Tillbaka Read Runeberg

Idun: 1897

Originalsida 216
Originalsida 216
Originalsida 216
Originalsida 217
216–217

På sidan 216 nämns Gunnar Wennerberg

Sida 216

Slutet av juni, nr 25–27

212 IDUN 1897 oerhörda summor på debetsidan i nervernas konto — utgifterna öfverstiga ständigt inkomsterna, och bokslutet utvisar ofta fullständig ruin. Förbindelsen med andra menniskor, umgänge med och förhållanden till andra har på senare tider minst tiodubblats. Den enskilde tages betydligt mera i anspråk nu än fordom. Det är mångfalden i allt, — i läsning, i nöjen, i arbete, intressen, umgänge — som dels splittrar våra krafter, dels öfveranstränger dem, dels åter förslappar dem. Fordom kunde man sätta sig ett mål före och ägna hela sitt lif däråt. Nu måste man vara med om allt, eljes blir man efter, får, så att säga, stanna utanför i mörkret, medan de andra förlusta sig i de upplysta salarne därinne i palatsen. Finnes då ingen hjälp eller bot? Måste mänskligheten gå under af pur nervsvaghet? Vi kunna ej gå tillbaka, vi kuuna ej minska människomängden, ej nedbryta våra städer, ej apprifva våra kommunikationsleder. Men vi kunna skona våra nerver och stärka vår inre människa. Vi kunna lära oss hvad en människa tål af arbete, af nöjen, af mat och dryck, och vi kunna hålla oss inom måttet däraf. Det vill säga, omständigheternas kraf kan vara sådant, att måttet stundom måste öfverskridas, men då skola vi komma ihåg, att det måste finnas både debet och kredit i nervernas hushållning, och att när man skrifver upp något på det ena konto, får motsvarande summa ej saknas på det andra. Har strängt arbete förorsakat stor kassabrist, måste hvilan skänka behöfliga inkomster. Men man skall veta hvad som är debet och kredit härvidlag. Icke är det någon hvila att efter ansträngande arbete vara med hela natten på en bal, vid spelbordet, vid punschbålen. Icke heller blir det någon hvila för nerverna att vid en sen måltid förtära så mycket mat och dryck, som eljes vore nog för en hel dag. Mellan arbetet och sådana förströelser måste alltid följa en period af hvila, och dock händer det, att nöjet här ger större summor på debetsidan än förut arbetet. Emellertid måste man komma ihåg, att summan på kreditsidan också kan blifva för stor, och följden däraf blir förslappning. De äro väl jämförelsevis ett fåtal, som synda på den sidan. Men deras exempel verkar på många. Dessa skulle komma ihåg, att verktyg, som ej brukas, kunna rosta bort, och att den arm, som ej öfvas, blir kraftlös. Spännkraften kan domna, om den ej brukas, och då måste våldsamma medel tillgripas för att den skall ryckas upp. Obrukad kraft förtär sig själf. Genom förståndig hushållning med nerverna, så att deras debet och kredit gå ihop, bör man i de flesta fall kunna förekomma nervlidanden — bota dem är betydligt värre, och varaktigt återställande, där nerverna en gång blifvit illa angripna, gränsar kanske till det omöjliga. Naturligtvis kan ingen vilja påstå, att alla människor äro i stånd att så hushålla med sina nerver, men ganska tryggt kan man däremot påstå, att största delen af människorna utan tvingande nödvändighet misshushålla med dem. Och lika tryggt torde kanske också kunna antagas, att om människor i allmänhet visste, huru ytterst nödvändigt det är att i nervernas hushållning beakta debet och kredit, skulle ej så många slags nervlidanden plåga mänskligheten. I Stockholm. Små utställningsfunderingar oeh litet annat smått och godt. För IcLun af Lovisa Fetterkvist. Bref VII. Jag får be så ofantligt om ursäkt för det här brefvet, men jag har så grufligt ondt i hufvudet, att jag inte kan tänka, om jag bjuder till aldrig så. Också får brefvet bli som det kan, ty göra hvad man inte kan, kan ingen, inte ens en skribent — åtminstone inte en tillfällig. I går* kilade jag i väg till konsten, tot soll, för att ta mig en andra titt. Ruffen satt »i tunnan» och Lycko ville jag inte besvära. Dessutom hade jag ett par allvarsamma taflor att se på, och då vill man gärna vara ensam. Besynnerligt att de svenska artisterna inte visar upp en enda dukbit i det religiösa? Såvida inte det är en exposition i och för sig ? Hos finnarna däremot finns en »Christus och Magdalena», som jag aldrig kan titta mig mätt på. Magdalena är ingen tafvelskönhet, utan en enkel, litet uppklädd bondtös, med så mycken gråt i sig, att tårarna inte ens kan falla. Det är riktigt svårt se, hur blicken rent tycks brista under dem! Stackars vilseförda barn, eller kanske att man nu kan säga: »lyckliga, rättförda barn!» Frälsaren, som står så lätt på marken, som om han fasthölls bara af sin egen vilja, är hvitklädd och ser så mild och god ut att -------- . Jag är så glad, att dragen är de gamla vanliga, ty om man bara håller i med att upprepa en och samma typ, så blir väl den typen ett porträtt till sist. Och när vi nu inte liar något porträtt, så —• —! Norge utställer också en »religiös» tafla — en som är stor — åtminstone till omfånget ! Ja, inte att jag vill uttala mig, men om det är sant, att artister såväl som författare är ett slags språkrör för deras natsjoners innersta, andliga behof, så nog är det bra godt att inte tillhöra en natsjon, hvars innersta andliga behof är att se Frälsaren framställd som en snusbrun, söndagsklädd snickare — eller — hvilken — som hälst — annan — gesäll, som varit bortrest ett litet tag och nu ska firas vid hemkomsten. En gammal kvinna beströr hans stig med blomkrukor — grufligt obekvämt, förefaller det mig, och en sjuk flicka skjutes fram på en skottkärra, för att hälsa honom välkommen, antar jag! Nog begriper jag, att det ligger något mycket djupt inunder, som inte jag begriper — men det må det. Endera är sådant där så djupt, att det inte kan målas, eller också så platt, att det inte bör målas — — det är nu min enkla, visst grufligt okonstnärliga åsikt om saken. Så finns det ett par religiösa taflor till, men dem vill jag ingenting skrifva om, efter jag bestämdt tror, att målaren just står och vrider sig till att bli något riktigt bra, om han bara får vara i fred, fast nog är han tokig nu! Sedan, efter det allvarliga, började jag en liten rond i salarna. Jag tror nog, det var första gången i mitt lif, som jag var ute så där ensammen »på allvar». Det måtte för öfrigt ha synts på mig, ty det var märkvärdigt hvad människorna stirrade, tyckte jag. Och så hade jag en känsla af, att mitt vänstra ben, som är mest vant »ha sällskap», slank, och att jag stack ut fotterna så obegripligt långt. Men så glömde jag allt, så pin förtjust blef jag i ett danskt landskapsstycke af en artist, som heter Godfred Christiensen. Ändtligen, en gång i mitt fattiga lif, fick jag se en tafla, som inte var en tafla, utan en bit äkta lifs lefvande natur. De här »sista strålarna» sprutade inte färg, de, utan mild ljum luft, och bladbuskarna och grässtråna alldeles fräste af saft och lifskraft. Här satt jag visst en hel timma och njöt och solade mig, men så måste jag ju upp igen. Det är rysligt, när folk skrattar på ens rygg — — åtminstone när man är ensam! Jag kände hur den ena vaktaren flinade, när jag gick förbi —. Måntro jag hade kört hatten på sned — eller kanske klädningen glipade — eller himmel! tänk, om klädningslifvet remnat i ryggen, efter det var litet trångt ! Att med sådana känslor i hufvndet studera konst, är inte lätt, det försäkrar jag herrskapet, men jag bjöd ändå till att fylla min plikt. Nu fäste jag mig vid en ung Neck, som sitter vid en fors och öfvar sig i sång. Han gnider på en smutsgul fiol och skriker så han blir blå, nog för ätt ta öfver forsen. Och jag som hade trott, att Necken föddes både gammal och färdig sångare. Men pytt, gör han! Han får slita för sitt, han som vi, det syns det på den här stackars neckpojken, som tycks ha fått en alldeles för svår läxa att lära. På en annan vägg hänger en hvit, mycket tärd herre, som håller fast sig i ett rep. Hvart han ska ta vägen, vet jag inte, såvida det inte är till himlen, hvilket jag nästan tror. Det lär vara ett mycket fint arbete och är af ett fruntimmer! Ja, det säger jag, att fruntimren ha målat upp sig otroligtpå den här utställningen! Håller de bara i såhär, så blir de nog värdiga att sitta i juryn, de med en gång, om en hundra år eller så. Tänk, så duktigt, att de slapp in allesammans med sina dukar, fast de inte hade någon som kunde hålla dem om ryggen — annat än män! En fröken, som heter Wahlström, har minsann satt ut en sommardag, så frisk, att det riktigt doftar om träden, och en fru Norstedt målar blommor, så man bara vill sticka dit näsan. (Apropå blommor, så har Gunnar Wennerberg satt ut en den- sötaste flicka i grågredelin klädning, omgifven af de skönaste hortensier i samma färg ! Vid hans år! Jo så är det att vara ett dubbelsidigt geni i rik blomstring!) Taflan är ett poem! Bäst jag gick tyckte jag — att det inte längre var jag som såg på taflorna, utan de som såg på mig. Jag satte mig — i knä på en herre! ! rusade upp igen, stötte emot annat folk, blef röd, bad om ursäkt, och bar mig med ett ord så fjolligt åt, att jag skämdes. Men tappt gaf jag inte. Skulle inte jag duga till så pass som att rå på en så liten smula ensamhet, när det fins hustrur, som får vara ensamma hela sitt lif! Jag beundrade Schulzbergs fina vintermorgon, och njöt riktigt af Kallsteniuses varma sommardag. Men så beslöt jag att gå hem ändå — —. Då jag i detsamma fick se en rygg, som var så märkvärdigt lik — -— Nej, det var ingen likhet, det var Ruffen, Ruffen lifslefvande, med käppen i mun, alldeles som Lycko. Jag blef så glad, så benen alldeles vek sig, men sanningen framför allt, när -❖ Nya mönster i klädningstyg väfda af gammalt ylle i förening med ull. Ny modell å plaids äfven väfd af gammalt ylle. Gods afhämtas tacksamt afgiftsfritt. HILDUR ANDERSSONS,Ullspinneri och Skrädderiaktiebolag. Alim. 7G 53. HÖtOrgot 12» Riks. 165. Filial: Hornsgatan i. Aiim 30435. För vikt om 18 kg îraktîritt îram och åter.

På sidan nämns Gunnar Wennerberg

Källa: Project Runeberg · ·