Sida 48
va sväljt ner cn sockerdufva! Oeh hur’ trösteligt, när alit detta befanns vara ett falskt allarm ! Glädjen, tacksaralieten, hänryckningen, allt är lika omöjligt att bcskrifva. Vare nog sagdt, att efter hand barnen och deras förtjusning makades ur rummet, en trappa högre upp, der de ändtligen fördes till sängs, oeh stormen derigenom afstadnade. Men nu betraktade Serooge allt med uppmärksammare blickar än någonsin, när familjens fader, till hvars sida den sköna dottern med ömhet smög sig, satte sig ned med henne och hennes moder vid sin egen brasa; oeh, när han betänkte, alt ett annat dylikt väsende, lika skön och lika förhoppningsfull, kunnat kalla honom fader samt kunnat blifva en vårblomma i hans lefnads vinter , då fuktades hans ögon ofrivilligt. "Min gumma !” sade husfadern och vände sig med ett småleende till sin hustru; ”jag har sett en gammal bekant till dig i dag.” * ”Ilvem då?” ”Gissa !” ”Kan inte! Åhjo, kanske ändå,” tilläde hon äfvenledes med ett leende, ”Mr Serooge!” ”Alldeles rätt! Jag gick förbi hans contorsfenster, och, som luckorna icke voro igen, ock han hade ljus tändt derinne, kunde jag knappast undvika alt se honom. Hans compagnon ligger rent för döden, har jag hört sägas; och der satt han nu ensam; alldeles ensam i hela vcrlden, skulle jag tro.” ”Ande!” sade Serooge med bruten röst; ”för mig ifrån detta ställe !” ”Jag sade ju dig, alt dessa äro skuggor af det , som varit,” sade Anden. ”Tadla icke mig för det de äro just det de äro.”
Källa: Project Runeberg ·
