Sida 55
7. Några nutida bevis för jordens rörelse
[re et
(STA ER rr (eo Sk ora PE rr SS ar Te
(=)
NÅGRA NUTIDA BEVIS FÖR JORDENS RÖRELSE. 535
300,000 kilometer på sekunden, behöfver 31 år för att hinna från denna stjärna till oss. Den lilla fläck af himme- len som stjärnan i sin parallaktiska rörelse årligen kring- vandrar är i motsvarande grad liten: månens skifva är i genomskärning 2,000 gånger så stor.
Genom dylika små parallaktiska rörelser hos fixstjär- norna har man äfven lyckats visa, att hela solsystemet rör sig uti rymden. Man har bestämt riktningen af denna rörelse. Vårt solsystem närmar sig i själfva värket oafbrutet till stjärnorna i stjärnbilden Herkules. Vi kunna tydlig- göra den engelske astronomen MHerschels upptäckt häraf genom ett exempel. Låt oss föreställa oss, att vi från hafvet närma oss en straovd, på hvilken vi redan från långt håll kunna skönja en grupp af träd. Denna grupp synes måhända i början rätt tät. Men ju närmare vi komma stranden desto mera se vi träden glesna. Och denna om- ständighet skulle vara tillräcklig att öfvertyga oss, att vi värkligen komma stranden närmare och närmare, äfven om vi ej på annat sätt kunde afgöra, att vår båt rörde sig framåt. — Genom en dylik betraktelse upptäckte Herschel solsystemets rörelse. Granskar man fixstjärnornas lägen, sådana de från tid till tid blifvit uppmätta, så finner man att de ingalunda äro fixa utan hafva rörelser, om än små och långsamma. Det behöfves blott att undersöka dessa rörelser för att man skall finna, att det finnes en trakt af himmelen, där stjärnorna synas aflägsna sig från hvarandra, och där hvarje stjärngrupp synes glesna. Det är trakten vid stjärnbilden Herkules. På motsatta delen af himmelen finner man, hur de där befintliga stjärnorna från tid till annan tränga sig tillhopa.
Innan stjärnparallaxerna ännu blifvit funna, hade en annan årlig rörelse hos stjärnorna blifvit upptäckt, som äfven den utgör ett bevis för jordens rörelse omkring solen. Denna rörelse, som upptäcktes af den engelske astronomen Bradley 1728, försiggår såsom den parallaktiska rörelsen i små ellipser, hvilka dock äro ojämförligt mycket större än de parallaktiska. Att denna rörelse ej är af parallaktisk natur framgår däraf, att den för det första iakttages hos alla stjärnor oberoende af deras större eller mindre glans och därmed sammanhängande afstånd från oss, för det andra, emedan rörelsen synes försiggå i samma led som jordens rörelse och ej i motsatt led, såsom fallet skulle blifva med en parallaktisk rörelse.
Källa: Project Runeberg ·