Sida 2
2 ner i många Herrans år, och Serooge var hans enda testauienlsexeeulor, hans enda administratör, hans enda anhörig , enda arftagare, enda vån uch den cuda, som sörjde honom. Likväl lät Serooge den hedröfliga händelsen icke alltför starkt in- verka på sig, utan sjelfva begrafningsdagen vi- sade han sig vara en ypperlig alfaireskarl och fi- rade denna dag med afslulandet af ett vinstgifvan- dc köp. Jag nämnde Marley’s begrafning och ledes dcrigenom tillhaka till den punkt, kvarifrån jag utgick. Det är alldeles afgjordt, att Marley var död. Detta måste man noga behålla i minnet, eljest finnes det platt ingenting underbart i den historia, jag ämnar berätta. Om vi ej vore full- komligt öfvertygade, att Hamlets fader var död, innan skådespelet börjar, så skulle det visst icke ligga någonting underligt deri, att han om nat- ten , under det östlig vind blåser, lar sig före en spatserfärd på vallarna kring sitt eget slott, för att gifva en påminnelse ät sin dröjande son, -— deri skulle det, sade vi, ej ligga någonting mer underligt än i det, att hvilken annan medelålders man som helst tar sig en promenad i mörker och storm för samma goda ändamål. Serooge utplånade icke gamle Marley s namn, utan ännu stod .der öfver dörren till contoret det gamla: Serooge Marley. Firman var sådan. Personer, som för första gången koinrno i berö- ring med Serooge, kallade honom ibland så, ibland Marley; men han lystrade till bägge nam- nen ; det gjorde honom alldeles detsamma. Men Serooge var kall som jern och hård som en qvarnsten ; en småaktig gnidare, en pre- jare, en penningskrapande, smulgratig, girig, gnatig gammal syndalräl; bård som en llinta, ur hvilkét aldrig clt stål kunnat utlocka en gnista
Källa: Project Runeberg ·