Sida 90
på undersåtens godtfinnande att afskudda sig sina pligter mot sin lagliga öfverhet. Endast småningom hafva de deputerade, likasom Calonius sjelf, låtit öfvertyga sig derom, att denna lära, ehuru i sin allmänhet riktig och oantastbar, under säregna förhållanden måste lida en begränsning. Omständigheternas tvång ledde dem slutligen till den insigt, att sedan det finska folket uttömt sina krafter i en ojämn kamp för uppehållandet af föreningen med Sverige och föga utsigt till återställande af denna förening mera förefans, detsamma med lugnt samvete och räddad heder kunde följa sin sjelf-bevarelsedrift och genom en på egen hand ingången, lojal uppgörelse med segraren säkerställa sin existens för framtiden.
Vi upprepa det: landtdagens sammankallande redan under kriget ingick ursprungligen endast i Sprengtportens, icke i deputationens program f. Huru litet Ordin, oaktadt allt sitt ordande om den förstnämndes stora inflytande, i denna punkt insett det verkliga sammanhanget, framgår af särskilda hans på-
1 Detta sakförhållande vinner ytterligare bekräftelse af ett bestämdt uttalande af Mannerheim, hvilket Castrén väl anför i annat sammanhang, men icke vidare beaktar. I sina memoirer förklarar nämligen deputationens f. d. ordförande, att han ansåg landtdagen för tidig, enär dervid, enligt hans tanke, «under ett ännu påstående krig, och då landet genom fredstraktat ännu icke var afträdt, föga stod att uträtta i afseende på landets förändrade organisation och bestånd för framtiden». Castrén, Skildringar, s. 131.
Källa: Project Runeberg ·