Sida 19
Januari, nr 1–3
1897 !DUN 15 Man kan lätt föreställa sig att den engelske prelaten, för att knnna fälla ett yttrande sådant som dethär ofvan anförda, måste hafva pröfvat lifvets många bittra erfarenheter och därigenom kommit till en andlig mognad, som förvissade honom om det pris han eftersträfvat, ferierna i det himmelska fadershuset. Och för hvar och en af oss, som icke tro på den ändlösa sömnen, utan äro nog lyckliga att kunna fästa vårt hopp vid en fortsatt tillvaro efter detta jordelifvets slut, där vi med dem vi älskat och sympatiserat med här nere skola allt mer och mer utvecklas till fullkomning och förädling, tills vi vinna vårt mål och blifva hvad vi från tidens början voro utsedda till, för hvar och en af oss är det af vikt, huru vi lära våra läxor, de läxor lifvet ger oss, hvar och en i sin stad och på sitt sätt, på det att det slagg, som vidlåder oss, må mer och mer försvinna och vår andliga människa må utbildas till den idealmänniska vi ursprungligen voro ämnade till. Detta skola »våra läxor» förhjälpa oss till, och besinna vi blott detta rätt, så förlora de mycket af sin udd och blifva oss mindre motbjudande, ja, kanske till och med kära. Vi veta, att utan dessa läxor skulle vi aldrig hinna den andliga mognad, vi dock så gärna eftersträfva, och därför se vi också en och annan from pilgrim med glädje böja sig under det kors, som kan synas andra utomstående så tungt, ja, outhärdligt att bära. Iduns porträttgalleri skänker oss många dyrbara, uppmuntrande och stärkande lärdomar till hjälp i vårt sträfvande härutinnan, ty ett ädelt fördöme är att likna vid en stödjande hand i lifvets irrgångar, och till detta porträttgalleri kunde med skäl äfven min i anonymitetens slöja höljda hjältinna räknas, alldenstund hennes föredöme är af samma verkan för alla dem, som med henne komma i beröring. Lifvets stig är, som vi redan sagt, ej alltid strödd med rosor, såsom vi i början af vår vandring så gärna vilja föreställa oss, och ju längre vi komma fram på den, desto oftare såras vår fot af törnen och ojämnheter och vi känna oss mången gång trötta och uppgifna. Men må vi då ihågkomma, att allt detta är blott läxor, som vi till vår egen och andras nytta hafva att genomstafva och inlära, och att, då vi som flitiga skolbarn allvarligt arbeta därpå, vi ock en gång, likt den engelske prelaten, skola kunna fröjda oss åt de väntande ferierna. Lara. Ur notisboken. För damvärlden ej minst torde den nya sevärdhet, som tillförts hufvudstaden genom den i dagarne öppnade s k. Birger-Jarls-passagen, blifva till lockelse och en flitigt besökt promenad- och affärsled. Länge har man gått och stirrat på inskriften »Passage Birger Jarl» öfver portarna till hörnhuset nr 9 Birgerjarls- och nr 10 Smålandsgatan, och att meningen vore att här få en bekväm och treflig gatugenomgång hade man ju ganska klart för sig. Men hur det inre tedde sig, därom hade man ingen aning. Då man kommer in genom den ståtliga porten i romersk stil, finner man att nedre våningens gård är apterad till en med glas öfverbyggd genomgång, som leder tvärs igenom bygnaden från Smålandsgatan till Birgerjarlsgatan. A ömse sidor om denna breda, ljusa gång äro i rad placerade butiker med stora utställningsfönster och afdelningar för montrer af allehanda slag. De fria delarna af passagens väggytor äro afsedda för brokiga skyltar och reklamer, hvarjämte noga speglar här -och hvar äro uppsatta. En bland de största butikerna är för närvarande upptagen af Svenska segelsällskapel. som där anordnat en utställning af båtmodeller, hedersskänker och priser. Dessutom kommer ett elegant kafé i pompejansk stil att i passagen anordnas. >!: Våra damers släp. De långa promenadkjolarnes -gatsopardagar torde nuo snart vara räknade — ej en minut för tidigt! Åtminstone tyckes själfva vår Dräktreformförening, understödd af hrr läkare och annat förståndigt folk, nu på allvar ämna upptaga striden. Om måndag afton hålles sammansvärjningsmöte på Läkarsällskapets lokal. Se för öfrigt den närmare inbjudningen i vår annonsafdelning! Fru Ada Fallstedt, elev af madame Marchesi, meddelar, såsom synes af vår annonsafdelning, undervisning i solosång. Fru Fallstedt har under tre vintrar studerat sångkonsten i Paris under den berömda lärarinnans ledning och är enligt -hennes utlåtande »une chanteuse fort distinguée.» ❖------ Teater och musik. Kungl. operan återupptager i dag fredag » Valkyrian», som sistlidet år rönte så stor och berättigad framgång härstädes. Vasateatern uppförde i tisdags för första gången ett skådespel i fyra akter, »Ungdomslek», af anonym dansk författare. Stycket har i Köpenhamn gjort liflig framgång och syntes äfven här slå an, delvis med allt skäl. Ett dilettantarbete som det lär vara och nog äfven i mycket verkar, röjer det dock en obestridlig författartalang, har partier af friskt flödande humor — särskildt i den ypperliga andra akten — tecknar fiere präktiga typer och scener ur kust- och fiskarlif, har med ett ord här och hvar en fläkt af uppfriskande hafsbris öfver sig, som mellan fönstergardinerna i den landtliga fisklägeskrogen — där den med berömvärd illusion spelar genom tre hela akter •— med sin stämning tränger ända ut i salongen. Utom dessa friskare element rymmer stycket visserligen ock bastanta tillsatser af både skeppsbrott, kärleksvc och hjältedöd — ja, till och med på köpet en ej så oansenlig järnvägsolycka. Men dessa brokiga taflor torde nog endast bidraga att skänka det hela en bred popularitet såsom ett väl lagadt och underhållande folkskådespel. Utförandet, om hvilket vi måste yttra oss i all korthet, var för öfrigt förträffligt. Den originelt tecknade figuren, artistsjälen och strandbykrögaren Siems, samt hans gudsnådeliga harpa till hustru fingo i hr Eliasons och fröken Rustans präktiga framställning lefvande lif. Högt lofvas förtjänar ock fröken Lwndeqvist som deras dotter, den unga krögarflickan med sina naturbarnsfasoner från sjöbodarne, men sitt olyckliga hjärtesvärmeri från Köpenhamn. Hr de Wahl var en utmärkt ädel förste älskare — alldeles för god naturligtvis för denna jorden, från hvilken han ock under en hel chorus af kvinnosnyftningar hämtas i sista akten; och fröknarna Gottschalk och Borgström representerade med segervan framgång olika facer af »das errig weibliche» i hufvudstadsparyr. Till sist en honnör för regissörens arbete, förty iscensättningen var mönstergill. Vi tro, att programmet skall stå sig en god tid framåt. Aulinska kvintettens tredje kammarmusiksoaré ägde rum i tisdags inför en talrik och intresserad publik. Programmet inleddes med en rätt anslående stråkkvartett, hvars egendomlighet ligger däri, att hvar och en af dess fyra satser har sin särskilde kompositör, alla ryssar, hvilka behandlat ett och samma motiv. De fyra ryska tonsättarne voro Rimsky-Korsakow, Liadow, Borodine och Glazuonow. Följde så en pianokvintett i c-dur af dansken Louis Glass, en fantasirik tonsättare, som till fullo behärskar sina instrument och förstår att framkalla märkliga effekter. Kvintetten föreföll stundom något långdragen och erbjöd mångenstädes svårigheter i utförandet, hvilka dock erkännansvärdt öfvervunnos. Pianostämman sköttes öfverlägset af hr Stenhammar.' Efter nyssnämnda något oroliga tonverk kände nog mången det som en hvila att få höra Schuberts Ilärliga af melodier flödande stråkkvartett i a-moll, op. 29, hvilken upptagits för att fira minnet af tonsättarens födelse för hundra år sedan. Kvartetten erhöll ett briljant utförande och väckte det lifligaste bifall. Konsert gifves i afton i Vetenskapsakademien af bassångaren T. Hofer med biträde af konsertmästaren Aulin. ------- ■*$*------------------- Herden oeh herdinnan. Miniatyr af Elsa Lindberg. I. K on var så fin och täck — kinderna rosiga oeh ögonen blå, rent blå som blåsippor i solsken. Hufvudet höll hon en smula på sned, icke kokett, utan så att halsens linie smög sig mjuk och full af gratie upp under de små gula lockarna i nacken och gaf ett stilla, vemodigt behag åt den blå blicken, hvari det alltid låg som en outtalad fråga. Munnen var liten, nästan bjärtformig. Öfverläppen låg buktad som Amors spända båge, munvinklarna voro svängda uppåt, de röda läpparna lätt spetsade som till en kyss. Hennes hvita händer voro förtjusande med de svagt rosiga, små graciösa fingrarna, som voro litet lättjefulla i hållningen. Högra handen höll en ros — en skär ros med bakåtböjda, kupiga blad. En stor hatt satt på det lilla fina hufvudet — en stor, grön schäferhatt med brättet uppböjdt på ena sidan och en vfvig, hvit plym, som i en mjuk bukt föll ned på håret. Öfver pannan, under den gröna hatten ringlade sig små gula lockar ned mot ögonbrynens jämna, svarta båge. Pannan var låg och smal, som om där endast kunde få rum små lätta, fladdrande fjärilstankar och hakan hade mjuka konturer med en liten leende grop midt uti. Hennes skära klädningslif med de halfkorta ärmarna slutade i en liten blygsam, fyrkantig urringning, där tog halsen vid, smärt och fin, böjd litet framåt, som när man lyssnar efter någon, väntar på någon. Så stod hon dag ut och dag in med de små nätta fotterna i skor med guldspännen placerade på en grön tufva, alltid lika ung och fager med sin skära ros i handen, ocb så skulle hon stå ännu i många år, tills hon gick i kras. Hon var så bräcklig, spröd och fin. Hon var af äkta, sachsiskt porslin — ett riktigt litet konstverk, sade man — en liten sirlig herdinna i halfkort, ljusröd kjol och grön schäferhatt — en liten herdinna utan herde. I stället för sin lilla herde hade hon bredvid sig en kines. Han passade ej alls till henne, han var ej danad af det sköra, fina sachsiska porslinet, som så lätt knäckes. Han var af något slags tjock och stark blandning och höll att riktigt ruska uti. Hans kropp bildade nästan en fyrkant, som han satt där hopkrupen med benen korslagda. Det såg ut, som om han ej hade någon hals, ty det stora, klumpiga hufvudet var nedsjunket mellan de uppdragna axlarna. I dess ställe kunde han nicka med det, om man gaf honom en puff i nacken, nicka fort och gladt, om det var en liten häftig puff, nicka långsamt och gravitetiskt, om puffen var stor och hastig. Han hade små elaka, svarta ögon, som sutto litet snedt under ögonbrynen, hvilka drogo sig uppåt, och från den långa öfverläppen under den korta näsan hängde ett par långa svarta mustascher ned öfver munnen. Den lilla fina, nätta herdinnan och den fula, klumpiga kinesen — det var ett omaka par. Det sade jag också alltid åt tant Ursula, som hade ställt dem sida vid sida på sin byrå. Men då svarade hon endast »nej» och »barnsligheter!» Tant Ursula — hon var lång och rak och allt var hos henne som linieradt efter en linial. Från den raka benan var håret nedkammadt som i två raka gardiner, hennes tunna näsa gick nedåt som ett rakt, lodrätt streck och munnen var ett enda långt streck i vågrät riktning. Det var en mj'cket bestämd mun. Tant Ursula var visst född med ett »nej» uti den och ett »nej» fanns där alltid till reds att uttalas när som helst, och uttalades det ej, så kunde man se, att det fanns där ändå bakom det långa, vågräta strecket. Tant Cordula hade en precis likadan mun som tant Ursula — ett enda långt, vågrätt streck med »nej» bakom. Tant Cordula var syster till tant Ursula,Tmen liknade henne för öfrigt ej, åtminstone till utseendet. Ty var tant Ursula uppdragen efter raka linier, så hade man till tant Cordulas konstruktion uteslutande användt cirklar. Tant Ursula och tant Cordula bodde tillsammans och trots alla de »nej», som de långa, raka munnarna utbytte sinsemellan, fortsatte de att bo tillsammans och förarga hvarandra. Eller
På sidan nämns Louis Glass
Källa: Project Runeberg · ·






































































































