Sida 298
September, nr 37–39
294 i D U N 1897 Mer än en gång fann då h. k. h. för godt att belöna dessa prestationer i gymnastik med det löftet: »Ni få kaffe i e. m. gossar» (till hvilken förplägning prinsen då lät öfverlämna erforderliga medel till husmodern), hvilket löfte naturligtvis ej tystade de redan förut entusiastiska hurraropen, utan blott kommo dem att ljuda än kraftigare och mera mångfaldigade också från dem, som antingen af brist på skicklighet i gymnastiska öfningar eller af andra omständigheter ännu befunno sig vid prinsens sida, men af gammalt visste, att de ej därför stodo utom löftet om den kärkomna extra förplägningen. Till allt detta var jag visserligen, såsom ej hörande till barnhusbarnen, en utomstående, men därför ej mindre hänförd åskådare. Men då som oftast hände, att det förunnades min far att fatta prinsens till ett vänligt afsked framräckta hand, ansåg jag mig, som min faders dotter, ha del i denna ynnestbevisning och gladde mig häråt mer äB alla de andra barnen tillsammans kunde glädja sig åt det utlofvade kaffet, hvilket jag gärna försakade för den större nåd, jag ansåg kommit på min lott. I mera personlig beröring med högst densamme kom jag vid ett tillfälle, då han efter ett direktionssammanträde utan alla förberedelser aflade ett besök i vårt anspråkslösa lilla hem. Då min far blott beklädde en underordnad plats, voro våra villkor mycket små och hemmet ytterst anspråkslöst men med sin vanliga snabba uppfattning, af allt och alla slogs prins Oscar genast af den mönstergilla ordning, som till min oförlikneliga moders förtjänst rådde där, och jag minnes ännu med stolthet, att han i berömmande ordalag uttalade sig om ett och annat med afseende härpå. Mitt allra stoltaste minne är dock, att jag som mycket litet barn haft den nåden att sitta på h. m:ts arm. Härtill kom jag, då jag vid ett af hans redan omtalade besök hos barnhusbarnen som vanligt gjorde mig till ett lifligt intresseradt vittne. Förmodligen var min beundran redan då så stor, att den lyste fram i det lilla barnaansiktet och tilldrog sig prinsens uppmärksamhet samt - förhjälpte mig till denna stora utmärkelse. K,anske tycka nu de, som möjligen genomögna dessa rader, och jag med dem, att mitt eget lilla obetydliga jag här allt för ofta framträder och får spela en för stor roll, men då jag dristat komma med mina minnen i den goda afsikten att få påvisa, hur vår folkkäre konung alltid velat och förstått att ställa sig i personligt förhållande till och så att säga au niveau o. s. att minnas med t. o. m. de minsta bland sitt folk, så må djärfheten förlåtas mig. Ära åt vår älskade konung för här påvisade som för alla hans stora egenskaper! Men först och sist ett varmt tack till Gud, som låtit vårt svenska folk intill detta stora jubileumsår stå under hägnet af denne vår konung, öfver hvilken Han själf så rikligen slösat sina håfvor. A . . . s. & # * »I sjömanshjärtan.» Hvad jag mins om kung Oscar? Ja, det är egentligen ingenting, enär jag ej haft lyckan att någonsin komma i beröring med hans majestät. Men jag läste Iduns upprop för min pappa, hvilken som matros seglat under konungen, då han ännu var hertig af Östergötland, och som »min pappa» undernämnda sjöresa ofta hade tillträde till h. k. h:s kajuta, i det att han af fartygschefen blifvit utnämnd till ett slags »k. hoflampputsare», d. v. s. han skulle hålla alla lampor o. d. i kajutor och hytter putsade och i ordning, så blef han vittne till flere drag ur prinsens enskilda lif ombord, som visserligen äro af obetydligt intresse, men som kanske dock äga något sådant, om ej annat, så det att visa huru prinsen uppfattades af folket »för om masten». Skulle åter dessa, min pappas små anteckningar ej anses förtjänte af annat än en expressbiljett till papperskorgen, så har jag dock fått visa, att äfven jag, i min undangömda vrå, lifligt intresserar mig för Iduns vackra hyllningstanke, och nu får min pappa berätta: Det var på ångkorvetten »Thor» år 1864 jag gjorde min första resa som jungman. Kriget rasade emellan det förenade Tyskland och Österrike å ena sidan och det lilla Danmark å den andra. Bland oss sjömän cirkulerade hela vintern och våren det ryktet, att kung Carl lofvat Danmark Sveriges hjälp i striden, och som alla örlogsmatroser vid denna tid voro entusiastiska skandinaver, gladdes vi af själ och hjärta, då generalordern förkunnade, att en svensk-norsk eskader skulle sammandragas under h. k. h. prins Oscars befäl. Prins Oscar var redan förut matrosernas afgud. Han hade trampat flere af flottans däck som officer, och bland alla »för om masten» fanns det ingen, som ej ville våga sitt lif på hans order eller tviflade på, att seger och ära, prispenningar och befordran skulle vinnas under hans befäl. Min glädje var således stor, då jag blef kommenderad på själfva chefsfartyget, jag skulle kämpa under prinsens ögon, mod saknades icke, jag skulle naturligtvis utmärka mig och det var ej utan att amiralsepåletterna hägrade i fjärran för den oerfarne ynglingens blickar. Eskadern hade ankrat på Elfsborgsfjorden utanför Göteborg och »Thor» ångade in till staden för att hämta flottans furstlige chef. Med hamnlast ombord styrde vi upp mot hamnpiren, då — en stöt och korvetten hade satt sig fast i älfbottnen. Lotsen hade tagit en något felaktig kurs. Nu började ett ansträngande arbete att få skutan loss, hvilket ock snart lyckades, och innan det furstligatåget ankomtill Göteborg, låg »Thor» trots grundstötning och hällregn, putsad och fin, färdig att emottaga sin höge befälhafvare. Men sjömän äro och hafva alltid varit skrockfulla, och det var ej utan, att det obetydliga missödet uppfattades som ett mindre uppmuntrande omen. Lagrarne i fjärran började blekna — men se där är prinsen ! Han stiger ombord under »råmanning» och hurrarop, hälsar gladt och hurtigt på befäl och manskap, hvisselpiporna ljuda, trossarne kastas loss, maskinen i gång, full fart ut till eskadern, som i festskrud, under råmanning och kanonsalut, gör honnör för amiralsflaggan, som »blåser ut» från »Thors » stortopp. Skeppscheferna komma ombord, prinsen hälsar dem alla; välvilligt och aktningsfullt, nästan som en yngre kamrat, på de äldre, flärdlöst och öppet på de yngre. Förtroende och hoppfulla blickar möta honom från alla, och när generalordern uppläses, dånar »ur svenska hjärtans djup» ett väldigt och segervisst »hurra!» från hela den förenade eskaderns hängifna och jublande besättning. Jag minnes ej nu innehållet af denna, med hänförelse emottagna dagorder, men nog var grundtonen däri amiral Nelsons bekanta signal vid Trafalgar: »Fäderneslandet väntar, att hvar man gör sin plikt!» om det skulle behöfvas — och nog uppfattades den så. Om prinsen önskade, att den förenade eskadern skulle uppträda aktivt i förening med danska flottan, är ej bekant, men det berättades, att på hans skrifbord ständigt låg ett försegladt större bref med påskrift: »Öppnas när engelska eskadern visar sig i Kattegat.» Emellertid syntes aldrig någon engelsk eskader till och vår expedition hade städse karaktären af en vanlig öfningsexpedition. Vi kryssade i Kattegat, besökte ett par norska hamnar, gjorde allt emellan en liten titt in till Göteborg o. s. v. Enformigheten af lifvet ombord afbröts stundom genom något uppptåg bland folket eller någon särskild öfning bland officerame. Så lät en dag h. k. h. upphänga en målskjutningstafla under fockrånocken. Prinsen hade nämligen en kammarladdningskarbin, som han lär erhållit i present af ingen mindre än kejsar Napoleon III, och den skulle profskjutas. Först sköt prinsen, så officerame; skotten voro mer och mindre lyckade, och till sist frågade prinsen, om någon af besättningen ville skjuta. En Gotlandsbåtsman utpekades som skicklig skytt, han vinkades upp påkommandobryggan hvarifrån skotten aflossades, fick den laddade karbinen i hand och sköt — bom. »Baa-h! » utropade prinsen, i det han gjorde en riktig skolpojksgest med fingrarne utsträckta från nässpetsen. Men båtsmannen lät sig ej bekomma, utan utropade: »Får jag skjuta ett skott till, ska’ ja’ la träffa pricka!» »Är du så säker?» sa’ prinsen. »Ja vars!» svarade båtsmannen. »Nå, så kör till då!» Båtsmannen återfick den laddade karbinen, sköt och träffade midt i pricken. »Ja1 kände la inte bössa,» sa’ han. »Bra, min gosse !» sade prinsen och räckte honom en silfverslant. — Under eskaderöfningarna växlades naturligtvis ständiga signaler; detta gaf officerame anledning till ett lustigt skämt. De gåfvo hvarandra namn efter de signalflaggor, som genom sitt utseende eller sin betydelse i signalbrefvet på något sätt påminde om deras personer eller deras karaktär. En dag steg prinsen upp på däck, just då officerame som bäst höilo på att under muntert glam tilltala hvarandra med signalflaggornas namn eller nummer. Prinsen frågade, hvad den något högljudda munterheten betydde, och fick upplysning därom. »Nå, hvad för du för flagg, Rosengren?» frågade han fartygschefen, den rödlette, något korpulente och godmodige kommendörkaptenen af detta namn. »Sveriges, ers kungl. höghet,» blef svaret. »Å, nej, jag menar i signalbrefvet?» »Likhetsfiaggen! » svarade i chefens ställe kapten Hjelmstierna, den gladlynte stabsadjutanten.
På sidan nämns Napoleon III
Källa: Project Runeberg · ·






































































































