Sida 43
41 ”Ja, är ilet icke så? Han bar gifvit ut några fa pund af ert lumpna mynt, tre eller fyra pa sin böjd. Ar det för sådant kau förljenar allt detta beröm ? ”Inte för det,” sade Scrooge, som räcktes ur sina drömmerier af denna anmärkning- och omedvetet talade likt sitt fordna, icke sitt närvarande jag, ”inte är det för det, ande ! Han är i stånd alt göra oss lyckliga eller olyckliga, alt göra vår Ijenst lätt eller besvärlig, till ett nöje eller en börda. Om denna förmåga ligger i ord ocb blickar, i saker af så ringa, obetydligt värde, alt ingen kan addera ocb räkna dein, bvad betyder det? Den lycka kan sprider omkring sig, är fullt utså stor, som kostade den en bel förmögenhet.” Han kände andens klick ocb tystnade tvärt. ”På bvad tänker du nu?” frågade anden. ”På just ingenting särskildt.” ”Någonting är det likväl,” fortfor anden. ”Nej,” sade Scrooge, ”åhnej; men jag skulle bra gerna vilja säga ett ord till min bokhållare, just nu; det är alltihop.” Hans fordna jag släckte lamporna just som han yttrade denna önskan; ocb Scrooge stod åter bredvid anden ule i fria luften. ”Min tid är kort,” anmärkte anden. ”Fort!” Dessa ord voro icke ställda till Scrooge eller till någon annan, som han kunde se; men de föranledde omedelbar verkan. Scrooge såg sig ännu en gång sjelf. Han var nu äldre; en man i sin bästa ålder. Hans ansigte hade ännu icke de sednare arens sträfva ocb stela drag; men deri skönjdes redan spår efter bekymmer ocb girighet. Han kastade omkring sig begärliga, oroliga blickar, hvilka tillkännagåfvo- den passion, som fattat rot bos honom ocb visade, hvart skuggan af det vevande trädet skulle fälla.
Källa: Project Runeberg ·
