Sida 297
September, nr 37–39
1897 IDUN 293 Dâ likväl bland dessa mänga befunnos epileptiska, hvilka ej kunde eller borde blandas med de andra, beslöt jag försöka att i Stockholm få till stånd ännu ett sällskap, nämligen för de epileptiska. Den som något försökt sig med sådant arbete, vet nog, huru svårt det är att väcka ett deltagande, tillräckligt stort att ett helt land lyssnar till en ropande röst. Likväl hade i åratal arbetats för tanken och icke så få hade lofvat sin medverkan, men i en dyrbar stiftelse behöfvas många. Med redan tunga bördor för det barnhem, som ej hade andra bidrag till sitt underhåll än låga kommunafgifter och några få vänners årsafgifter, kunde jag ej bilda ett nytt hem med allt hvad därtill behöfves utan fasta bidrag och moraliskt stöd. Huru få allt detta, då man ej önskade söka hjälp genom bazarer eller enskilda insamlingar? Då beslöt jag söka audiens hos h. m. konungen. Besöket förbereddes genom en skriftlig uppsats om meningen med det nya företaget; denna uppsats öfverlämnades genom den gamle bekante grefve Nils v. Kosen, som sent glömmes af någon, hvilken med honom stått i minsta beröring. Han uppmuntrade äfven till sökandet af enskild audiens. Jag gjorde så och'fick företräde efter de vanliga tisdagsuppvaktningarnas slut. För de många, som besökt slottet, är det således intet nytt att omtala : spänningen under väntan i de stora salongerna, den första, andra och tredje, och med hvilken underlig, vördnadsfull bäfvan man inträder i det lilla audiensrummet till konungen. Genom porträtt hade jag ju följt förändringen under de fyrtio åren, men verklighetsbilden är ju så oändligt mera imponerande. Ovillkorligt tänkte jag på drottning Esthers besök hos konuug Ahasvérus. Med huldhet utsträcktes handen mot den nigande, och vinkande mot en liten soffa, satte h. m. sig och anvisade mig platsen bredvid sig i den. Så började han språka och fråga om den tillämnade anstalten och undrade, om ej drottningen vore lämpligare än han själf att beskydda försöket. Det måste jag åter afböja, emedan hennes majestät hade andra hem om hand och min bön var blott, att konung Oscar skulle åtaga sig betalningen för det första epileptiska tarn, som jag fann reda på i Stockholm. Årsafgiften vore 500 kr., så länge antalet endast var beräknadt till 6. Han samtyckte genast med mycken älskvärdhet, och sedan jag erhållit tillstånd att underrätta h. m. längre fram, huruvida de öfriga detaljerna i planen lyckats lika bra, fick jag en varm handtryckning till afsked och lämnade slottet med de ljusaste utsikter för det blifvande hemmet. Det låg nästan ett halft sekel mellan dessa tvänne möten, en olikhet som blott ena parten var medveten om — ty att kung Oscar glömt sin vänlighet mot den unga flickan i Göteborg är väl säkert, men äfven denna gång bekräftades det gamla rönet, att gossen, ynglingen, är mannens och den grånandes fader, ty hjärtelaget var godt hos bägge. Ett år därefter hade en 5-årig liten flicka, »kungens lilla Edla», med sex andra stackars, olyckliga barn, ett godt och ljufligt hem på Wilhelmsro såsom följd af det sista sammanträffandet och samtalet med konung Oscar II. E. B—y. # * »Det var en gång ...» En landsmaninna, ej obekant för Iduns läsarinnor och nu sedan många år bosatt i fjärran Västern, i det aflägsna San Francisco, skrifver som följer: »Det var en gång» — det är nu läuge, länge se’n, det förefaller mig ibland, som vore det ett hundrade år — och det är nästan hälften — jag var en liten flicka och vistades några veckor på Tullgarn i närheten af den första »grindstugan» långt ner vid ändan af allén. En dag kom det några fattiga barnungar, som skulle till slottet för att sälja bär — små röda, vilda svenska smultron, jag tycker mig se dem ännu! Jag följde strax med de små barfotingarna, ty ens största förnöjelse var naturligtvis att »hänga» kring slottet så mycket som möjligt'. Man kunde ju möjligtvis få se någonting •— få se »de kungliga» ; drottning Josephine och »prinsessan» (Eugénie) såg jag ofta. Där kommo nu på vägen tre ynglingar; en af dem var prins Oscar, en hans yngre bror (Dalaprinsen). Vi ungar, vi nego förstås alldeles förfärligi;, vi bokstafligen »rullade oss i stoftet», som det heter, ty dammet stod i högan sky på vägen. Bären gingo åt på stället, hur månget stort »4 skilling banco» kopparstycke har jag icke sett kramas i små smutsiga händer med en glädje långt större än våra gyllene 20 dollarstycken kunna frambringa! Vi ströfvade sedan omkring i parken för att »se» och funno, vill jag minnas, några »äkta» små porslinsbitar från de kungliga tallrikarna — det var ju riktiga skatter, förstås! Det var vid sidan af en liten paviljong. Snart kommo de tre unge männen ner till parken, och där framför paviljongen talade prins Oscar till mig. Länge stod jag vid hans knä, och han strök mig på hufvudet med handen, det minns jag så väl. Jag var alltid litet kvick i mun som liten — »näbbig», sade man — och jag förmodar han fann nöje i mina svar. Hur väl minns jag ej ännu slottet och sjön och hur solen sken och glittrade kring sandgångarna och parken och den lilla paviljongen, där gräset växte högt i skuggan af träden. »Det var en gång. . .» en flyktig stund i barnaålderns fjärilslek, men det blef till ett soligt minne för hela det långa, allvarstunga lifvet. S. S. •i» # * En middag på »Göta». Det var sommaren 1858. Kung Oscar var då hertig af Östergötland och företog en resa till Karlskrona med ångfartyget Göta, befälhafvarc kapten Djurberg. Anledningen har nu fallit mig ur minnet; möjligen stod den i samband med ett bröllop som firades hos amiral Printzensköld, hvilken då gifte bort sin enda dotter. Tvänne bröder till brudgummen voro ock med båten, bägge löjtnanter vid fotregementen i Stockholm — Zielfeldt hette de — samt många andra passagerare, bland dem äfven en gammal major vid namn Meijer och hans fru. Gubben var en pratsam, liflig man och prinsen underhöll vid middagsbordet med honom en liflig konversation. Middagen serverades table d’hôte och faten gingo från hand till hand, som den tiden brukades. Men under konversationen glömde gubben Meijer att lämna fatet ifrån sig, utan ställde det lugnt bredvid sig på bordet. Prinsen observerade det dock genast och sade: »Meijer, du glömmer din hustru!» »Ja, det gör han alltid,» svarade hon i sorglustig ton. »Det skall du inte göra! Jag glömmer aldrig min lilla hustru, » svarade prinsen. Prinsen bjöd sedan på champagne öfver lag, och befälhafvaren var på samma gång nere och spisade, vid samma bord till och med. När kammarherre Holterman, som serverade champagnen, kom till kaptenen, vände denne upp och ned på sitt glas och svarade: »Nej, jag tackar; jag dricker aldrig med passagerare. » När prinsen sedan höjde sitt glas, satt kaptenen och såg dum ut, tyckte jag, som rodnade å hans vägnar. Ånyo gick champagneflaskan kring bordet, ånyo ville kammarherren obligera den motspänstige, då hertigen hindrade honom med orden: »Man skall aldrig truga folk » —ord, som sedan alltjämt för mig varit ett rättesnöre med tillägget: »sa’ prins Oscar». Som dessert serverades russin och mandel, hvarvid prinsen roade sig med att i mandlar med gaffelklon rita Oscar och på älskvärdaste vis dela ut dem till de närmast sittande. Hur gärna jag ock hade velat få en ! Det uttalade jag också till en af löjtnanterna Zielfeldt, som visade mig sin. »Bed mig hellre om mitt hjärta,» svarade han, förnöjdt gömmande mandeln i det innersta rummet i sin plånbok. Några år senare - - och jag hade måhända ej tvekat i valet, men då satte jag större värde på mandeln med prinsens namn, ritadt af honom själf. Och är detta hvad jag »minnes om kung Oscar». A. S. »De minsta bland hans folk». Tack vare min gode faders nära tjugofemåriga tjänstetid vid Frimurarebarnhuset i Stockholm hade jag som barn månget tillfälle att på nära håll få beundra vår nuvarande konung, dåvarande hertigen af Östergötland. Som barnhusets höge beskyddare och ordförande i dess direktion besökte h. k. h. ofta nämnda inrättning. Det hände mången gång, att han, utan att vara väntad, tillsammans med en eller flere af sin uppvaktning stod midt ibland de på den präktiga lekplatsen rustande, ofta till ett hundratal uppgående barnen. Inom få ögonblick befann sig den höge gästen omringad af hela barnskaran, där hvarje litet hjärta klappade varmt af tillgifvenhet och tacksamhet mot honom. Åtminstone läste jag, fastän då själf ett barn, dessa känslor i alla de strålande barnaögon, hvilka nu hängifvet blickade upp till sin beskyddare och vän, ty såsom sådan voro de vana att betrakta honom. Med skräckinjagande, förkrossande storhet kom han aldrig, det var idel ljusa, glada minnen de hade från de besök han skänkt dem. Sedan pu »prinsen» med vänligaste hälsningar till höger och vänster besvarat de smås mer eller mindre lyckade nigningar och bockar, roade han sig ofta med att kommendera upp gossarne i den på en fjärdedel af den stora gårdsplanen uppförda gymnastikattiraljen. Kraftigt ljödo kommandoorden, och villigt åtlyddes de. Snart sutto de skickligaste klättrarne i toppén af stänger, stegar och tåg, hvarifrån de med ljudliga hurrarop hälsade sin höge gäst.
På sidan nämns Oskar II
Källa: Project Runeberg · ·






































































































