Tillbaka Read Runeberg

Idun: 1897

Originalsida 295
Originalsida 295
Originalsida 294
Originalsida 295
294–295

Sida 295

September, nr 37–39

1897 IDUN 291 Efter sina bästa skatter, Lade dem vid kungens sida Till ett härligt eftermäle. Redde honom bädd af kärfvar, Som han lockat fram ur jorden. Lade vid hans sida harpan, Som han hade lärt dem stränga. Då kom smeden, svart och sotig, Lade ner sitt mästersmide. Kvinnan gaf sin fina spanad. Bonden kom med runda kakan, Doftande och hvit af hvete. Flickan kom med röda väfven. Jägarn offrade en björnhud, Fiskarn största lax ur floden. Och på detta sätt ledsagad, Fördes kungen utåt hafvet Mot de obekanta länder, Hyllad såsom ingen annan, Rik på vittnen om sin ära! Lyckosam och ädel konung Ville man i Norden prisa, Hylla honom midt i kraften Af hans styrkas år och dagar, Gifva honom tack, att freden Strålar öfver nordanlanden, Trofast såsom polens stjärna, Löna honom för hans kärlek, Hägnande som furuskogen, Lätta honom kronans börda, Önska honom år så många, Som ett barn sin fader önskar. .— Och kring landet hördes ropet: »Res dig folk att hedra kungen, Bringa hyllning åt den ädle, Skaffa vittne till hans gärning!» — Och då kommo de, de fromma Människor från slott och hydda: Åkermannen med sin kärfve, Smeden med sitt blanka smide, Timmerkarlen med sin planka, Slottsfrun med sin tina knyppling, Forskarn med sin tankes skatter, Konstnärn med sitt hjärtas drömmar. Ingen hyllning, ingen dyrkan Tycktes mig af högre mening. Äredikt var — skrift i vattnet, Ärestod var — formlös dimma. Kungaära var att prisas Af den gärning, som man skgddat, Af den idrott, som man främjat, Att besjungas af de stumma Vittnena till folkets Igcka! * * * Sagans tider äro gångna. Inga djurhudsklädda vildar Vandra kring i nordanskogen. Inga gudasända drottar Komma seglande på vågen. Men den gamla sägnen smyger Kanske ännu kring i skogen, Kanske ligger den och hviskar, Där en våg för stranden sjunger, Ty i dessa sena dagar Har den flyttat ut i lifvet, Lyfter högt sitt vackra anlet Med de gamla, kära dragen. Och ett vimmel har det varit Djupt i skogen, djupt i fjället. Flitigt har i slöjdsaln sågats, Man har svettats på fabriken, Och i ateliern har brådskan Rasat fram i lustig yra, Tills den gode kungen läser Stolt sin heders höga kväde I det arbet, som han skyddat, I den flit, han troget värnat, I den vetenskap, han främjat, I den konst, han varmt har älskat, I den lifvets lust och gamman, Hvilka föddes i hans riken Af hans goda lyckas stjärna! Må den gode kungen lyssna, Hur det sjunger genom världen Ifrån dessa stumma vittnen Höga hymner till hans ära! Skönare än ord och toner Klingar deras fulla välljud — Som en fjärran helgdagsringning Lägga de sin frid på hjärtat — I en mäktig kör de sjunga Jubilate, Jubilate!

Källa: Project Runeberg · ·