Sida 76
74 pet besked oek i ett tal tackat detsamma, om äf- ven ohörbart; men anden lemnade honom ingen lid. Hela taflan försvann under Fredriks sista ord, ocli Scrooge befann sig åter ute på vandring ined anden. De sågo mycket, de vandrade vida omkring, besökte mången boning och funno öfverallt glädje. Anden nalkades till sjukbädden, och de sjuka blefvo gladare: ban närmade sig till menniskor, som måste gå i mödosamt arbete, och med större förhoppning vunno de större tålamod; ban trädde till de fattiga, och för ögonblicket kände de icke sin fattigdom. I fattig- och sjukhus, i fängelser, i kvarje tillflyktsort för nöden och eländet, der menniskan under den korta tid, hennes magt va- rade, icke reglat sin dörr och stängt tillträdet för anden, öfverallt qvarlemnade ban sin välsignelse och meddelade Scrooge goda lärdomar. Det var en lång natt, om det verkligen var en natt, bvilket Scrooge nästan betviflade, emedan alla julbelgdagarne tycktes sammanträngda i den tid, ban tillbragte med anden. Märkvärdigt var det också, att, under det Scrooge förblef oförän- drad till sitt yttre, anden synbarligen blef äldre och äldre. Scrooge hade visserligen märkt denna förändring, men icke nämnt något derom, förrän de lemnade ett barnsällskap, der anden utliredt glädjen bland de små. De stodo nu på en öppen plats; Scrooge såg, att andens hår blifvit grått, och frågade: ”Är en andes lif så förgängligt och kort?” ”Mitt lif på denna jord är mycket kort,” sva- rade anden, ”i denna natt uppnår det sin gräns.” ”1 denna natt?” ”1 dag vid midnattstid. Lyssna! Tiden nal- kas allt närmare.” I detta ögonblick slog klockan tre qvart till tolf.
Källa: Project Runeberg ·