Sida 94
Med den kännedom, läsaren redan eger om tendensen i det Ordinska arbetet, kan det ej förvåna, att författaren också beträffande deputationens medlemmar förblir trogen sin sträfvan att framställa alla de finnars handlingssätt, hvilka uppträda i hans arbete, såsom förestafvadt af mera eller mindre egoistiska motiv. Att han dervid invecklar sig i uppenbara motsägelser, är påtagligen för honom en bagatell, värd alldeles ingen uppmärksamhet.
Ett exempel bland många. I deputationens hållning, likasom tidigare i valmännens, ser Ordin ett verk af adliga intriger, och om den finska adeln låter han läsaren veta, att den hoppades på ett återställande under rysk styrelse af det klassvälde, på hvilket Gustaf III gjort ett slut genom statshvälfningen 1772 (II, 206). Men snart derefter står vår författaren inför det faktum, att såväl deputationen som Sprengtporten på det bestämdaste yrka på upprätthållande af den svensk-finska konstitutionen, sådan den förelåg efter de år 1772 och 1789 deri vidtagna förändringar. Ordin låter emellertid ej härigenom bringa sig ur fattningen, utan förklarar yrkandet dermed, att adeln under sagda konstitution kunde göra sig af staten en inkomstkälla, medan öfriga samhällsklasser och isynnerhet bönderna ruinerades (II, 230). Enligt den första beskyllningen skulle således deputationen, ledd af trånga klassintressen, hafva eftersträfvat en återgång till „frihetstidens"
Källa: Project Runeberg ·