Sida 77
75 ”Förlåt mig, om jag gör orätt i att fråga,” fortfor Scrooge, i det han fäste en uppmärksam klick på andens mantel; ”men jagser någonting be- synnerligt, någonting jag vet ieke kvad, sticka fram undan din mantel. Ar det en fot eller en klo?” ”Det kunde väl kallas en klo; men kött finnes ieke derpå;” svarade anden; ”se hit!” Undan mantelns veck tog lian fram tvenne barn, eländiga, fula, utmagrade, till medlidande väckande barn. De knäföllo vid hans fotter och böllo sig fast i hans mantel. ”Menniska, se bit! se bil!” ropade anden. Det var en gosse och en flicka, gula, utma- grade, höljda i lumpor, hungriga, men ödmjuka, krypande. Der ungdom och lif bordt fylla de- ras drag och smycka dem med sina skäraste fär- ger, der hade en kall och skrynkig hand, lik ål- derdomens, förvridit och förryckt dem. Der äng- lar skulle liafva tbronat, der lurade djeflar och stirrade hotfullt. Ingen förändring, intet urartan- de af menskligheten i någon grad inom hela den hemlighetsrika skapelsens omkrets, kan framalstra vidunder, blott hälften så fasaväckande. Med fasa tog Scrooge ett steg tillhaka. Sedan han betraktat dem en slund, ämnade han säga, att det var vackra barn; men orden tystnade af sig sjelfva, de ville icke göra sig skyldiga till en så skriande lögn. ”Ande, äro dessa dina barn?” Mera var han icke i stånd att yttra. ”De äro menniskobarn,” svarade anden; ”de hänga sig fast vid mig, eftersom deras fäder för- skjutit dem. Denna gosse är Bristen; denna flicka är Okunnigheten. Vakta dig för dem båda och för hela deras slägt; men framför allt valsla dig för henne, ty på hennes panna, ser jag, står det skrifvet, som domen varda skall, opi denna skrift icke blir
Källa: Project Runeberg ·