Sida 91
ståenden. Så förmenar han (II, 209) på tal om deputationens första sammanträde, att Mannerheim och pluraliteten varit af den åsigt, att alla, äfven provisoriska åtgärder borde hänskjutas till landtdagen. Vi hafva sett, huru Mannerheims af deputationen godkända promemoria tvärtom uttalar, att de provisoriska åtgärder, hvilka under kriget vore en nödvändighet, berodde uteslutande på segraren och således kunde af honom vidtagas äfven utan ständernas hörande.
Icke mindre vilseledande äro Ordins kommenta-rier till deputationens vägran att yttra sig i egenskap af det finska folkets lagenligt valda representanter. „Der låg“, vi citera hans ord, „på kejsarens bord deputationens memorial, hvilket Saltikoff på samma gång hade medbragt och omedelbart föredragit för kejsaren; häri vägra Mannerheim jemte kamrater på det bestämdaste att diskutera några förändringar, anseende sig icke ega rättighet dertill. Och detta oaktadt befaller kejsaren dem kategoriskt att yttra sin mening: hvilka förbättringar, således äfven förändringar, vore nödvändiga för landet“ (Ordin П, 221). Sakförhållandet är ett annat. I det memorial, som låg på kejsarens bord, — om det för öfrigt låg der, ty att Saltikoff då redan, den 1 december, föredragit deputationens skrifvelse, är en obevisad supposition — lästes följande, ofvan anförda förklaring: „Men om Eder Kejserliga
Majestät skulle behaga befalla af oss några upplysnin-
Källa: Project Runeberg ·