Sida 335
1894 I D U N 331 Folkskolelärarinnoi'nas rättsliga ställning. Till ecklesiastikministern bar nu frän centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening öfverlämnats en skrifvelse, i bvilken redogöres för kretsarnes yttranden om kyrkomötets bekanta beslut angående uppsägning af gift folkskolelärarinna. Svar föreligga från ej mindre än 132 kretsföreningar, och de innehålla ett synnerligen krafiigt tillbakavisande af kyrkomötets omotiverade attentat mot de gifta folkskolelärarinnorna. * Stockholms Kredit- och. Diskontoförening har flyttat sitt kontor till Regeringsgatan 1, 1 tr. upp, strax bredvid Gustaf Adolfs torg, där en rymlig och treflig lokal inredts för den mycket anlitade bankens behof. Vi hänvisa för1 öfrigt till annonsen i ldun. Teater och musik. Kungl. operan uppförde i lördags sin första nyhet försäsongen, nämligen Friedrich Smetanas komiska 3-akts-opera »Brudköpet», Kompositören, död år 1884, hade Here år sin verksamhet i Sverige, och redan ur den synpunkten är det försvarligt, att k. operadirektionen upptagit en hans opera, som på en hel del af utlandets förnämsta operascener visat sig äga god dragningskraft. Då härtill emellertid också kommer, att denna opera är ett alster af en originel och genialisk tonsättare samt i sig själf har alla betingelser att slå an, blir uppsättandet af densamma sä mycket mera berättigadt. Härutinnan äro vi således fullt ense med k. operadirektionen. Däremot torde ej kunna förnekas, att vid rollfördelningen fel begåtts, som göra, att den vackra operans tillvaro å k. operascenen alltför snart riskerats. Och detta är sannerligen skada. Smetanas opera »Brudköpet» innehåller så mycket af ursprungliga och anslående melodier, originel orkestrering, dråplig humor och pulserande lif, att den torde kunna räknas till de bästa operor, som på de senaste åren uppsatts härstädes. Libretton är med sina teckningar af den böhmiska folkkaraktären och det böhmiska folklifvet mycket förtjänstfull, och musiken sluter sig förträffligt till densamma. Utförandet företer visserligen ej några slitningar, utan går ganska jämnt, men lämnar dock rum för befogade anmärkningar, beroende hufvudsakligen på missgreppen i rollbesättningen. Detta senare gäller förnämligast hr Bratbost, som ingalunda är lämplig som den käcke och skämtsamme Hans. Stämman är alltför hård och klanglös, hvadan t. ex. den vackra duetten med Marie i första akten ej alls når den verkan den skulle åstadkomma, 'om Hans hade en lämpligare representant. Både hr Odmann och hr Lundmark hade här varit vida mer på sin plats än hr Bratbost. Den kvinnliga hufvudrollen, Marie, är tilldelad fröken Lindegren, hvilken förtjänar odeladt erkännande för det samvetsgranna arbete, hon nedlagt på densamma i såväl vokalt som dramatiskt hänseende. Partiet är i musikaliskt hänseende ett af de tacksammaste, och att fröken L. ej helt går ut därmed har nog sin hufvudsakliga grund däri, att stämman genom felaktig sångundervisning blifvit ganska ojämn och intonationen ej alltid ren. Höjdtonerna äro nu som förr de bästa. Äfven i detta parti hade bättre krafter funnits att tillgå. En riktig opera-buffa-figur är Kezal, äktenskapsmäklaren. Hr Brag har här åstadkommit en lycklig mask och är på det hela taget ganska rolig. Ett ännu saftigare spel skulle emellertid icke skada, här bör bredas på ordentligt. Stämman räcker ledsamt nog ej till i det lägre registret, och partiet är mycket omfångsrikt. Som den stammande tölpen Wenzel — väl en enastående operafigur — gör hr Henrikson aktningsvärda bemödanden. Rollen är såväl i vokalt som dramatiskt hänseende ganska maktpåliggande, men kan göras mycket dråpligt. Undras månne, om ej hr Nilsson-Adami, hvilken ju nu lär vara engagerad, här varit i Here afseenden lämpligare? Hr Johanson är en god akrobatdirektör, hvaremot fru Heintx ingalunda vare sig i ena eller andra hänseendet är lämplig som lindanserskan Esmeralda. Som Maries och Hans-Wenzels föräldrar fyllde fröknarna Alnxati och Peterson samt hrr Nygren och Grafström godt sina platser, undantagandes i kvintetten med Kezal-Brag i sista akten — ett af operans vackraste nummer — där bristen på vackra och klangfulla röster gjorde sig alltför märkbar. Särskildt bör fröken Almati akta sig att här låta sin gälla stämma ligga för mycket öfver de andras, hvilket verkar absolut störande. Kör och balett intaga i operan ett framstående rum och äro i musikaliskt hänseenda förträffligt tillgodosedda. Särskildt verkar första aktens inledningskör synnerligt anslående. En dråplig scen, full af den saftigaste humor, är duetten emellan Hans och Kezal i andra akten. Operans glansnummer torde dock vara den briljanta uvertyren, som med sin nationela musik och sin fugasats utgör ett verkligt mästerstycke. Utförandet var från orkeslerns sida under hr Hennerbergs ledning i allo förträffligt. Regien förtjänar ock erkännande. Ännu litet mera rörlighet i folklifsscenerna skulle dock ej skada, särskildt vid danserna. Smetanas opera »Brudköpet» är af det värde, att k. operadirektionen vid dess uppsättande borde hafva skickat fram sina bästa' krafter. Så har man gjort t. ex. på hofoperan i Berlin, där vi varit i tillfälle höra densamma, men så blef också resultatet där, hvad utförande och anslående verkan beträffar, ett helt annat. — Vi erinra ännu en gång om morgondagens symfonikonsert å k. operan. En intressant serie teaterföreställningar har pågått denna vecka å Sveateatern, där det från Paris så mycket omtalade sällkapet från Théâtre de l’Oeuvre uppträdt och spelat, hufvudsakligen nordiska stycken för en nordisk publik. Ett i sanning originelt experiment, som dock konstnärligt synes slå mycket väl ut. Som bekant ha dessa skådespelare gjort sig till målsmän för de nya symbolistiska riktningarna inom dramatiken och med ungdomlig entusiasm uppträdt till protest mot den förut så länge förhärskande krasst realistiska skolan. När detta skrifves, ha vi ännu blott hunnit bevista den första föreställningen, vid hvilken i tisdags Ibsens »Rosmersholm» fick en högst intressant tolkning. Särskildt tcänne af sällskapets krafter utmärkte sig för eminenta och själfulla egenskaper, dess ledare hr Lugné Poe som Rosrner och madame Bady som Rebecka. Bifallet från den till stor del literära och konstnärliga publiken var stort. Vi återkomma till ett närmare omnämnande af sällskapets prestationer, då vi tagit del af deras öfriga repertoar, som upptager Strindberg, Geijerstam och de symbolistiske dramatikernas unge mästare, den geniale belgaren Maurice Maeterlinck, hvilken förut aldrig varit gifven i vårt land. Filharmoniska sällskapet ämnar att under det nu ingångna musikåret gifva tre abonnementskonserter. På programmet till en af dessa har, för att tillmötesgå en under de senare åren från många håll uttalad önskan, upptagits Joh. Seb. Bachs gripande »Matteus-passion», som sällskapet för fyra år sedan med så stor framgång introducerade. A de andra konserterna skola utföras Saint-Sains’ härstädes okända ode »Lyran och harpan», som är mycket gouteradt i Paris, Rob. Schumanns romantiska kantat »Der Rose Pilgerfahrt», hvilken kan sägas utgöra en nyhet för den nuvarande generationen, »Die Seligkeiten» (Bergspredikan) af F. Liszt samt ett antal körer a capella, dels af L. Norman och Aug. Söderman (sjungna vid sällskapets första uppträdanden för tio år sedan), dels af den äldre musikens två störste mästare Orlando di Lasso och Palestrina, för att bringa en enkel gärd åt åminnelsen af dessa märkesmän, hvilkas död timade för jämnt 300 år sedan. Operasångaren C. F. Lundqvist gaf i tisdag sin s. k. afskedskonsert i Musikaliska akademien inför en talrik publik. Och att denna ej gärna ville veta af något afsked, åtminstone för någon längre tid, därom vittnade nogsamt de entusiastiska applåder, som beledsagade hvarje af den aktade och framstående konsertgifvaren utfördt nummer. För träffligt biträde lämnades af fru Edling, fröken Sidner och hr Aulin, hvarjämte en ung pianist hr Roth, som vi tro för första gången, lät höra sig offentligt. Fru Margarete Stern gifver i afton (fredag) sin första konsert efter ett förträffligt program. Fröken Ester Sidner, vår unga från Paris nu hemkomna sångerska, biträder. Studentskan. (»Bilder aus dem' Universitätsleben» von einem Grenzboten.) Ofversättning för Idun nf Julius K. ell sen alltså, mina herrar», sade professor Knorre häftigt, i det han lutade sig tillbaka i sin stol och hastigt kastade en vredgad sidoblick på studentskornas bänk, »åsikterna om det vidt berömda »evigt-kvinnliga» skilja sig hos olika folkslag vida från hvarandra. Att fullfölja detta ämne är en mycket lockande och tacksam uppgift för en litteraturhistoriker; vi finna i alla litteraturer bredvid de Sinnligt öfverrelade, försmäktande lyrikerna, som äro outtömliga i de löjligaste lofprisningar öfver kvinnan, äfven förnuftigt tänkande andar, som icke låtit bedraga sig angående det sanna värdet och det i grunden sorgliga inne hållet hos det täcka könet. Jag framlade i min förra föreläsning ett rikt urval af tankar hos sådana diktare och filosofer ur den grekiska, romerska, italienska, franska och engelska litteraturen. Jag vill nu till sist i fri ofversättning meddela en till vårt ämne hörande österländsk berättelse.» Man kunde tydligt se, med hvilket välbehag den gamle ungkarlen och kvinnohataren för denna församling utbredde sin lärdoms skatter. Han jämkade pä sin krage, for med vänstra handen lång samt öfver det kortklippta, gråa helskägget, knep en smula ihop det högra ögat, ty till höger sutto de förhatade åhörarinnorna, och började berälta : »En magiker kom en gång till en gammal konung och gaf honom en ofantligt stor och präktig marmorvas, ett mästerverk af bildande konst. Konungen lät uppställa den i en sal i sitt slott, och alla hofmän, lärde, konstnärer och diktare strömmade till och med från rikets aflägsnaste delar dit för att få se det prisade konstverket. Det var i själfva verket en oförliknelig skapelse. Den i mjuka linier uppstigande, rikt utarbetade foten, den symmetriska resningen, den förtjusande rundningen, de rika ornamenten, den konstnärligt mejslade, af en guldring omslutna halsen samt slutligen, såsom en särskild egendomlighet, det slipade, med reliefer törsedda locket af agat, som blott magikern var i stånd alt öppna, allt skärskådades ifrigt af de närvarande. Men ett allmänt erhännande, en beundran utan vidare fanns icke. Här och där förmärktes till och med ett slags opposition: man stack sina hufvuden tillsammans, hviskade hvarandra i öronen, ryckte på axlarna och sade: Ja, det är visserligen mycket vackert, men ... Den gamle konungen lade märke till dessa halfva erkännanden, och förargad gjorde han magikern uppmärksam härpå. Magikern trädde då med en vis mans lugn fram bland äskådarne och sade: »Ärade konstvänner! Den plastiska skönheten, den ädla formen, den rika utsirningen, med ett ord det yttre hos denna vas är icke hufvudsaken. Vasen är blott det enkla omhöljet för det öfver alla mänskliga begrepp värdefulla innehållet. Icke kärlet, utan hvad som gömmes därinom, är det beundransvärda. Däri ligger den skatt, som skall hänföra vårt folk och eftervärlden och lända dem till välsignelse. Jag ser här bland er store andar, lärde, konstnärer och diktare. Den skall vasen med sitt innehåll tillhöra, som gissar hvad som finnes doldt i den.» En ny ström af konstifver, vetgirighet och hänförelse genomträngde de församlade och alla trängde sig in i salen för att försjunka i funderingar öfver vasens hemlighet. Snart sutto de store tänkarne timtals framför den på mjuka länstolar med hufvudet stödt mot vänstra handen och med en anteckningsbok ocb en blyertspenna i den högra för att filosofiskt utgrunda kärlets innehåll. Där skredo konstnärer med långa hårmanar på axlar na, med bredbrättade hattar i händerna och långa, flygande halsdukar majestätiskt fram och tillbaka eller smögo sig på tåspetsarne omkring vasen, som skulle de af ornamenten och reliefbilderna kunna gissa sig till innehållet. Rika, välfödda konstälskare stannade dagen i ända i salen, torkade med sina sidennäsdukar svetten från pannan och plågade till det yttersta sin hjärna för att lösa gåtan. I bakgrunden af salen stodo skalderna med korslagda armar stödda mot pelarna och riktade den beslöjade blicken liksom kärleksdrucken mot vasen. Det dröjde ej länge, förrän den första dikten utkom. Detta gaf signalen till en verklig störtsjö af förklaringsförsök. Filosoferna skrefvo den ena lärda afhandlingen efter den andra. De vetenskapliga åsikterna kommo i strid med hvarandra, mellan de enskilda partierna uppblossade de häftigaste fejder. Af artiklar blefvo broschyrer, af broschyrerna böcker, af böckerna hela bibliotek. Bildhuggarne togo vasen till modell och efterbildade den i marmor, brons och trä. Målarne brukade den i alla ställningar och till alla ändamål, i stilleben och i genre, i landskapsmålningar och historiska taflor. Tonsättarne eldades af det gåtlika innehållet till härliga tonskapelser, och de lyriska, episka och dramatiska diktares verk, hvilka sökte utgrunda och framställa den hemlighetsfulla vasens väsende, växte nästan i oroväckande grad. Den gamle kungen lät samla alla böcker från den simpla broschyren till boken i guldsnitt. I salen uppställdes stora, skåp och snart voro de fyllda från ofvan till nedan. Konungen gladde K. A. Nydahl & C:o Stockholm, 2 Stureplan 2 Kika- och Allm. telefon. Extra fin Marsala (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid undersökning af handelskemisten befunnen, enl. intyg, fullgod. Garanteras utmärkt. Pris kr. 1: 25 pr but. Finnes endast hos
På sidan nämns Ester Sidner, Maurice Maeterlinck
Källa: Project Runeberg · ·







































































































































