Jul-aftonen

77 nadsbjudande, när den så stod utmed honom, och. dess hemlighetsfulla närvaro lsom honom att ry- sa. Mera visste han icke, ty anden talade icke och rörde sig icke. ”Ser jag för mig den kommande julens ande?” frågade Scrooge. Anden svarade icke, utan pekade blott nedåt med handen. ”Du vill visa mig skuggbilder af de ting, som icke skett, men i framtiden skola ske?” fortfor Scrooge. ”Ar det så, ande?” Öfra delen af andens dok drogs för ett ögon- blick tillhopa i sina veck, likasom böjde anden på hufvudet. Detta var det enda svar Scrooge erhöll. Ehuru Scrooge nu blifvit någorlunda van vid andars sällskap, räddes han dock så mycket för denna tigande skepnad, att hans ben darrade un- der honom, och han knappt var i stånd att hålla sig uppe, då han beredde sig att följa anden. Denne dröjde ett ögonblick, likasom märkte han det tillstånd, hvari den dödlige befann sig, och likasom ville han gifva honom tid att heinta sig. Men just derigenom hlef det ännu svårare för Scrooge. En rysning gick öfver honom, då han tänkte att bakom den dunkla slöjan ande- ögon voro olranvändt fästa på honom, under det han, huru mycket han ock ansträngde sin blick, icke kunde se annat’ än den spöklika handen och cu stor svart massa. ”Det kommandes ande,” utropade han, ”jag fruktar dig mera än någon ande, jag sett. Men, som jag vet, huru du har för afsigt att vara mig nyttig, och som jag hoppas, att från denna stund blifva en helt annan menniska än jag hittills va- rit, vill jag mottaga ditt sällskap, mottaga det med tacksamt bjertä. Kan du icke tala till mig?”