Sida 89
med deputationen var det deremot fallet, att densamma i likhet med det stora flertalet af hemma varande valmän ursprungligen önskade landtdagen uppskjuten till tiden efter fredsslutet. Detta framgår med full evidens t. ex. af den promemoria, som af ordföranden baron Mannerheim vid deputationens första sammanträde inlemnades till protokollet och derefter bildade grundvalen för de deputerades vidare uppträdande. Häri säges uttryckligen: „Intill dess freden återställes, kan ändå icke vidtagas annat än provisoriska åtgärder, hvilka af regenten, som innehar landet, äro beroende, ehuru de sakna folkets frivilliga samtycke" (Castrén, Finska Deputationen, s. 52). I öfverensstämmelse härmed är också det yrkande på landtdag, som förekommer i deputationens memorial till kejsaren, hållet i så obestämd form, att det förblir oklart, huruvida det afsåg ständernas sammankallande redan medan kriget pågick. Först senare, sedan kejsarens beslut var kändt och meddeladt deputationen, betecknade Mannerheim i en enskild not till grefve Saltikoff landtdagen såsom af förhållandena i Finland omedelbart påkallad.
Det är icke heller svårt att utleta de motiv, hvilka föranledde de deputerade att önska ett uppskjutande af ständermötet. Det var framför allt samma uppfattning, som professor Calonius i så kraftiga ord uttalat, att så länge ingen fredstraktat mellankommit, det icke — oaktadt den fiendtliga ockupationen — ankom
Källa: Project Runeberg ·