Sida 27
25 Luften var uppfylld med spöken, som utan rast och ro sväfvade af och an, allt under uppbäfvande af ångeslfulla klagorop. Hvar och en af dessa skepnader har en kedja, liksom Marley’s ande; några (de voro kanske brottsliga styresmän ofver folkslag) voro hopkedjade med hvarandra; ingen var fri. Mången hade varit Scrooge bekant under det de lcfde; han kände t. ex. fullkomligt igen en gammal ande i en hvit vest, som släpade efter sig en ofantligt tung penningkista och jämmerligen klagade, att han icke kunde hjelpa en gammal hustru med ett barn, som han såg nere på gatan vid tröskeln till en port. Allas qval bestod ögonskenligen deri, att de sökte göra menniskorna godt, men för alltid förlorat förmågan dertill. Om skepnaderna smälte hort i töcken, eller om töcknet omhöljde dem, det kunde Scrooge icke afgöra; men de och deras röster försvunno på en gäng, och sedan såg det ut derutanföre alldeles så, som när han gick hem på aftonen. Scrooge slog igen fenstret och undersökte dörren, hvarigenom anden kommit in. Denna var ännu igenlåst och riglad, såsom han sjclf låst och riglat den. Han försökte säga ”dumheter”; men förmådde icke få ens första stafvelsen öfver sina läppar, och som han , antingen i följd af den ovanliga själsspänningen eller dagens ansträngningar, eller i följd af sin blick inåt den osynliga verlden eller sitt samtal med anden, kan hända ock emedan det yar långt lidet på natten, kände sig i stort behof af hvila, kastade han sig genast på sängen, utan att kläda af sig, och insomnade ögonblickiigen. 3
Källa: Project Runeberg ·
