Tillbaka Read Runeberg

Idun: 1897

Originalsida 296
Originalsida 296
Originalsida 296
Originalsida 297
296–297

På sidan 296 nämns Oskar I, Oskar II

Sida 296

September, nr 37–39

292 IDUN 1897 ”flvad jag minns om kung Oscar.” Y I den hyllning, hvilken tvänne tacksamr ma folk i dessa dagar frambära till sin konung, är det kvinnliga deltagandet ej det minst fulltaliga eller uppriktiga. De egenskaper af själens förfining och hjärtats godhet, som präglat konung Oscar II:s personlighet och genom honom hans nn tjugufemåriga, fredsälla regering, äro af den art, som i synnerlig grad måste beröra kvinnorna, våra hems vårdarinnor, våra barns fostrarinnor. Hur naturligt då, att äfven svenska kvinnornas tidning vid detta högtidliga tillfälle känt sig manad att frambära sitt anspråkslösa bidrag till den rika hyllningsgärden. En betydlig literatur bar sett och ser dagen med anledning af det kungliga jubileet. I digra bokverk teckna sakkunniga pennor konungens personlighet och regeringstid, i praktfullt utstyrda tillfällighetsblad förena sig ord och bild ått hugfästa märkesdagen. Det var oss från början klart, att en blygsam liten veckotidning här hvarken kunde eller borde upptaga någon täflan. Däremot syntes det oss, att just Idun, genom välvillig medverkan af sin hela landet omfattande läsekrets, borde kunna fläta en så att säga mera personlig minneskrans från konung Oscars umgänge med sitt folk. Vi läto då utgå uppmaningen till våra läsare att hvar i sin stad meddela: »Hvad jag minns om kung Oscar», och det är ett urval af de anteckningar och erinringar, som med anledning häraf ingått, vi nedan bringa. I den glädjefest vårt konungapar nu firar är naturligtvis drottningens, makans och landsmoderns, del halfdelen, om man nu kan tala om någon delning, där »de tu äro ett». I jublet, som brusar kring Svea bygder, liksom i den tysta hyllningen från tacksamma undersåtars hjärtan inrymmes drottning Sofia för visso jämnställd vid den makes sida, hon städse stått så troget bi i kärleksverk och ädel pliktuppfyllelse. Att emellertid särskildt Idun i detta nummer mera uteslutande kommit att dröja vid konungens person beror närmast därpå, att vi i fjol, vid h. m. drottningens 60-års födelsedag, hade tillfälle att i en utförligare skildring sysselsätta oss med hennes lif och gärning. De porträtt vi å första sidan meddela äro de allra senast tagna.“ Drottningens porträtt förskrifver sig från hoffotografen Gösta Florman och är utfördt nu på hösten ; konungens — från hoffotografen Aron Jonasson — togs vid hans majestäts senaste Marstrandsbesök i augusti. * * En 83-årings kungaminne. Af hjärtat gärna vill en gammal 83-årig gumma tala om, hvad hon minnes om vår älskade konung Oscar. Jag önskar jag hade många minnen att framdraga, men det har jag ej ; jag vet knappt om jag vågar komma med detta lilla, men på eder uppmaning i Idun gör jag det. Hvad jag minnes om vår konung är sedan 1835, då en liten älsklig, hurtig prins var med sina höga föräldrar i Strömstad. De voro där som badgäster i tre veckor. Jag såg dagligen konungafamiljen och beundrade dem alla. De små prinsarne voro alltid så vänliga och artiga mot alla och särskildt mycket roade af att vara ute på Strömsvattnet med sina lärare. Prins Oscar visade redan då stor lust för sjölifvet. Jag tror, de hade hvar sin dag att föra kommandot om bord. En dag deltogo lille prins Oscar och syskonen i ett stort körparti, som kronprins Oscar med gemål ställt till. Ej mindre än 84 bondkärror voro då med och de kungliga själfva åkte i sådana. Barnen åkte dock i vagnar med sina kammarfruar. Sedan dansades på ängen ganska flitigt, men däri fingo ej barnen deltaga, och jag tyckte det var så synd om de små, som ej fingo vara med om nöjet, då vi alla andra hade så roligt. Några minnen från senare tider har jag ej, emedan jag från 1835 till 78 bodde på den lilla ön Orust i Bohuslän och sammanträffade då ej med någon af den kungliga familjen. Ar 1878 flyttade jag till Falun, och för ett par år sedan var konung Oscar här i Falun. Då passade jag på för att få se den käre konungen, gick till stationen och fick se en skymt af den ståtlige monarken. Jag tänkte då: föga kan han ana, att någon finnes här, som sett honom som en yster liten prins, fast han nu är en grånad landets fader. Jeanna S—mark. * * * Efter fyrtio år. I. Ett balminne. Första gången jag sammanträffade med kung Oscar var den 1 augusti 1847 i Göteborg. De kungliga voro på väg till Norge och hade ej förr besökt rikets andra stad efter Oscar I:s tronbestigning. De hade stor svit, emedan kungliga husets yngre medlemmar äfven voro med. Besöket räckte i tvänne dagar, och staden Göteborg gaf både middag och bal för sina höga gäster. Vi hade nyss flyttat dit från Stockholm, jag kände ännu ingen och var alldeles främmande för den högre Göteborgssocieteten, fann därför denna bal mycket ledsam redan i perspektiv — därtill kom en tropisk hetta och en föga inbjudande danslokal, Bloms stora sal, i hvardagslag mycket skröplig, ehuru nu rätt prydlig, elegant dekorerad med flaggor och upplyst af en ofantlig mängd ljus. I väntan på de kungliga stodo vi unga, röda, hvita, gula, som sillar hoppressade intill hvarandra —- det var oförgätligt obehagligt. Vid fanfarernas ljud inträdde den för mig som Stockholmsbarn både välkända och efterlängtade konungafamiljen. De, som ännu minnas konung Oscar I i hans kraftiga mannaålder, kunna omtala, huru älskvärd och bildskön han var, och drottning Josefina, huru ståtlig, majestätisk och tjusande i sitt umgänge. Ännu hade sorgens moln' ej förmörkat deras lefnadshimmel. Efter dem kommo de unga furstarne och prinsessan Eugénie, de hälsade förbindligt åt alla sidor och — klämningen blef nu rent af oroande. De kungliga prinsarnas adjutanter kunde knappt komma fram bland oss flickor — o, hvad man var orolig oçh förväntningsfull ! — skulle man blifva en af dem, som finge en sväng-om med prinsarne? Till lycka för mig voro ej många flickor ur stadens honoratiores-familjer närvarande och kanske kände kronprins Carl igen ett Stockholmsbarns ansikte, alltnog jag fick den hedern att skrifva hans namn på min solfjäder till l:sta valsen och blef samtidigt bekikad af mina okända grannar med nyfikna blickar. Huru mycken tomhet känner man ej dock alltid uti dessa s. k. nöjen, äfven då de äro som utsöktast — och hvad mig beträffar fattades inga betingelser till ett oblandadt nöje, och likväl erfor jag aldrig efteråt annat än inre missräkning. Denna gång hotades förväntningarna af fullkomligt fiasko — ty, då 1 :sta valsen spelades upp, ser jag prins Carl närma sig en mycket söt, ung flicka, som jag nyss blifvit bekant med, och dansa bort med henne. Mina känslor kunna ej beskrifvas; jag blef ömsom kall och varm och måste anstränga mig till det yttersta för att ej utbrista i gråt. Försvinna kunde jag ej, då man endast med svårighet af en kavaljer kunde föras ut ur nebulosan af kvarlämnade medsystrar, men jag kände mig utskämd för hela lifvet och tog för gifvet, att prins Carl tyckte, att jag såg tråkig ut. Och så de andras undrande och litet sarkastiska sidoblickar; ja, det var ock en oförgätligt plågsam stund. I detsamma hörde jag en glad röst fråga: »Får jag lof i min brors ställe? Damerna voro bra nog lika klädda, häraf misstaget. » Det var »den snälle prins Oscar» — ty den sköne Carl, den snillrike Gustaf och den snälle Oscar brukade de kallas i Stockholm. »Min dam tycks också vara bortsnappad, därför tycker jag, vi göra oss oberoende.» Det lustiga var, att det var just prins Oscars dam prins Carl »flugit bort» med, ty annorlunda kan man ej beskrifva hans vals. Längre fram på aftonen bytte prinsarne åter damer. Mycket annat har bleknat ur minnet sedan dess, men ej det tacksamma intrycket af prins Oscars vänlighet, då hans falkögon följde den ungas för stunden så ledsamma missöde. * * * II. »Kungens lilla Edla», . Det var sent på året 1887 — således med fyrtio års mellantid. Sedan 1872 hade jag arbetat för de vanföras och kroniskt skrofulösas vårdande i Sverige, dels i tal och i skrift, dels genom bildandet af sällskap i Stockholm och Göteborg för inrättandet af hem, dels genom anordnandet af ett mönsterhem för dessa barn — hittills ej alls beaktade — på Wilhelmsro.

På sidan nämns Oskar I, Oskar II

Källa: Project Runeberg · ·