Sida 70
Februari, nr 7–9
66 IDUN 1897 Gläd dig du unga lif, Ty det går I det nya är Emot ljus och kraft, Emot sol och vår! Och om i drifvan En vårdröm du sänkt, En längtan du tänkt, Som du i blom Vill ha. återskänkt — Kanske en vårdag Skall fruktblommors snö Öfver dig strö Den lycka du drömt, Och som ej kunde dö. Ellen Lundberg. intelligent oeli konstnärligt begäfvad familj. Yid ankomsten hit, alltså vid sju års ålder, voro Emily Nonnens skolstudier afslutade, men på den första grund, som genom dem blifvit lagd, byggde hon sedan med tillhjälp af föräldrar, syskon och broderns lärare ett kunskapens tempel. Grenom fadern infördes bon i den engelska litteraturen, och af broderns lärare fick hon en inblick i naturvetenskaperna, medan hon tillsammans med sina systrar studerade språk och historia. Grammatik kom den tiden ej så mycket i fråga som nu. Det väckte de unga damernas förvåning, när Fryxell utgaf sin svenska grammatik, att också modersmålet skulle studeras som andra språk. I svenskan invigdes ej heller Emily Nonnen genom läxor om språkets genus, numerus och kasus, utan genom läsningen af Atterboms Lycksalighetens ö, hvilken hon fann så intressant, att hon studerade den med tillhjälp af ordboken. Hon var då 13 år gammal. Hur sällsynta sådana böcker då voro i Göteborg, kan man ana, när man hör omtalas, att vid början af 1820-talet fanns ett tryckt exemplar af Tegnérs Axel, hvilkot ägdes af landshöfdingen och gick i lån inom societeten. Fröken Nonnens artistiska anlag förbisågos icke. Det var hennes afsikt att blifva målarinna, och hon uppehöll sig därför i Köpenhamn, där hon under ledning af prof. Rörbye målade bra porträtt i olja. På den »älskvärde Thorwaldsens » atelier ritades flitigt. Mellanstunderna ägnades åt ett rätt intressant konstnärslif. Hemkommen målade hon på beställning från Upsala ärkebiskop Wingårds porträtt och tillbragte sedan sommaren 1844 i Stockholmj där hon målade porträtt i akvarell, en då i Sverige nästan okänd genre. Hon fick äfven befallning att måla drottning Desideria, men hinder kommo emellan och porträttet blef ej utfördt. Utom med andra intressanta personer, som hon träffade i hufvudstaden, umgicks hon ock med sin brors vänner, .Jakob Berzelius och Anders Betzius. Tillsammans med några bekanta var hon detta år i tillfälle att se den gamle Carl Johans sista revy på Ladugårdsgärdet, och i Upsala, där hon ock denna gång någon tid vistades, sammanträffade hon med de danska studenterna vid deras första besök där. Oafsedt längre och kortare uppehåll i de ofvannämnda städerna, har fröken Nonnen rest ganska mycket. Hon har flere gånger varit i England, rest i Tyskland och Norge, men framförallt i Sverige, där hon både i stad och på land varit en efterlängtad gäst. Och fröken Nonnen reste med öppet sinne och vaken blick och samlade därför i sitt rona sinne skatter af ädel halt, hvilka hon sedan omsmälte och sofrade, för att som juvelsmycken skänka den ungdom, som växte upp omkring henne. Några af denna ungdom samlade hon i sin ritskola, andra fingo af de utmärkta systrarna hela sin undervisning och framförallt en lifsriktning åt det rätta målet. Dock var det ej som lärarinna i egentlig mening Emily Nonnen skulle gifva sin insats Sveriges kulturlif, det var som författarinna för barn och ungdom. År 1855 utkom hennes första öfversättning från engelska till svenska och 1895 gjordes den sista från svenska till engelska. Dessa arbeten från det ena språket till det andra likasom bidragen till svenska kalendrar och tidskrifter äro så många och af så växlande innehåll att de ej här kunna uppräknas. Yi skola därför endast hålla oss till originalarbetena för de svenska barnen. År 1859 hade fröken Nonnen skrifvit en fabel, »De båda skyarne», hvilken hon visade för redaktör S. A. Hedlund. På hans råd lämnades den till bokhandlaren C. J. Arwidsson, som genast intog den i sin julkalender och sedan skickade författarinnan några planscher, hvarom hon skref »De tvänne guldhjärtana eller Guds öga vakar» och »Lorenzo och Roshilda eller Marmorgruppen », båda utkomna 1859. Sedan följde I860 »Rubinringen eller Sanningen segrar», 1863 »Familjen på Ornaholm eller Jjifvets skiften», 1864 »Granatkorset eller Ros och Lilja», 1865 »Flyktingarne eller Valspråket öfver dörren», 1866 »Taltrasten, tidskrift för barn och ungdom» samt 1868 »Ufvets skola eller Ädel säd och rika kärfvar»,. alla dessa utkomna på C. J. Arwidssons förlag. Få böcker ha i vårt land af ung och gammal mottagits med sådan tacksamhet som dessa. Föräldrarne uttalade sin glädje öfver att de fått en litteratur, som så lugnt kunde lämnas åt barnen, och beklagade endast att författarinnan vore hindrad att fortsätta. Orsaken härtill var en sjuk syster, som hon uteslutande ägnade sin vård, och då denna 1866 afled, kommo öfveransträngning samt resor och bestyr emellan. En berättelse, den ofvannämnda »Lifvets skola», skrifven under intryck från England, utkom, som vi nämnt, 1868, men sedan voro lifvets septemberdagar inne, de senare originalarbetena ha ej samma sommarprägel som de ofvannämnda. Ufvets praktiska bestyr togo ock konstnärinnans och författarinnans tid i anspråk. Skötandet af gården med dess bokföring, ett större hushåll, vidsträckt umgänge och vården af en äldre syster upptaga nu den åttiofomåriga Emily Nonnens tid ; men att så mycket praktiskt arbete hvilar på den späda, älskvärda lilla kvinnans skuldror, anar ej den, som i höstkvällen sitter i förmakssoffan och lyssnar till henne. Ett af fröken Nonnens äldsta minnen är den kanonad, som i London förkunnade segern vid Waterloo. Ofärden öfver århundradets hjälte för oss lätt in på betraktelser af förr och nu. Den vördnadsvärda värdinnans gedigna historiska bildning och rika världserfarenhet göra hennes omdöme lugnt och säkert. Den gamla och nya tidens förtjänster och fel vägas opartiskt mot hvarandra. Och den nya tiden med sin lätta samfärdsel, sina många möjligheter till arbetsförtjänst, sin folkbildning och filantropi får priset. Men fröken Nonnen är van att af erfarenheter draga slutsatser. Hon dröjer livarken vid den gamla goda tiden eller den oroliga nya, in i framtiden spanar hennes varma blick, frågande, om det nya släkte, som nu växer upp omkring oss, har kraft nog att gå framåt i utveckling. För detta unga släkte är det väl nu knappast möjligt att skildra våra fröjder, då bland böckerna på julbordet fanns en bok af Emily Nonnen. Den lästes naturligtvis först af den lyckliga ägarinnan själf, som kanske med det lilla pekfingret följde rad efter rad och ovan, ofta med tårskymd blick, läste upp berättelsen. När den boken var utläst, utbyttes den mot en af de andra, som någon af lekkamraterna fått, och så ändtligen, när berättelserna gått laget om, hamnade hvad som möjligen återstod af boken i en vrå af bokskåpet, medan innehållet, gömdt i vaxmjuka barnahjärtan, bar mer eller mindre rika frukter, hos några blef första väckelsen till evighetslif. Men var icke öfverallt välsignelsen så stor, på oss alla verkade den dock så godt, att bara åsynen af de gamla utnötta böckerna framkallar de ljusaste barndomsminnen. Dessa minnen fylla oss ännu, när våra hjässor börjat gråna, med den innerligaste tacksamhet mot författarinnan, som gaf oss dem, men också med den önskan, att de barn, som växa upp kring oss, må få de djupa sanningar, som i dem innehållas, med på deras lefnadsväg, och därför äro vi nog dristiga att bedja den åldriga författarinnan att i sin lefnads höst återgifva de unga sin sommars fagra blommor. Denna vår önskan blir också snart uppfylld, i det att en förläggare, som länge sökt efter de i bokhandeln utgångna böckerna, anhållit om att få utgifva dem i ny upplaga. Men, torde någon invända, i en tid då allt går med snälltågsfart, kan väl icke det, som skrefs för öfver 30 år sedan, ännu vara njutbart? Yi svara, att hvarje gång vi omläst dessa våra kära barnböcker, ha vi alltid funnit dem lärorika och tilltalande, oeh när vi berättat dem för våra berättelsehungriga småttingar, ha de suttit på sina pallar lika förtrollade som deras mödrar en gång sutto på sina. Detta är ej underligt, ty sanningens sol speglas i dem, och den solen vet ej af någon aftonskymning, den kan och den skall, så länge ett människohjärta klappar, upplysa och uppvärma det. Formen kan visserligen åldras, men i Emily Nonnens böcker är icke ens formen i sin helhet gammal; och om den än på något ställe är det, så likna i alla fall dessa hennes berättelser den lilla paviljongen vi sågo på berget. Hennes eget kärleksfulla barnasinnes aftonsol skimrar igenom det hela. Amanda Leffler. --------- *--------- K järtetro. En berättelse från. skären. rtz Väddö, fagra ön i Ålaizds haj\ ' Det stod, när jag var barn, ett kors pa stranden, Och fram till korset smög sig grön en stig Emellan klipporna i sanden. Spar af en inskrift syntes äizzzu kvar, Men tvärträ’t hade storm ooh böljor tagit. Se'n hafva sol och regn och tidens tand I ojämn kärnad mot .det dragit. Och nu siar blott ett litet rös af sten, Där gröna stigen slutar uppa hällen. Men vågejz sjunger än sin gamla sång} Af vemod fylld, i sommarkvällen. • Och korsets saga än blaizd bygdens folk Förtäljs, när glada vinterbrasan flammar, En enkel, flärdlös sägn om hjärtetro, Som fran all kärleks källa stammar. « ® *
På sidan nämns Sven Adolf Hedlund, Jöns Jakob Berzelius
Källa: Project Runeberg · ·






































































































