Tillbaka Read Runeberg

Idun: 1897

Originalsida 299
Originalsida 299
Originalsida 298
Originalsida 299
298–299

På sidan 299 nämns Oskar II

Sida 299

September, nr 37–39

1897 DUN 295 »Särdeles passande,» sa prinsen. —• Likhetsflaggen, n:r 11 i gamla signalbrefvet, var nämligen en fyrkantig röd flagga med en stor hvit kvadrat nti. »Nå, jag har väl äfven fått ett nummer i signalsystemet?» fortsatte prinsen. »Ja visst, ers kungl. höghet,» svarades honom. »Kan tro det. Jag är väl ordervimpeln då, ty någon längre och smalare signal finnes ej i signalsystemet!» »Alldeles rätt, och dessutom så...» »Ger jag order, menar du; misstag, min kära Hjelmstierna, det är Diedrichs, flaggkaptenen, som ger ut order till både mig och eskadern, och dessutom så komma de allt från annat håll,» tilläde han tankfull. En dag, jag tror det var den 16 juni, hertigen af Värmlands, nuvarande kronprinsens födelsedag, gafs fest ombord för alla eskaderns chefer och en del af dess öfrige officerare. Prinsen lät gifva alla besäftningarne extra förplägning samt cigarrer eller tobak. Då prinsen efter middagen kom upp på däck, framträdde en matros och höll ett tal i anledning af dagens betydelse samt slutade med orden: »Gud bevare konung och fosterland ! » Prinsen syntes rörd och tackade i några enkla, hjärtliga ord, tilläggande: »Ja, du har rätt, Gud bevare konung och fosterland!» Ett lefve för h. k. h. höjdes af någon matros, och trots disciplinen och vördnaden för den höge befälhafvaren dånade ett väldigt: hurra! från hela besättningen. — En härlig söndagsmorgon äntrade en ung, lefnadsglad jungman upp på förtoppen för att klargöra för bramråns upptagande. Under det han fullgjorde sitt arbete, fasthöll han sig vid ett tåg, som löpte ned från stångtoppen, detta tåg bief af en eller annan orsak lossadt i märsen och ett skri höres, jungmannen faller, men blir lyckligtvis hängande på storstångstaget och intagen i märsen af där arbetande kamrater och nedburen. Läkaren tar genast vård om ynglingen, men är han dock, med ett kortare afbrott, sanslös till kl. 4 à 5 e. m. Genast som det blef bekant, lät h. k. h. upprepade gånger efterhöra, huru han befann sig, och sände på aftonen ut buljong m. m., fast ynglingen icke kunde förtära något däraf. Under det han sedan låg för ankar i kojen, skulle prinsen hvarje dag hafva rapport öfver hans befinnande, åtgärder vidtogos att för framtiden söka förebygga dylika olyckshändelser, och visade h. k. h. en öm oro för gossen, ända tills han rapporterades frisk. Om han blef fullkomligt frisk? Ja, min stumpa, det blef han, och han sitter nu här och förtäljer för dig sina enkla minnen från de stolta dagar, då han seglade under h. k. h. hertigens af Östergötland befäl. Nog komma i dessa dagar många episoder om ädelsinnade handlingar och ädla tankar att berättas om den älskade fursten, men hvarför skulle ej den gamle matrosen äfven få gifva uttryck åt sina minnen och sin hängifvenhet. Danmark kämpade emellertid sin ädla strid och förlorade fot för fot af fädernejorden. Visserligen hade dess flotta några framgångar och tillkämpade sig segern vid Helgoland, men med stormningen af den sista Dybbölskansen var Slesvig förloradt för alltid. Svenska flottans kanoner fingo ej blanda sin kraftiga röst i den dånande konserten, eskadern upplöstes och befälstecknet ströks å »Thor», men ännu lefver »Prins Oscars» minne i hvarje sjömanshjärta, som klappade om bord å något af eskaderns fartyg år 1864. A. Ii. »Tack för astrakanerna!» Det var hösten 1864. Bandelen Nässjö— Jönköping var då ej ännu fullfärdig för trafik, och som dåvarande hertigen af Östergötland med gemål och söner på väg söderifrån med järnväg till Stockholm, öfver Falköping, ej kunde begagna sista milen emellan Tenhult och Jönköping, måste tåget stanna cirka 10 minuters väg från Tenhult och den återstående vägen tillryggaläggas efter hästar. Årstiden bjöd just då på klara astrakaner, och tvänne små flickor ifrån Tenhults herregård fingo erbjuda småprinsarne äpplen ur en silfverkorg. Hertigen tog vänligt emot korgen för att lämna äpplena till sina i vagnen ' inneslutna söner, men dessförinnan tog han själf några af de öfverst liggande genomklara astrakanerna och stoppade i sin egen ficka. Härpå tog han och upplyfte den minsta af gifvarinnorna till den kungliga vagnens fönster för att hon skulle få se prinsarne. Vid nämnda bandels invigning, då en större bal gafs å Jönköpings stora hotell den 1 december samma höst, kom hertigen af Östergötland vänligt emot ägarinnan till Tenhult, tog henne i hand och tackade hjärtligt för de sköna, klara astrakanerna. Han hade således ej glömt denna lilla händelse och försummade ej att med vanlig hjärtevinnande godhet uttrycka sin tacksamhet. En af småflickorna som aflämnade äpplena. * På elevuppvisning i »akademien». »Nästa lektion få vi storfrämmande,» sade direktör mus. Winge, lärare i harmoni vid kungl. musikaliska akademien, för några och trettio år sedan till mig och min lektionskamrat i harmoniklassen. »Hans höghet hertigen af Östergötland, akademiens præses,» tilläde han, »kommer då att åhöra lektionen, och jag hoppas mamsellerna göra sitt bästa, men framför allt icke skolka.» Min kamrat — ovanligt skicklig pianist, men lika ovanligt klen harmonist — mottog denna i mitt tycke tillintetgörande nyhet med allra största lugn och fortsatte likgiltigt att än mera trassla in sig vid lösningen af ett enkelt musikaliskt problem. Men förklaringen till gåtan lät ej vänta på sig, ty så snart vår lärare —professorn, som han redan då gärna lät kalla sig — trogen sin vana gick att ställa sig vid fönstret och sakta trumma på detsamma, hviskade hon: »Jag ämnar visst inte komma.» Ehuru jag insåg att detta steg, både för henne själf och för professorn, vore det klokaste hon kunde göra, föreställde jag henne dock, huru föga kamratlikt det vore att gifva mig ensam till pris åt det säkra nederlaget. Men på alla mina öfvertalningsförsök fick jag af henne blott uppmaning att göra som hon och hålla mig hemma, »ty,» menade hon, »hvilken skulle ha lust att för hertigen spela på ett sådant där uselt hackbräde?» Trumningen på rutan afslutades plötsligt med ett par starka hvirflar, det var som hade W. känt, att det låg konspiration i luften, men som en klok general använde han den gången krigslist och sade: »Nästa gång transponera ni endast, hvad jag har skrifvit upp på taflan.» »Men att sedan spela upp det på ett så dåligt instrument inför hertigen blir ju alldeles förskräckligt,» dristade jag mig att invända. »Min klass har visst icke det sämsta pianot,» svarade W., »det beror endast på huru man kan traktera detsamma,» tilläde han litet ironiskt. Min kamrat log ett litet hånleende och uppmånade mig allt fortfarande att taga till reträtten, men som W. alltid var en human lärare, ville jag ej, så att säga, ställa honom i sticket att ha lektion utan elever, och därigenom gifva honom till pris åt de öfriga lärarnes munterhet. Alltså vandrade jag den ödesdigra lektionsdagen med tungt hjärta och iklädd svart klädning, hvit spetskrage och manschetter, till det gamla Kirsteinska huset vid Klara Strandgata, dåvarande musikaliska akademien. Klockan fattades ännu tio minuter i den utsatta lektionstimmen, men detta oaktadt stod W. redan i dörren till lektionsrummen och spejade oroligt efter sina tvänne elever Antagligen stod hans hopp till mig, ty mitt inträde belönades med en ovanligt artig bugning och hela W:s hållning blef plötsligt en annan: han rätade upp sig, tryckte den trekantiga hatten fastare under armen och fattade helt martialiskt om värjfästet samt jämkade på den broderade rockkragen, och hans stora, liksom i sten huggna ansikte fick ett vänligt uttryck — ett mimiskt »välkommen!» På slaget och just som jag vecklade upp mitt notpapper, öppnades hastigt dörren, och in steg en högväxt, vacker ung man, klädd i en enkel, men elegant vårdräkt — det var dåvarande hertigen af Östergötland, nu konung Oscar II. Hertigen tog professorn i hand och hälsade mig med en vänlig böjning af hufvudet. Jag hade skyndsamt rest mig och neg så djupt jag förmådde. Blodet rusade till mitt ansikte; men i nästa ögonblick kände jag, att jag bleknade, noterna på svarta taflan dansade för mina ögon och jag kände kallsvetten sippra. O, ve, huru skulle det gå med hela lektionen! Kanske märkte hertigen min oro, ty han vinkade uppmuntrande med handen och sade med klangfull stämma: »sitt ned och fortsätt ! » Jag doppade pennan långsamt och började skrifva, men aldrig hade en basklav blifvit mera lik ett bakvändt C och diskantklaven mera lång och mager än den gången. Hertigen tycktes alldeles vilja glömma bort, att det var jag som var det stackars lektionsoffret, ty han vände sig till hälften ifrån mig och till svarta taflan och började själf på den samma transponera W:s komposition. Allt som oftast lade han ned kritbiten för att intressant och sakrikt résonnera med W. angående hans läroämne. Jag glömde min oro, den var som bortblåst; handen blef allt säkrare, noterna allt mera afrundade — det var som hade en

På sidan nämns Oskar II

Källa: Project Runeberg · ·