Sida 47
45 bändt, nej, nej. För allt guld i verlden skulle jag icke velat rycka i detta slätkammade bår eller rifva ner denna rika fläta; oeh den nätta lilla skon, den skulle jag ieke velat slita af bennes fot, om jag än dermed kunnat rädda mitt lif. Ocb att öfvermodigt mäta omfånget af bennes smärta lif som de djerfva ungarne gjorde, det skulle jag icke kunnat; jag skulle då väntat mig, att min arm till straff förblitvit krokig i all min tid och aldrig rätat ut sig mer. Ocb likväl skulle, jag erkänner det, jag gerua bafva velat vidröra bennes läppar, gerna velat göra benne en fråga, på det bon måtte bafva öppnat dem; gerna skulle jag velat se det löst, delta böljande bår, af bvilket en enda tum var en ovärderlig skatt; — med ett ord, jag skulle varit nöjd, om jag fått den minsta bland de fribeter, de små tilläto sig, men likväl varit man, för att känna värdet deraf. Men nu hördes en knackning på dörren, och derpå följde en sådan skockning ditåt, att hon med det leende ansigtet oeh den nerskrynklade blödningen fördes med midt i den larmande gruppen, tillreds att helsa familjens fader, som nu kom hem, åtföljd af en karl, belastad med julklappar och leksaker. Men nu skulle man ka’ sett, hvilken stormlöpning gjordes på den försvarslösa bäraren. De klättrade upp på honom, nyttjande stolar i stället för stegar, dykte ned i hans fickor, plundrade honom på alla hans paketer, grepo fast i lians halsduk, hängde sig kring hans bals, trummade honom i ryggen och ryckte och sleto öfver allt i hans kläder. Ack, bvilka utrop af förvåning ocb förtjusning, med bvilka hvarje uppryckt omslag belsades! Ocb kvilken ångest, när det förspordes, att det yngsta barnet tagit en liten trähäst i munnen samt var mer än misstänkt alt haf-
Källa: Project Runeberg ·
