Jul-aftonen

ien aldrig stuckit minsta guld eller silfver i min ticka , — tror jag, att den gjort mig nytta ocli skall göra mig nytta, oeli derföre säger jag: Gud väl- signe denna tid!” Bokhållaren utanföre yttrade ofrivilligt sin öfverensstämmelse med dessa åsigter; men som han genast insåg, alt kan hurit sig opassande åt, ställde kan sig att röra i elden oek utsläckte der- vul den sista svaga gnistan för beständigt. ”Fårjag köra ett knystande till af er dcrute,” sade Scrooge, ”så skall ni få fira jul med förlu- sten af er syssla. Du är ju en dugtig talare, du,” sade kan derefter, vänd till sin systerson, ”det förundrar mig, att du inte ännu sitter i parla- mentet.” 1 ’ Var inte ond, morbror! Kom ock ät mid- dag med oss i moryon!” Scrooge sade, att kan skulle komma, ja, kan skulle det. Men kan lade till några ord så all meningen blef, alt kan skulle komma först, när systersonen inte kade mer någonting att bjuda honom pa. ”Men hvarföre det då?” frågade Scrooge-s systerson. ”Hvarföre det?” b " ”Hvarföre kar du gått ’sta’ ock gift dig?” sade Scrooge. u " ”För det jag hlef kär.” För det duklefkär!” hånskrattade Scrooge likasom vore detta det enda i verlden, som kun- de vara annu löjligare än glad ock rolig jul. ”God atton med dig !” J ”Men, morbror, Ni kar ju aldrig varit kos mig, man jag blef gift; kur’ kan mitt giftermål a vara en orsak till er vägran att komma nu?” God afton med dig!” upprepade Scrooge. Jaff vili ingenting ka utaf Er, jag begär in- genting af Er; kvarfore kunna vi ej vara vänner!”