Idun: 1891

234 IDUN 1891 Först efter gärningen människan döm; Se ej pä sol, förr’n mot hafvet hon skridit. Allt, hvad du gjort eller handlat, förglöm! Minns, hvad du lidit. Ji. fc. JhCANDER. och äfven öfver hennes verk, hvilka ännu allt- jämt äro högst populära. Hennes första romaner — Dosia och UEx- piation de Scavéli — utkommo bägge under loppet af 1876 och grundläde med ens hennes författarerykte. Den förstnämnda, hvilken först stod intagen såsom följetong uti »Journal des Débats», har nu upplefvat ej mindre än sex- tioåtta upplagor. Den och ännu ett tjugutal andra af hennes romaner finnas öfversatta på svenska. Stoffet till såväl denna som så många andra af hennes arbeten har m:me Greville hemtat från Kyssland, med hvars seder och bruk hon är mycket förtrolig till följd af ett flerårigt vi- stande därstädes såsom lärarinna i en förnäm familj. Den berömde ryske författaren Turgenjeff var en bland dem, som uppmuntrade hennes första literära försök, och i ett af sina bref till honom kallar hon sig hans »lärjunge». Härpå gaf Turgenjeff henne till svar: »Det är icke utan en viss stolthet, som jag hör er kalla er min lärjunge; men om än så vore, så har ni nu dock redan länge och med ära såsom »mästare» gått er egen väg.» M:me Gréville besitter ej endast en stor skriftställaretalang, hon är äfven mycket språk- kunnig och en så skicklig »musicienne», att hon spelar och transponerar de svåraste saker à prima vista. Men ej nog härmed. Hon är äfven begåf- vad med en ovanligt stor portion godt sundt förnuft och praktisk duglighet, och hennes hus är ej blott ett »estetiskt», utan äfven ett ord- ningsfullt hem. Denna hennes praktiska dug- lighet kom i synnerhet väl till pass under den första tiden af hennes äktenskap, då hennes inkomster ännu voro helt små. Då lär hon i bokstaflig mening, såsom en af hennes äldre vänner sade mig, ha fått dela sig mellan skrifbordet och matgrytan. De af Iduns läsarinnor, som bebo Stockholm, torde få tillfälle att innan årets slut göra den celebra författarinnans personliga bekant- skap, ty hennes sista ord till mig voro: »Vi träffas i Stockholm 1891.» Clamo. Det gamla malboet. (Samtal i tre afdelningar.) Af Ave. I. Efter frukosten. sâ, du läser tidningen, käre Karl. — Wß Ack om du visste, hur trött jag är!» »Lilla vän, hvad är det? -—• Se sä där, uppror i Chile! Ja, de republikerna, de äro härliga! —• Sa’ du något?» »Vet du, Karl, det är rent för ledsamt med den gamla liggsoffan i Idas rum, det är ett riktigt malbo—» »Kummet? — Åter igen mord och —» »Nej, soffan. Nu har jag äter varit inne och piskat, borstat och lefvat med den, sä jag är rent förbi.» »Har du det, stackars liten vän. Nä, då slipper du tänka på den stygga soffan nu på en tid. Har du läst det här om tyske kejsaren?» »Tror du jag kan tänka på sådant, när vi ha ett sådant gammalt malbo i.ett af rum- men. Skall jag inte tänka på soffan, när hon är så full af mal, att det kommer sådana i mattan, i stolarne, i yllegardinerna, i allt, och det sker ändå, om jag så fäktar mig till döds för att hindra det.» »Snälla du, låtom oss flytta ut soffan i pigkammaren; du ville ju ha en liggsoffa där i stället för den fula sängen. — Strejkrörel- sen — försnillning. —- Hedersgåfva. Hvem har nu blifvit hedrad?» »Pigkammaren, ja det har du rätt i, Karl! — Men, det är sannt, där ha vi ju prånget, hvaruti vi förvara de bästa sängkläderna och de nya filtarne. Och få vi bara först det gamla malboet ut i pigkammaren, och Lena låter dörren däremellan och prånget stå ett par gånger, så ha vi fullt af mal därinne. Nej, det är nog bäst, att jag behållersoffan under min egen uppsikt; jag kan då icke mer än slita mig förderfvad på eländet. — Se, mina händer skälfva ännu efter det arbete, som jag nyss haft med den odrägliga malen.» »Har du försökt med kamfert? — Se så, nu är kung Milan ute och åker igen! Hör på, du Ebba!» »Ja, min vän, jag har läst det där. — Men hvad säger du om att sälja det gamla för- derfliga malboet, du Karl?» »Hvilket bo? Ja så, soffan. Jo för all del, gör du det bara!» »Och du ångrar det ej efteråt, Karl?» »Ångra, hvad, hvilket? Hvem, säger du, ångrar? — Förlåt, jag hörde ej! Här är något intressant om socialisterna.» »Jo, jag bara frågade, om det var ditt verk- liga allvar, att jag får sälja soffan. Du skäm- tade väl ej?» »Nej, lilla vän, sälj du bara det gamla eländet!—Aha, splittring i socialistlägret—» »Så innerligt snällt af dig, Karl, att jag får befria mig från allt det där fäktandet mot mall Snickaren Olsson vill köpa soffan. Hör du, Kari, snickaren Olsson vill köpa det gamla otäcka malboet.» »Ja jag hör. Nå, så är den saken afgjord.» »Ack så roligt att du samtycker! — Men om vi sälja den usla soffan, hvar skola vi då lägga Ida? Det har jag först nu kommit att tänka på. —- Ja så, du läser, förlåt mig, Karl! — Nå, så sannerligen om icke där är en mal på din rockkrage!» »Fy tusan! Se till att det där malboet kommer ur huset, och det i dag!» »Det skall jag visst, när du önskar det, Karl. Men så fattas det liggplats till Ida.» »Vi ha ju järnsängen, vet jag.» » Järn-sän-gen! Men min käre, snälle vän, det är ju att vilja taga lifvet ur flickan! Järnsängar äro ju så iskalla, att det är döds- fara att ligga i en sådan, och så måste vi dess- utom ha någon stans, där vi kunna lägga någon de af gäster, som kunna komma att bo här». »Hm.» »Nej, då är det bättre, att jag sliter ut mig med fäktandet mot malen, än att Ida skulle ådraga sig lifsfarlig förkylning i järnsängen. — Jag har nu blåsor i handen efter rottin- gen, som jag piskade henne med.» »Piskade — Ida? Är du tokig. — Nå-så- så, soffan! Ja, sälj den bara, kära Ebba!» »Du vill då, att jag skall köpa en ny ligg- soffa i stället!» » Vill jag? » »Ja, käre du, när malboet måste bort, så —» »Nå — och hvad kostar en ny soffa då?» »Ja, ser du, Karl, när man beräknar, hur dyrt det blir, om mal får förstöra —» »Förstås, förstås! Men hvad skulle en ny liggsoffa kosta?» »Det bli ingen svår utgift, ty Olsson vill ju ta den gamla.» »Du har således redan inledt affären, hva?» »Men käre Karl, hur kan du tänka, att jag skulle göra något sådant, utan att du vore med! — Men Olsson har färdiga soffor. -—» »Och priset, priset, Ebba?» »Jo, nu få vi afdraga priset för vår egen soffa, som han tager. —» »Hvad tror du väl, att han betalar för det där eländiga gamla rucklet, fullt af ohyra, som det är ! » »Å, vet du hvad, Karl, soffan ser ej illa ut, och man både sitter och ligger godt i den! Under trettio kronor bjuder han ej. —» »Hm, och den nya?» »Det är inventionssoffor, och när man så räknar trettiofem för vår gamla — så —-» »Ebba! Priset för den nya?» »Ja ser du, en sådan soffa fås aldrig, aldrig under hundra femtio kronor.» »Hundrafemtio, är du splitt galen! Och du har naturligtvis redan köpt den!» »Snälle Karl, hur kan du bara tänka något sådant! Inte hade det fallit mig in, att du skulle vilja sälja vår gamla; jag har aldrig tänkt annat, än att jag finge dragas med mal- boet i hela min tid. Men hvad kostnaden för den nya beträffar, så betänk först, hvilken förlust det är att få filtar och mattor uppätna, och när så de trettiofem eller fyrtio kronorna dragas från, så är det mycket billigt. Bara sjelfva mekanismen, du —» »Meka-nismen? Hvar, hvar?» »I den nya soffan, vet jag. Man har säng- kläderna liggande kvar fastspända, och när man bara. tar ett litet tag i sitsen, så vänder den rakt i vädret, gaflarne falla ned och bäd- den är färdig.» »Å tusan! Det är något nytt!» »Ja visst, men jag är ej riktigt säker på, om mekanismen är god. — » »Men det förstår jag mig på. Skynda dig och tag på ytterplagg och hatt, så gå vi till Olsson! -— Det är troligtvis en konstruktion, som tarfvar förbättring, och det ser jag genast. Skynda på, Ebba!» II. Hos snickaren. »Jag råkade att nämna för min man, att herr Olsson hade en af de där inventions- sofforna till salu, och så ville han gärna se på den.» »Det är bara mekanismen, som intresserar