Sida 4
4 Men livad frågade Serooge efter det? Just så ville han hafva det. Att få obehindrad komma fram på lifvets af vandrare fullpackade stråt och hålla all mensklig sympathi fjerran ifrån sig, det var just Scrooges högsta tillfredsställelse. En (]agj — det var en bland de skönaste dagarna på hela året, julafton, — satt Serooge flitigt sysselsatt på sitt contor. Det var kalit, hvasst kallt, mörkt oeh töcknigt öfver allt; han kunde höra folket ute på gården springa flåsande af och an, slå armarna omkring lifvet, för att värma dem och stampa med fotterna mot sten- läggningen. Tornuren hade nyss slagit tre; men det vav redan kolmörkt; det hade knappt varit ljust på hela dagen, och ljuslågor skymtade fram ur fenstren till contoren i grannskapet, liknande rödgula streck, dragna på mörkrets svarta grund. Dimman trängde sig in genom hvarje remna, livarje nyckelhål, och var så tjock utanföre, att, fastän gården var en hland de allraminsta, husen midtemot sågo ut som blotta töckenbilder. När man såg det tjocka töckenmolnet falla ner och insvepa allt i mörker, kunde man vara frestad att tro, det Naturen hade sin verkstad i grann- skapet och nu höll på att anställa julbrygd i ofantlig seala. „ Dörren till contoret stod öppen, pa det Serooge skulle kunna kasta ett öga på sin bok- hållare, hvilken copierade bref uti en eländig li- ten håla, ett slags cell utanföre. Serooge hade en mycket liten brasa på; men bokhållarens var ännu mindre, så mycket mindre, att den sag ut som ett enda kol. Men han kunde icke lagga på mera, ty Serooge hade stenkolslåren inne i sitt eget rum, och säkert var, att, när bokhålla- ren kom in med skytfeln, principalen genast bör- jade tala om nödvändigheten för honom att göra
Källa: Project Runeberg ·