Sida 3
välgörande eld 5 dolsk och sluten inom sig sjelf, älskande ensamheten som en ostra. Den invärtes kölden förstelnade lians anletsdrag, gjorde hans spetsiga näsa ännu spetsigare, skrynklade hans kmd, gjorde hela bans kropp styf och stel, lians ögon röda, hans tunna läppar blå oeh uttalade sig i hans sträfva, skrofliga röst. E11 rimfrost låg öf- ver hans hufvud, hans ögonbryn och hans borsti- ga halsa. Sin egen låga temperatur spridde han omkring sig hvart han kom; under rötmånaden afkylde han sitt contor till fryskyla, men gjorde det icke en grad varmare vid jultiden. Yttre värme och köld hade obetydligt infly- tande på Serooge. Ingen värme förmådde göra honom varm, ingen vinterkyla kunde göra honom kall. Ingen vind, hur genomträngande den än blåste, var mer skarp än han ; ingen snö mer fli- tig i sitt kall, intet hällande regn mer omöjligt att blidka. Det fula vädret visste icke, hur’ det skulle få hugt med honom. Regn och snö, ha- gel och storm kunde berömma sig af en fördel framför honom blott i ett enda hänseende. De foro ofta beskedligt fram ; men det gjorde Serooge aldrig. , 0 Aldrig uppehöll någon honom på gatan för att ined vänlig mine säga; Hur står deMill, bro- der Serooge; när kommer du och helsar på mig? Aldrig begärde någon tiggare en slant af honom’ aldrig fragade barnen honom, hur’ mycket kloc- kan var; aldrig hade under hela hans lifslid man eller qvinna frågat Serooge om vägen dit eller dit. , ' och med de blindas hundar tycktes känna honom, oeh, när de sågo honom komma, förde de sina egare in i portgångar eller ut på gårdar, och h viftade sedan med svansen, likasom menade husbo'nde%ÖS°n 8,0 bäUre äa ,,,,da figon, hlinda
Källa: Project Runeberg ·