Sida 51
49 nas i rummet bredvid, bvarur det också, vid närmare betraktande, verkligen tycktes skimra fram. Så snart denna tanke rotfäst sig bos honom , reste han sig försigtigt från sängen och smög sig i tofflorna till dörren. Så snart Scrooge lade banden på låset, ropade en okänd röst honom i namn och uppmanade honom att komma in. Han lydde. Det var hans eget rum, det led intet tvifvel; men det hade undergått en öfverraskande förändring. Väggar och tak voro fullsatta med friska gröna qvistar, att det såg ut alldeles som en löfsal, hvari glittrande, skimrande bär hängde ner från alla håll. Bladen och barren på qvistarna reflecterade ljuset som lika många speglar, och i kaminen prasslade och fladdrade en hrasa, så väldig, att dess make aldrig varit uppgjord i det gamla huset, så länge Scrooge och Marley bott der, således icke på mången lång vinter. På golfvet lågo, staplade på hvarandra i form af ett slags tkronsäte, kalkoner, gäss, vildbråd, höns, kött, grisar, länga guirlander af korf, pastejer, plumpuddingar, ostronträ’n , kastanier, rödkindade äplcn, saftiga apelsiner, söta päron, stora julbullar och rykande bålar med punsch, som fyllde rummet med den yppersta doft. På denna thron satt rätt heqvämt en jättefigur med leende ansigte; i handen hade han en brinnande fackla, som liknade ett ymnighets-horn, och ur denna strömmade ett klart ljussken på Scrooge , när han stack hufvudet in genom dörren. ”Kom in!” ropade anden. "Kom in och gör närmare bekantskap med mig, menniska!” Scrooge steg in ined en viss skygghet och lät sitt anlete sjunka mot golfvet. Han var icke mer den egensinniga, hårdhjertade Scrooge, som 5
Källa: Project Runeberg ·
