Om inflytelse, eller gemenskapen emellan själ och kropp

warelser: nei der fins icke någon annan källa till den förundrans-wärda öfwerensstämmelse, som framter sig i hela skapelse-werket, än kärleken werkande genom wisheten; hwilket hwar och en lätteligen kan se, som ifrån Effecterna förstår at upsöka Första Orsaken. Såsom Gud är en, så är och den andeliga Solen en, hwars wäsend är pur kärlek: och emedan det, som har sitt wäsend och tillwarelse imediate utaf Gud, icke kan kallas Rymds utsträckning; sålunda äro andeligheterna med dess hänledningar, icke at anse under begrepet om Rymd, ehuru de äro allestädes uti alla Rymder; de kunna derföre icke begripas, omfattas eller inneslutas innom Rum: således är den gudomeliga kärleken lika närwarande i det innersta som det yttersta af Universo. Ett allmänt simpelt begrep har redan en swag kunskap derom, at det Gudommeliga fyller alt med sin närwaro, och bibehåller alla ting enligt ordningen uti det skapade tillståndet, genom sitt ords kraft; men huru mycket klarare är icke begrepet om denna sanning, då det fått en rättskaffens kunskap om gudommelig kärlek, och en slags insigt huru den uti förening med gudommelig wishet åsyftar ändamålen, nyttan och det goda uti alt? Huru dess inflytelse uti samma wishet försynar och leder alt med passande medel till det rätta, och utaf sin kraft, genom wisheten, frambringar de werkningar, som gifwer fullkomnande åt det Hela?