Sida 420
Iduns tioårsåterblick
Selma Lagerlöf. Elisabet Kuylenstierna. Anna Wahlcnberg-Kjerrman. Lotten von Kræmer Anna Kockum. Anna Knutson. Matilda Langlet. Amanda Leffier. Elsa Lindberg. Gurli Linder. Vilma Lindhé. V. Lindman. SBBj■ Pig! ■ 5 mm _____ Saimens strand till Trondhjems fjord. Ja, än längre ifrån, ty Idun har minnesgoda läsarinnor och korrespondenter långt utom Skandinaviens gränser, litet hvarstädes i världen, ensamma, fosterlandskära kvinnor, som drifvits fjärran från barndomshemmets torfva. Den senaste posten, de sista böljornas hvita pappersskum har just kastats upp på det kvadratiska skrifbordet, som midt på golfvet fyller halfva rummet, och redaktionssekreteraren är som bäst i färd med att sortera korrespondensen efter art och innehåll : biografier, artiklar, noveller, poem, läkarförfrågningar, matrecept och väfbeskrifningar, aritmorem och gåtor och frågor, frågor, frågor i oändlighet om allt som tänkas kan mellan himmel och jord. Sedan en hastig presentation är öfverstökad, utspinner sig nu följande samtal: 1ledaktören(till redaktionssekreteraren): Hvadvar det nu för biografi vi skulle ha i veckans nummer? Det var ju Sveriges första kvinnliga jägmästare, som i går aflade examen vid Skogsinstitutet? 'Sekreteraren : Ja, jag lyckades efter ett par timmars kuskande i droska i går just uppdrifva henne, på besök hos släktingar, strax innan hon skulle lämna staden. Och fick de nödiga uppgifterna. Det var i sista stund, det blir rätt svårt att hinna, men jag har just nu varit uppe hos sätterifaktorn och fått manuskriptet utdeladt på tre, fyra händer, så det går nog bra. Redaktören: Och porträttet? Blir det också klart? Sekreteraren: Klichén är redan färdig. Den kom just nyss från Silfversparres grafiska anstalt. Den tycks arta sig bra, - bara de nu »lappa upp» den ordentligt på tryckeriet. Vår gäst: Ack, låt mig se! Jaså, är det en porträttkliehé ! Den är ju så glänsande och fin som silfver och så plan och slät, alldeles som en daguerrotypi. Att det kan bli något tydligt tryck af en så slät skifva. Redaktören: Ja, detta är en så kallad autotypi eller zinketsning. För några år tillbaka använde vi uteslutande xylografier eller träsnitt för Iduns porträtter, hvilka då verkställdes af Iduns skicklige xylograf, herr Gunnar Forssell. Och ännu i dag måste vi emellanåt anlita denna metod, då vi ha mindre tydliga och goda porträtt att gå efter. Men annars ha vi nu som regel öfvergått till autotypin, då den är en mycket snabbare reproduktionsmetod, hvilkét för oss är af högsta vikt, samt dessutom mera omutligt troget följer originalet. Den baserar sig nämligen på en rent fysisk-kemisk process, där inga handt-Tryclceriförestä.ricia.reiAS rum. verkets tillfälliga afvikelser kunna spela in ; originalbilden fotograferas på zinkplåten och etsas sedan fram med lämpliga syror. Vår gäst: Men är det inte ofta svårt att kunna finna lämpliga porträtt till hvarje nummer af Idun? De kvinnliga ryktbarheterna tycker jag snart skulle taga slut. Redaktören: På intet vis. Egendomligt nog ställde sig under Iduns första år porträttproblemet för veckan ofta mycket vanskligare. Bien ju längre Idun lefvat, dess större har tillgången blifvit. Bian har börjat intressera sig för vårt porträttgalleri i skilda landsändar; hvarje ort vill ha sina märkeskvinnor, och på alla det andliga och praktiska lifvets områden göres ju nu enr betydande kvinnlig insats af dugande och föredömesgill halt. Nu är regeln den, att vi ha svårt att tillmötesgå alla berättigade anspråk i den vägen och följa med dagskrönikan, och dussintals biografier med por trätt kunna ligga månader i förväg och vänta på plats. Vår gäst (med en blick på papperstrafvarne rundt om på hyllorna och skrifbordet): Ja, och på manuskript är väl heller ingen brist, efter hvad jag kan se? Redaktören: Brist! Nej, det skall Gud veta! Vi drunkna i bidrag. Det gäller blott att hinna läsa igenom allt, sofra och välja det bästa. Se här, tillåt mig att visa! (Han går fram och slår upp dubbeldörrarna till ett stort manuskriptskåp på ena väggen.) Här förvara vi en del af våra antagna manuskript. Här i de olika facken ligga, som ni ser af etiketterna, trafvar af biografier, ledande artiklar, praktiska uppsatser, längre och kortare noveller, kåserier och följetonger. Så ha vi särokilda fack för de refuserade uppsatserna, som fått sitt »bleklagda nej» i »breflådan» och vänta på att återhämtas. Svårigheten är blott att, som vi så gärna vilja, så långt som möjligt gå till mötes äfven de blygsamma och undangömda pennorna, som kunna ha ett från hjärtat sprunget ord att säga, äfven om formen och utförandet brista. Idun vill ej blott vara en tidning för den litterära förnäiniteten, utan först och främst en villig förmedlare af goda tankar och hjärtemeningar mellan alla svenska hom. Och det är vår glädje, att de ock så småningom i det stycket lärt sig lita till oss. Vår gäst: När alltså tillgången på originalinsändare är så stor, behöfver väl sällan någon öfversättning eller bearbetning från främmande litteratur användas? Redaktören : Vi få ytterst sällan någon plats därför. Naturligtvis hålla vi ett stort urval af den europeiska pressen, i synnerhet den speciella kvinnopressen. För jämförelses skull är det ju nyttigt att följa den, oeh alltid hämtar man ett eller annat guldkorn, en eller annan impuls, ibland ett porträtt till dagskrönikan därur. I synnerhet för våra praktiska afdelningar komma somliga af dessa utländska kvinnotidningar till god användning; fru Blatilda Langlet, den mångåriga redaktrisen af »Iduns Hjälpreda» och »Matsedlar», kan bäst vittna därom. I detta stora skåp, 1 1 18
På sidan nämns
Källa: Project Runeberg · ·






































































































