Jul-aftonen

Han var iclse ensam, utan satt bredvid ett vackert ungt fruntimmer i sorgdrägt; i hennes ögon perlade tårar, som blixtrade i det från anden utstrålande ljuset. ”Det betyder icke mycket,” sade hon mildt; ”för dig betyder det icke mycket. En annan idol bar utträngt mig, och kan den gifva dig glädje och tröst i en framtid, som jag skulle försökt att göra, så har jag ingen rättvis orsak alt sörja.” ”Hvilken idol har trängt ut dig?” frågade han. ”Ett gyllene afgudabeläte.” ”Ja, så prata de alltid här i verlden,” sade han. ”Det finns ingenting, som man fruktar så mycket som fattigdomen, och ingenting man låtsar med sådan stränghet fördöma som slräfvandet att förvärfva rikedom.” ”Din rädsla för verlden är alltför stor,” sade hon vänligt. ”Alla dina öfriga förhoppningar hafva blifvit uppslukade af hoppet om att kunna undgå förevitelser för det du är fattig. Jag har sett dina ädlare sträfvanden försvinna det ena efter det andra och qväfvas af den herrskande passionen, vinningslystnaden. Är det icke så?” ”Jag förstår dig icke,” var hans undvikande svar. ”Men, om jag ock blifvit förståndigare nu mot förr, hvad ligger för ondt deri? Jag är ieke förändrad med hänseende till dig.” Hon skakade på hufvudet. ”Är jag annorlunda mot dig än förr?” ”Vår öfverenskommelse är redan gammal. Den ingiclts, när vi bägge voro fattiga och nöjda med att vara det, tilldess, i sinom tid, vi skulle genom flit och arbete kunna förbättra var ställning i verlden. Du är annorlunda nu. Den tiden var du en annan.”