Sida 53
51 Den innevarande julens ande reste sig frän sin thron, ocli Scrooge yttrade med ödmjukhet. ”Ande, för mig hvart du vill! Redan nästförflutna natt har jag, dertill nödd och tvungen, gjort en utvandring och erhöll derunder lärdomar, som aldrig skola gå ur mitt minne. Jag skulle äfven vilja hemta undervisning af dig, om du i denna natt har någon lärdom att meddela mig.’1 — ”Vidrör min mantel!” Scrooge gjorde som honom sades och höll sig fast uti andens mantel. 1 ögonblicket försvann allt , löfqvistar och klad, röda här, kalkoner, gäss, villbråd, höns, kött, grisar, korfvar, ostronträn, pastejer och puddingar, äplen och punsch. Likaså försvann rummet, elden, det rödaktiga ljusskimret, sjelfva den nattliga timman, och de stodo på en gata i City sjelfva juldagsmorgonen. Här (det var hvasst kallt) höll folket en något skrålande, men munter och icke obehaglig musik dermed, att de bortskottade snön utanför trappstegen till portarna och från taken till sina hus, hvarvid barnen utbrusto i gälla fröjderop, så ofta en stor snöklump rasade ner på gatan och spridde sig omkring i luften som ett litet sjelfgjordt snöfall. Husen sägo rätt svarta ut, och fenstren ännu svartare samt stucko af mot det släta hvita snötäcket på taken och den smutsigt hvita snön pä galorna, hvari vagnarnas och kärrornas tunga hjul dragit djupa fåror, hvilka i oändlighet genomkorsade hvarandra, der de stora gatorna grenade ut sig. Himmelen var dyster; till och med de kortaste gatorna tycktes likasom tillsperrade af en grå, till hälften fugtig, till hälften sammanfrusen dimma, hvars tyngre partiklar nedföllo i ett regn af sotatomer, likasom hade alla skorstenar i Stor-Britannien kommit öfverens att råka i brand, och
Källa: Project Runeberg ·
