Idun: 1891

1891 IDUN 317 Körner-museet i Dresden befintlig miniatyrmäl- ning å elfenben af Monsorno, hvilken benä- get ställts till värt förfogande, meddela vi of- vanstående porträtt af skaldens »Toni». Antonie Adamberger härstammade frän en gammal i Wiens teaterhistoria välbekant konst- närsfamilj. Hennes fader var operasångare och äfven medlem af hofkapellet, hennes mo- der en mycket framstående skådespelerska vid Hofburgteatern. Hon -— modern — dog re- dan 1804 och lemnade sitt enda, den 30 de- cember 1790 födda barn, dottern Antonia, i vård hos en äldre kvinlig släkting, i hvars hus den unga flickan växte upp, kärleksfullt, men strängt, »i tukt och Herrens förmaning», fostrad. Hennes medfödda anlag och brin- nande håg för scenisk verksamhet drogo henne emellertid till scenisk verksamhet — mycket mot tantens och fostermoderns önskan — och snart blef hon en af de mest framstående ar- tisterna vid samma scen, där före henne mo- dern firat triumfer. Hennes skönhet, hennes älskvärdhet och hennes .talang, i förening med hennes fläckfria rykte —- de elaka skval- lertungorna i Wien kunde aldrig få något dåligt att prata om henne, men hämna- des genom att spefullt kalla henne »dygde- dragonen» — införde henne i den österriki- ska kejsarstadens högre sällskapskretsar. Theodor Körner hade, efter sin studentikosa »Sturm- und Drang-Period» i Lepzig oeh Berlin, 1811 kommit i Wien, där han redan var känd såsom en af det unga Tysklands mera bemärkta personligheter och mest lofvande skalder. Wiens förnämsta teaters främsta dragningskrafter blefvo hans sorgespel »Zriny» och hans lustspel »Die grüne Braut». Under en repetition å teatern i januari 1812 af hans lustspel »Der grüne Domino» sam- manträffade Körner personligen för första gången med Antonie Adamberger. Deras blickar och händer möttes, och snart äfven deras hjärtan. Det första omnämnandet af henne, hvilket förekommer i hans bref, är af den 12 januari: »Toni Adamberger behöfver blott öppna munnen för att sprida förtroll- ning omkring sig.» Den 20 maj samma år underrättade han sin fader om sin ingågna trolofning. Körners föräldrar och enda syster, Emma, voro i början ej särdeles förtjusta öf- ver Theodors förbindelse med en aktris, men sedan de alla tre, och med dem den Körner- ska familjens hela orakel, gamla »tant Dora», under ett besök i Wien lärt personligen känna henne, delade de snart hans förtjusning öfver »Toni» och slöto henne med glädje i famn såsom en kär blifvande anförvandt. D:r Kör- ner sade till och med om henne, att hon »tydligen var af himlen bestämd till Theo- dors skyddsengel. » Förlofningen eklaterades offentligen, och samtidigt utnämndes den unge teaterförfattaren till »k. k. Hoftheaterdichter» med ett årligt arvode af 1,500 floriner. Allt stod nu för skalden i de ljusaste förhopp- ningars skimmer, och de från denna tid här- rörande dikterna tolka ock hans känslor om dessa förhoppningar, men de genomglödgas på samma gång af den manliga pliktkänsla, som snart skulle rycka honom ur den trolof- vades armar till en annan brud ■—- »die Eisenbraut». Sin lefnads lyckligaste födelsedag upplefde skalden den 23 september 1812. »Ännu al- drig» — skref han till de kära i hemmet — »har jag varit så lycklig som den 23:dje september. Kärlekens krans är slingrad om mig, och alla blommor, som framspirat i mina heligaste känslors solsken, kysser min Toni till en evig vårs blomstring.» WàÊËËÊËÊÈm É.. ... i . . /.‘.'.»»BKtw/f: Antonie Adamberger. Denna födelsedag blef hans sista. I början af 1813 utbredde sig Napoleons krigarskaror åter öfver Tysklands slätter. Konungen af Preussen utfärdade sitt bekanta upprop »till mitt folk», och bland de förste som lystrade till denna vapenkallelse var den 22:årige Theodor Körner. Till sin fader skref han : »Tyskland står upp, den preussiske örnen väc- ker i alla trogna hjärtan stor förhoppning genom sina djärfva vingslag. Min konst suckar efter sitt fädernesland, låt mig vara dess värdige son ! Ja, älskade fader, jag vill bli soldat, vill med fröjd kasta bort det här vunna lyckliga och sorg- fria lifvet för att kämpa mig till ett fädernesland, vore det ock med mitt blod. Kalla det icke öfver- mod, lättsinne, vildhet! — För ett par år sedan skulle jag låtit det kallas så; nu, då jag vet hvil- ken salighet som kan mogna i lifvet, nu, då alla min lyckas stjärnor lysa ned på mig i ljuflig mildhet, nu är det, vid Gud, en värdig känsla, som drifver mig, nu är det den mäktiga öfvertygelsen, att intet offer är för stort för det högsta mänskliga goda: ens folks frihet. Kanske säger ditt faders- hjärta, att din Theodor är född till större ändamål, att han hade kunnat på andra områden lemna något viktigare och mer betydande. Men, fader, min åsikt är, att till offerdöden för sin nations frihet och ära är ingen för god, men väl många för dåliga. Om Gud värkligen skänkt mig en mer än vanlig ande, som lärde att tänka under din vård, när är det ögonblick, då jag bättre kan göra den gällande? En stor tid kräfver stora hjärtan, och om jag känner krafter i mig att vara en klippa i dessa folkens bränningar, så måste jag ut och trycka mitt bröst emot vågornas storm. Skall jag i feg hänförelse vefva fram mitt jubel i hälarne på mina segrande bröder? Skall jag skrifva kome- dier på en skämtteater, då jag tilltror mig mod och kraft att tala med på allvarets skådebana?» Den 14 mars 1813 tryckte Theodor Kör- ner afskedskyssen på sin Tonis skälfvande läppar, redan den 17 mars tumlade han sin stridshäst i »Lützows wilde verwegene Jagd», och den 26 augusti störtade han, dödligt träf- fad af en under striden vid Gadebusch fient- lig kula, ned från hästens rygg. I en ek- dunge, i närheten ' af den plats, där hans hjärtblod rann för hans fosterlands frihet, hvi- lar hans stoft vid sidan af hans några år därefter aflidna systers. Då den-26 augusti 1863, den 50:de årsdagen af skaldens hjälte- död, de då ännu kvarlefvande af Lützowska frisbaran samlats kring hans graf, framträdde en af veteranerna, hofrådet Friedrich Förster, och nedlade därpå en lagerkrans —■ från Toni. . . Är 1817 ingick Antoinette Adamberger ett lyckligt äktenskap med en framstående österrikisk vetenskapsman, von Arneth. Hon dog, 77 år gammal, i Wien d. 25 december 1867, högt ärad såsom en af sitt köns »äd- lasta representanter», och sedan hon i 54 år öfverlefvat Theodor Körner. Birger Schöldström. Små bilder ur lifvet. i. Jungfru Källström. on var en storväxt, gammal gumma och bodde i ett rum, något större än en byrå, i samma hus som vi. Hvad lefde hon af? Af inkomster, sådana vi understundom se dessa gamla kvinnor på outgrundliga vägar hafva, för hvilka det vi lefva upp på en vecka är ett kapital, som kan sträckas, tänjas, förlängas öfver all fattlighets gräns. Hon hade lefvat ett arbetsamt lif och väl gjort några små be- sparingar. Hon hade sytt, hon hade gått i hjälphus, hon hade klädt brudar, hon hade odlat alla dessa »petites industries», som i en stor stad stå att finna för dem, som passa på och efter hand blifvit kända i några kretsar. Hennes egentligaste yrke hade till sist blifvit det att svepa lik. Nu orkade hon knappt med det heller, men ej olikt den gamle italienske röfvaranföraren, som på sin ålderdom roade sig med att öfversätta tyska röfvarromaner, hade jungfru Källström till nöje att gå om- kring och se på lik. Det var ett visst fack- intresse, som utbildat sig hos henne. De fina anordningarna med »bättre lik» beredde henne en ogemen fägnad. Efter sina besök i sorg- husen berättade hon, sittande på ett gung- bräde på den stora gården, för grannkvinnorna om linnets finhet, händernas magerhet, ansik- tets fridfulla uttryck m. m. med ett intresse, som kunde locka en förbigående att för sig med skalden utbrista: »Ett lik det är en syn, som roa kan så mången!» Men detta nöje var för henne icke nog, utan hon eftersträfvade ett dagligt, stundligt nöje af sin specialitet. Hennes rum var öfver- fullt med dödens hemska emblem ; på väggarne sutto papper från begrafningskarameller, en dödskalle grinade i ett hörn, och öfver ett bord låg hennes egen svepning, färdig att an- vändas. För henne hade allt detta icke det ringaste hemskt. »Förskräckelsens konung» hade för henne blifvit förvandlad till en leende Eros. Om sin död talade hon som om en fest. Från det sublima till det löjliga är det, som bekant, blott ett steg, men satsen kan någon gång omvändas, oeh hos den gamla jungfrun var det ett kort stycke från det löjliga till det sublima. När man först gjorde bekant- skap med detta svärmeri för döden, fann man däri icke så litet komik, det var en gammal afsigkommeu kvinnas besatta vurm ; men vid närmare påseende låg tätt invid denna vurm något af den odödliga andens triumf öfver den, "som har sken af att vara hans fruktans- värdaste, obevekligaste motståndare. Och där gick hon i ett och annat år fort- farande på besök att inspektera någon död, och hemma sysslade hon med sitt hemska museum. En dag fick jag höra, att hon var sjuk. För den, som var så väl beredd, kunde döden icke vara ovälkommen, och så gammal hon var, var det ju sannolikt, att befriaren skulle komma. Men den .gången kom han icke; efter en