Idun: 1891

1891 IDUN 261 för att reparera sina svaga lungor. Lung- soten hade man kört ut i natten, den finge ej finnas därinne i ljuset och glädjen. Man skulle inbilla sig, att man var frisk, dansa en gäng, tills man dignade af trötthet — som förr i världen ■—• — njuta af lifvet de fä timmar, man ännu finge tillbringa i hvar- andras sällskap. Hvem visste, när det blefve ett härnäst. Och under tiden satt den hatade gästen därute bakom de upplysta fönstren och vän- tade på den stund, då han skulle få taga hämnd på sina offer för de ögonblick, lefnads- glädjen beröfvat honom. Kandidaten hade också haft en dust att utstå, men nu var den öfver. Han hade kanske varit den ifrigaste af alla att få för- beredelserna i ordning, och arbetet hade va- rit honom ett sätt att mildra oron; men så snart han kommit nära föremålet för sina tankar, hade den ökats å nyo. Den mäktiga öfverväldigande känslan på morgonen hade försvunnit och upplöst sig i en mängd skif- tande stämningar, som kommo och gingo likt vindkårar, och gjorde honom ömsom glad, ömsom missmodig. Han trodde det skulle bli bättre, när han väl kom inför själfva afgörandet. Och nu stod han redan inför det. Det hade ändtli- gen lyckats honom att få träffa fröken Ber- ger och att få henne med ut på balkongen under de kulörta lyktorna. Äfven hon kän- de, hvad som förestod. Kandidaten väntade endast på, att de skulle få bli allena. Men hans önskan tycktes ej skola bli uppfylld. Där var ett ständigt spring af folk, som skulle se på månskenet, som skulle se på fjället och elfven och sko- gen och fäbodarne därborta på andra sidan elfven — nu för sista gången. Och under tiden försvann allt mer och mer den fina, ömtåliga stämning, hvari de befun- nit sig först de kommo dit ut, och hvilken kandidaten tagit med i beräkningen. Det var förgäfves han sökte hålla den kvar. Hvar gång han öppnade munnen för att uttala det ödesdigra ordet, kom där någon, som ännu icke sett sig mätt på det nattliga sceneriet därute, och hvarje gång måste han slå in i en högljudd konventionel samtalston för att ej ådraga dem misstankar. Situationen blef honom olidlig. Det måste bli slut; han reste sig och bjöd upp. Därinne brusade valsen förbi, och han ka- stade sig genast in. Han kände, hur det stack till i venstra brösthalfvan, och hur yr- seln steg honom åt hufvudet, men han för- sökte att ej låtsa därom. Något af förmid- dagens hänryckning kom igen. Det var ett ögonblicks berusning, som smittade med sig öfver till den unga kvinnan, hvars späda kropp han kände i sina armar. Musiken tystnade, men de dansade ännu i det sista. När han slutat, var han nära att svimma, men repade sig och förde sin dam mot ut- gången. Där rådde stark trängsel i själfva dörröppningen, och de fingo vänta. På väg- gen mellan bägge dörrarne hängde en trymå med fyrgylld ram. Ett ögonblick möttes de- ras blickar i spegelglaset. Ett ögonblick ... Det kändes kandidaten, som om någon lagt en iskall hand på hans hjärta; han fort illsam- mans i en frossbrytning och skyndade att komma ut. De satte sig längst bort i skug- gan, men ingen sade något. Stämningen, den fina känsloväfnaden, var söndersliten. Bägge visste de, hvad det var, bägge förstodo de hvarandras känslor. De sägo lyckan lik en skön hägring, lik en lycksalighetens solbe- lysta ö försvinna i fjärran, tills där endast syntes en liten tindrande stjärna, som flam- made till och slocknade. Kandidatens blic- kar sväfvade ut öfver landskapet och för- sökte få fäste vid någon detalj, men förgäf- ves; hvad han såg var endast tvänne hög- röda fläckar, tvänne bloddroppar, som brunno på ett par bleka, finhylta kinder; och de väste och växte, tills de möttes, flöto ihop och täckte hela synkretsen. Det prasslade bakom dörrförhänget, men ingen gaf akt där- på. De sutto ännu kvar på samma plats, medan kylan spred sig vidare och vidare in i blodet, upp till hjärtat och läpparne, där orden lågo färdiga att uttalas. Då prasslade det igen vid dörren. För- hänget drogs undan, och doktorn syntes med ett vinglas i handen. Han lade en egendom- lig tonvikt på orden: »Hvad ser jag, här ha vi ju våra båda rymmare. Huru, fröken Berger, kandidat Stare, få vi kanske den äran?!» Kandidaten kunde ej dölja en darrning i rösten, när han vände sig till sin dam. »Förlåt, fröken Berger, att jag så länge tagit er tid i anspråk», och därpå till dok- torn: »Herr doktor Werner, vi stå genast till er disposition!» # * * När ljusen voro släckta i societetshuset, och det lilla sanatoriet låg där drömmande i höst- månens skimmer, flyttade fröken Berger fram en stol till fönstret därnere i en af villorna vid elfven, steg upp och satte sig med ryg- gen lutad mot fönsterposten. Hon satt och såg på elfven, som flöt nedanför bred och ljus lik ett väldigt sifverband, och hon följde den med ögonen ända bort till kröken, där den försvann i skuggan af fjället. I morgon skulle den lilla bogserångaren kom- ma för att hemta henne och de andra ned till hafvet, och sedan skulle hon aldrig mer se denna tafla, lefvande som nu. Hon slöt ögonen för att inprägla den i minnet med alla dess detaljer: husen, elfven, fjället med dess smutshvita snöhätta och skogen, den mörka, djupa furuskogen, som utgjorde ra- men till det hela. Men så småningom kom där en annan bild in i ramen och trängde undan fjällen och elfven — och bilden antog allt tydligare kandidat Stares anletsdrag. Hur kom den dit. Ja, det visste hon knappast. Men den hade smugit sig pä henne, och den blef kvar. Två taflor kunna icke med fördel rymmas i samma ram, och när hon ej ville mista nå- gondera, skaffade hon den sista bilden en ny ram och en särskild bakgrund. Och så kunde hon taga bägge med sig, då hon i mor- gon for ned till hafvet och vidare till sitt hem i södra Sverige. Länge satt hon kvar på samma plats i fönstret och lyssnade till de allt fjärmare rösterna från ungdomsskaran, som följt henne ned och nu hunnit långt öf- ver backen och ned på andra sidan. Och när tonerna från den sista serenaden förklingat i natten, vände hon sig ännu en gång mot elfven och fjället, innan hon stängde sitt fönster, och sade denna storslagna natur sitt sista farväl -— och långt efteråt i dröm- men tyckte hon sig höra de skilda stämmor- na därute smälta tillsammans i djupa, mäk- tiga ackord. (Iduns literära pristäfling. Redan den 15 juni utgick som kändt inlemningstiden för de skrifter, som täfla inom fjärde och femte grupperna enligt vårt tillkännagifna program. Inom grupp 4 : den bästa uppsats om, 3 à 5 spalters ut- rymme i något ämne rörande kvinnan eller hemmet hade inom den utsatta tiden 23 skrifter ingått. Inom grupp 5: den bästa skiss eller berättelse om 3 à 5 spal- ter täfla 56 skrifter. Priset inom hvardera af dessa grupper utgör 100 kronor. Den l dennes ntlöpte inlemningstermi- nen for de tre första grupperna. Inom grupp 1: den bästa roman eller novell om minst femton oktavark vanligt roman- format (pris 1000 kronor) deltaga 8 täf lande. Grupp 2: den bästa novell om ungefär fyrtio Idunsspalter (pris 500 kr.) räknar 22 täflande, och till grupp 3: den bästa utredning af frågan: »Huru slcall kvinnan bäst kunna bidraga till höj- jande af familjens ekonomi?» (pris 300 kronor) ha 21 täflingsskrifter ingått. Sam- manlagda antalet täflande inom samtliga grupper utgör alltså 130. Härvid gäller, att en hel del insända skrifter utesluter sig själf genom att ej ens tillnärmelsevis motsvara de fastställda måt- ten. Samtliga skrifter granskas dock af prisnämnden för att till sitt literära värde bedömas och enligt öfverenskommelse seder- mera för tidningen eventuelt användas. Prisdomarne, herrar Axel Jäderm, Ge- org Nordensvan och Birger Schöldström samt fruar Mathilda Langtet och Eva Vig- ström (Ave), ha omedelbart begynt sitt ar- bete, och kommer resultatet att offentlig- göras, så snart den omfångsrika och be- svärliga granskningen på alla händer hun- nit afslutas. Stockholm, i augusti 1891. Red. af Idun. Från kvinnans arbetsfält. Studier frän Stockholms horisont af G. Gullberg. VI. Kvinnan i sjukvården. Barnmorskan. S et är tidens erfarenhet, som dagligen möter oss här i lifvet, att det tyngsta, mest ansträngande arbetet ofta, ja nästan all- tid är det minst betalade, minst ansedda. Det är som gällde ett upp- och nedvändt be- räkningssätt: ju lättare ditt arbete är, dess mera heder, dess mera lön, och tvärtom. Och detta upp- och nedvända beräknings- sätt tyckes ofta tillämpas äfven ifråga om ar- betets vikt och betydelse. Det gifves ju knap- past någon kår i vårt land så lågt och så illa aflönad som t. ex. skollärarekåren, i syn- nerhet på landsbygden, och dessa lärare ha dock det tunga och ansvarsfulla värfvet att uppfostra och vägleda landets söner och dött- rar — dess blifvande medborgare. Detta kan i nästan än högre grad tilläm- pas på utöfvarne af ett annat ytterst viktigt kall, på barnmorskorna. Dessa fattiga kvinnor, i hvilkas hand vi lägga våra hustrurs helsa och lif, våra ny-