Sida 294
September, nr 37–39
290 IDUN 1897 Klunga hyllning. Dikt af Selma Lagerlöf. 'fi ldrig hörde jag om hyllning, Aldrig talte man om dyrkan, Utan att jag kände ömkan. — Ärestoder, äredikter, Långa, stolta processioner, Krans af ek och krans af lager, Allting syntes mig så ringa Mot att hedras, som en konung Hedrad blef i forna dagar, Han, hvars saga jag vill tälja. — En gång bodde våra fäder Hjälplöst arma utmed stranden; Ägde icke ännu plogen, Ägde icke ännu bågen, Ägde icke ännu nätet, Skylde sig med gräs och hudar, Bodde uti nakna grottan, Födde sig af mask och mussla. Men en dag af dessa arma Varsnades ett sken på hafvet. Det kom närmre, det kom nära! Och i skenet sågs en julle Komma ilande på vattnet Utan segel eller åror. Närde det med bär och honung — Och det växte upp behagligt, Växte till en fager yngling. Han det var, som först af alla Byggde sig en reslig boning, Krökte enens stam till båge, Lade ok på vilda oxen, Satte plog i gröna jorden, Lade järn i röda ässjan, Drog ur linet sega tågan. Och han lärde ut sin visdom, Gjorde lifvet godt för alla Och blef kallad drott och konung. Ändtligen, förmäler sagan, Efter lång och bragdrik lefnad Lade han sitt hufvud neder I den sista goda hvilan; Och i tårar fromma mänskor Buro honom ned till stranden, Funno där den samme jullen, Hvilken en gång honom bragte, Och på båtens botten lade Folket ned den ädle kungen. Snart låg båten invid stranden, Och de vilda mänskor sprungo Ut i vattnet att den möta. Och då funno de i båten Liten fager, ljushyllt gosse, Sofvande på bädd af kärfvar Och med plogjärn och med skära Hvilande invid sin sida, Och med smycken kring sin panna Och med liten gyllne harpa Under handens späda fingrar. Detta barn de fromma mänskor Lyfte kärleksfullt ur båten. Togo mot det som en utsänd Ifrån goda gudamakter. Men i ångest talte någon: »Skall den gudasände hjälten Fara utan eftermäle Öfver hafven till de makter, Som med undran honom vänta? Skall han vara utan vittne Om det goda, som han verkat?» Och man svarte: »Ingen stämma Når dit bort till hafvets gränser Ingen man kan följa kungen På den obekanta vägen För att vittna om hans gärning.» Men då grepo dessa mänskor,- Som i fattigdom han funnit,
På sidan nämns
Källa: Project Runeberg · ·






































































































