Sida 52
50 han varit, och, ehuru andens ögon voro hlara och vänliga, tordes han dock icke hlicka in i dem. ’’Jag är den nu innevarande Julens ande,” sade anden, ”se på mig!” Scrooge gjorde det med vördnadsfull, fastän skygg, hlick. Anden har en enkel mörkgrön klädnad, hroderad med hvita skinn. Denna klädnad hängde så lös och fladdrande omkring honom, att det hreda bröstet förblef fritt, likasom vore icke meningen, att det skulle på något sätt vara öfverhöljdt eller betäckt. Äfven fotterna, hviika stucko fram undan mantelns vida veck, voro bara, och på hufvudet har han ingenting annat än en grön krans, hvarifrån glittrande istappar der och hvar hängde ned. Långa lockar svallade fritt kring hans hals; det vänliga ansigtet var öppet och rent; ögonen blixtrade; handen var utsträckt, rösten mild och vänlig, hela hans väsende otvunget, hans utseende gladt och lifligt. Kring Iifvet bar han en gammaldags gördel, men dervid hängde icke något svärd, och den gamla baljan var uppfrält af rost. ”Du har aldrig förr sett min like ?” sade anden. _ ”Aldrig!” svarade Scrooge. ”Du har aldrig vandrat omkrig med de yngre medlemmarne af min familj, jag menar (ty sjelf är jag ganska ung) mina äldre bröder, som blifvit födda de sistförflutna åren?” fortfor skepnaden. ”Jag kan inte påminna mig det,” sade Scrooge; ”dock fruktar jag, att sådant icke varit händelsen. Har du många bröder, ande?” ”Mer än adertonhundra,” svarade anden. ”En rätt anständig familj. Stackare den, som skall sörja för en sådan!” mumlade Scrooge mellan tänderna.
Källa: Project Runeberg ·
