfärdiges sömn. Följande dag — o, den dagen glömmer jag aldrig! Det var i skymningen, och jag hade just börjat reda till aftonvarden, då det körde på vägen. Jag väntade ingen åkande, och så lyddes jag icke på det och brydde mig ej om att se ut efter vägen, hvem det var, utan först när åkdonet stannade utanför dörren, tittade jag ut. Jag såg nu, att det var länsman och fjär- dingsman, men tänkte inte vidare på det, utan gick tillbaka till mitt arbete, i tanke att de hade något otaldt med min husbonde angående vägarne, som aldrig voro dem i lag. Snart kom dock bud efter mig. Jag blef blyg och förvirrad. Att kyrkoherden, hvars läsbarn jag varit, skulle kunna komma och hålla skriftetal för mig med anledning af hvad jag brutit, hade jag nog mången gång tänkt mig, men hvad länsmannen kunde vilja mig, det begrep jag icke. Emellertid gick jag in, helsade och stannade vid dörren. »Kom närmare,» sade länsman. Jag lydde. »Du lär vara bekant med en f. d. gar- dist, som är på tillfälligt arbete här i för- samlingen.» »Ja, så är det allt, befallningsman.» »Vet du något om den mannen?» »Jag vet, att vi ä’ bekanta och ska’ gifta oss.» Länsmannen skrattade. Jag förstod ej, att det var något att skratta åt, och blef mer förlägen än förut. »Och när träfiade du sist din fästman?» »I går kväll.» »Hur dags?» »Klockan var väl vid pass elfva eller nå- got mera. Det har väl inte händt Johan något,» tilläde jag orolig. »Åh nej, du kan vara lugn, han är i godt förvar. » Åter skrattade länsmannen. »Nå, hvarifrån kom han, vet du det?» »Han kom från staden.» »Då hade han väl med sig vackra presen- ter till dig?» Jag skakade på hufvudet. »Gaf han dig ingenting?» »Nej, men han lemnade mig ett knyte att gömma för honom.»