Sida 31
29 for mössa en stor ljussläckare, som Lan nu Löll under armen. Men äfven detta var verkligen icke det alldrasällsammaste, såsom Scrooge anmärkte, när han hörjade betrakta skepnaden mer uppmärksamt, ty allt som gördeln gnistrade och glittrade än på ena stället än på det andra samt i ena ögonblicket var ljus, i det andra mörk, så framstod skepnaden sjelf ibland tydligare, ibland otydligare, ibland som en varelse med en arm, ibland med ett ben, stundom med tjugo ben, stundom i form af två ben utan bufvud, återigen som hufvud utan kropp, och intet spår af de försvinnande delarne förblef synbart i det tjocka mörker, kvari de smälte bort. Medan Scrooge som bäst förundrade sig bäröfver, stod gestalten plötsligen helt tydlig och klar framför honom. ”Ar du den ande, bvars ankomst blifvit mig förkunnad?” frågade Scrooge. ”Jag är det.” Rösten var mild ocli ljuf; men ljudet hördes så sagta, som hade det kommit från ett aflägset fjerran. ”Hvem och bvad är du?” frågade Scrooge vidare. ”Jag är den förflutna Julens ande.” ”Den för långt tillbaka förflutna?” frågade Scrooge med en blick på andens dvärggestalt. ”Nej, din förflutna Juletids.” Scrooge skulle må bända, om någon frågat honom, icke kunnat uppgifva något skäl, men han önskade se anden med mössan på bufvudet och bad bonom derföre betäcka sig. ”Huru,” sade anden, ”vill du med verldslig hand så snart släcka ut det ljus, jag medför åt dig? Ar det icke nog, att du tillhör dem, jhvilkas passioner bilda denna mössa och tvinga mig att
Källa: Project Runeberg ·
