Sida 30
28 ”Timmen full !” tänkte Scrooge triumferande,- ”ock ingenting passeradt.” Det tänkte kan, förrän stora klockan ännu slagit; men nu förkunnade kon med djup, dof, ihålig, melankolisk ton sitt ett. I samma ögonblick blixtrade ett ljussken i rummet, ock en kand drog undan förkängena för Scrooges säng. Sängomkänget drogs undan af en hand, icke omkänget vid kans fotter, icke bakom bans rygg, utan åt den sidan, der kan låg med ansigtet, .Sängomkänget drogs undan, ock Scrooge, som nu satte sig upp till kälflen, såg sig gentemot den öfverjordiska gäst, som drog det, lika nära som jag nu är till er ock i tankarna star bredvid er. Det var en sällsam skepnad, liknande ett barn, eller snarare icke ett barn, utan en gammal man, som, betraktad genom något öfvernaturligt medium, tyckes likasom langt undanflyttad och knappt så stor som ett barn. Haret, som kängde kring kals ock rygg, var hvitt som en gubbes; men i ansigtet fanns icke en enda skrynka, ulan det kade en ungdomligt blomstrande färg. Armarne voro mycket långa och muskulösa, ock likaledes händerna, så att de tycktes ega ovanlig kraft. De väl formade benen och fotterna voro obetäckta, likasom armarne. Skepnaden bar en bländande hvit lifrock och en glänsande gördel kring lifvet. 1 banden höll kan en frisk grön qvist af jernek, ock kans kläder voro, i sällsam kontrast med denna sinnebild af vintern , prydda med sommarens blommor. Men det alldrasällsammaste var en klar, glänsande ljusstråle, som utgick uppifrån skepnadens bufvud ock upplyste allt rundtomkring. Sannolikt för att stundom kunna gömma undan detta ljus, bar skepnaden i stället
Källa: Project Runeberg ·
