Idun: 1891

166 1891 »Ett knyte,» sade länsmannen ifrigt, »hvad har du gjort af det?» »Jag har det i min kista.» »Nä, du vet naturligtvis, hvad det inne- håller ? » »Nej. » »Kan du inte gissa det?» »Kanske,» sade jag och kände, att jag blef ännu rödare än förut. »Vill nämdemannen ta’ med sig Anders här och hans hustru till vitnen och gä och undersöka kistan?» Jag gjorde mig i ordning att följa med de andra upp pa löftet. »Du kan stanna kvar här,» sade läns- man. »Ge dem bara nyckeln. » »Den ligger pä stocken ofvanför kistan.» »Vet du,» sade nu länsman och såg mig rakt i ögonen, »vei du, att dörren till sak- ristian blifvit uppbruten i natt, och att kyrk- silfret är borta?» Jag stirrade pä honom, utan att få fram ett ord; allting gick rundt för mina ögon; jag måste hålla mig i soffkanten för att ej falla omkull. »Gör dig inte till,» fortfor han, »utan er- känn nu först som sist, att du och din fäst- man stulit — — —» Jag hörde icke mer och vet icke, hvad som sedan tilldrog sig omkring mig. När jag åter kvicknade till lif, låg jag på soffan. Jag hörde, hur de tisslade och tasslade omkring mig, och kände, hur man baddade min panna med vatten. Jag låg där med slutna ögon, ännu halft medvetslös och utan' att kunna reda upp tankarne och få klart för mig, hvad som var dröm eller verklighet. Slutligen öppnade jag ögonen. Där borta, på bordet framför länsman, såg jag de dyrbara silfverkärlen, så som de plä- gade stå på altaret, då församlingen gick till nattvarden. Jag stirrade dit bort och kunde ändå ej få riktigt klart för mig, hvad det var fråga om. Slutligen hörde jag läns- man nämna mitt namn. »Fredrika,» sade han, »känner du dessa kärl ?» Om jag kände dem? Det var inte så värst länge, sedan de för första gången du- kats fram äfven för mig. Om jag kände dem ! »Ja,» hviskade jag till svar. »Och du känner igen denna duk, i hvil- ken de varit inknutna?» »Ja !» Det var en stor brokig näsduk, som Jo- han hade fått af mig. Länge fortfor länsmannen med sina frågor, som jag knappast hörde än mindre uppfat- tade, så förvirrad och bedöfvad var jag. Hvad jag svarade, vet jag icke, men det föll mig aldrig in att söka försvara mig, och så lär jag ha erkännt allt hvad man sökte för- må mig att erkänna. »Jag behöfver nu inte veta mer,» sade slutligen länsmannen och reste sig upp. »Och du, Fredrika, får allt stiga upp nu och utan några vidare krånglerier följa med oss till länshäktet — — —» Jag vill ej trötta frun med att något ut- förligare berätta, hur det sedan gick; från den stunden tycktes det mig, som om jag själf, den Fredrika jag ej behöfde skämmas för, var död, och som om den Fredrika, som sedan dess lefvat, vore en helt annan, som drar skam och vanära med sig, hvart hon går. För resten har frun kanske läst det i tidningarne. Johan blef dömd till fyra års fästning för inbrott, och jag, jag dömdes till I DU N sex månaders fängelse, därför att jag gömt tjufgods. Sådan är lagen, och den skall väl vara rättvis, kan jag tro. Det var bränvi- net, som drog Johan i olycka, och kärleken till Johan, som vållade min. I fängelset föddes vår lille gosse; han skulle nu varit ett år och tio månader, om han lefvat, men det kanske är bäst, som det är; han behöfver nu inte skämmas för sina föräldrar, åtminstone inte inför människor. Ja, och sedan, när jag hade tjänt ut mitt straff, så förbarmade sig kyrkoherden öfver mig och tog mig i sitt hus, men han tyckte inte jag borde stanna kvar där i församlin- gen, för folket kunde förstås inte glömma, att jag varit straffad, och därför ansåg han det vara bäst för min egen skull, att jag kom bland främmande människor, som inte kände till den där historien, och så kom jag hit. Och nu har jag talat slut. Nej, inte rik- tigt, jag har ännu en sak att bekänna. Nyss, när jag var in i sängkammaren och fruns lille gosse låg där som en Guds engel och jag tänkte på, att min lille gosse, om han lefvat, nu varit lika stor och lika rar, så vet jag inte, hur det kom sig, jag kunde inte stå emot frestelsen, fast jag visste, att det var illa gjordt af en sådan en som jag, och så smög jag mig fram och kysste honom, bara på lockarne, frun, bara på lockarne, det kan jag försäkra frun.» Hon tystnade, hon hade slutat. Länge satt matmodern tyst; slutligen reste hon sig upp, gick fram till den brottsliga och räckte henne sina båda händer. »Stackars Fredrika,» sade hon, »här skall du ej känna dig bland främmande män- niskor. » »Frun vill då, att jag skall stanna?» »Ja, Fredrika, från i dag är du min tro- tjänarinna.» »Tack, frun, det skall frun ej behöfva ångra.» Och det gjorde hon ej heller. Men barnen saknade den forna jungfruns fina byrå med den stora spegeln, ljusstakarne, vaserna, porträtten och alla de små faten och porslinsgubbarne. Det är ej alla, som kunna skilja mellan guld och slagg. Kvinliga turister, S et är lyckligtvis ej längre opassande för damer af värld att röra sig en smula i Guds fria natur. Man har mistat smaken för den intressanta blekheten och lärt sig se, att en vacker kvinna är dubbelt vacker, när hon bär helsans prägel på sitt anlete. Vår tids kvinna är ej heller rätt nöjd med att endast »klappa i små hvita händer», medan männen under kroppsöfningar utveckla sig till harmo- niska människor. Också hafva allt flere röster höjts från behjärtade uppfostrare, som säga : »låt flickan komma med i den stärkande leken bland gossarne, och låt den unga kvinnan ge- nom sommarvandringar öfva kroppskrafterna, stärka viljan, värma känslan och stadga om- dömet, ty det är bildning.» Är ieke också denna nära nog det bästa vi kunna få ? Det är därför med glädje jag söker meddela unga vandringslystna läsarinnor några förhåll- ningsregler. Sedan man gjort klart för sig, hvilka trakter man vill lära känna, bestämmer man de särskilda orter därinom, dit hågen dra- ger, och uppgör härefter en plan för färdens hufvuddrag. Detta gör resan fruktbringande och angenäm, men tvingar oss visst icke att följa någon till punkt och pricka utstakad marschruta, hvilket ofta kan förstöra hela nöjet. En tvifvelaktig glädje njuta många af våra s. k. rundresare, hvilka varda tämligen okun- niga om allmänna karaktären af de trakter de ila igenom och ytligt öfverse. Bästa behåll- ningen af en resa till fjälls får vanligen den, som på förband väljer lämpliga hufvudstationer, från hvilka sedan utflykter till fots företagas. I våra åtkomligare bergstrakter kunna exem- pelvis nämnas: Åre, Dufved, Enafors och Stor- lien i Jämtland samt Meraker i Norge, Jerkin i Dovrefjällen och Röisheim i Jotunbeimen. Huru man än lägger sin plan, är det klokt att noga studera densamma, ty det spar både tid och pengar, på samma gång intresset ökas. Af kartor och resehandböcker inhemtas upplysnin- gar om afstånd, kvarter, befordringsmedel och vägvisare eller förare m. m. Tillförlitliga och på samma gång intressanta vägledningar i vårt lands sevärdare trakter finnas i Sv. Turistför- eningens årsskrift. Redan därför tillåter jag mig på det varmaste att anbefalla denna för- ening, som ihärdigt arbetar för behjärtansvärda, fosterländska syften. Att fara »mol allena» är naturligtvis aldrig roligt. Under skydd af en äldre, erfaren kvinna, som är glad med de glada, erfaren och kun- nig i det som rör resan, trakten och allmänna förhållningsregler, kan man alltid vinna mycket af en turistfärd, men däremot sällan om en- dast unga damer — kanske med något oför- stånd och tanklöshet — ge sig ut på fotturer. Som hustru till en ifrig sportsman och van bergvandrare prisar jag sådant sällskap framför allt. Har man tillfälle att få följa en manlig släkting och erfaren turist, så bidrager detta till stor vinning för båda parterna. Ett turist- sällskap af en herre och tre damer, eller två herrar och två damer, kan alltid vänta att finna tak öfver hufvudet. Mot större sällskaper ser säterjäntan med bekymrad min, helst då »sai- sonen» är inne och ett antal främmande kan- ske redan börjat anställa en babylonisk förvir- ring i den lilla stugan. Turisthyddorna äro ej heller beräknade för hela myggsvärmar. Resekostnaderna torde kunna beräknas till 3—4 kr. för marschdag. Baedekers måtto fr. 17 århundradet är än i dag ett litet »guldkorn.» »Wer reisen will, der schweig’ fein still, Geh’ steten Schritt, nehm’ nicht viel mit, Tret’ an amfrühen Morgen, undlasse heim die Sorgen.»* Kanske undrar den ärade läsarinnan öfver den anbefallda tystlåtenheten, men vi må be- sinna, att Baedeker främst talar till sina lands- män. Om ni någonsin tillbragt en afton i Kjöbenhavns Tivoli, så har ni sett glada, nöjda ansikten rundt omkring, men tyst och stilla rör sig den böljande mängden under de tusen brokiga ljusen. Det är »Kongebyens barn»! Men — där står en grupp ifrigt gestikule- rande, högröstade människor. Gå dit, och ett ordsvall af »herrlich, wunderschön, zu reitzend» m. m. brusar för örat — man känner sig obe- hagligt berörd och vänder sig bort för att lyssna till orkesterns toner, som tränga ut från konsertsalen. Det är Lumbyes fantasier, hvaraf ingen ton går oss miste. Ute som inne är allt idel öra. Se engelskan på konstsamlingar. Hon tiger och studerar noga det föremål, som väckt hennes intresse. Fransyskan frågar sakta om besked, kastar en hänryckt blick på taflan Om du vandra vill, håll då munnen still, Gå med lugna steg, för ej mycket på väg, Stå upp med solen klara, och låt bekymren fera.