Sida 85
83 garne mot knäet ock kastade en utmanande blick på de andra bägge. ”Nå, bvad är det mera med det, Mrs Dilber?” sade hon. ”Hvar och en måste sörja för sig sjelf. Sä brukade också lian alltid göra.” ”Ja, det är sannt,” sade tvätterskan. ”Nå, kvarför står ni der, rädd som en back- hare, menniska? Inte komma vi att rifva ut ögo- nen på hvarandra, tänker jag.” ”Nej, långt ifrån det,” sade Mrs Dilber och karlen på samma gång. ”Nä,” fortfor talarinnan, ”då är det bra. In- tet förlorar någon menniska något på de småsa- kerna, vi tagit. Åtminstone förlorar icke den döde derpå.” ”Nej” menade Mrs Dilber och skrattade. ”Hade han velat behålla dem äfven efter sin död, den gamla girigbuken,” fortfor qvinnan, ”så hade han bordt vara menniska, så länge han lef- de. Hade han det varit, så skulle han under sin sjukdom hållit någon, som kunnat sköta honom , och icke legat mol ensam till sista minuten.” ”Ja, det är mycket rätt,” tilläde Mrs Dilber. ”Det skedde honom rält, som det skedde.” ”Det skulle icke skadat honom, om det skett honom än värre,” fortfor hustrun, ”och jag skul- le sannerligen icke gjort mig samvete af att taga hort ännu mera, om' det varit möjligt. Öppna knytet nu, gamle Joe, och säg mig, hvad det är v*rdt. Tala utan omsvep. Jag skäms icke för att vara den första och har ingentiug emot, att de andra höra på alltihop. Vi visste nog, in- nan vi råkades här, livad hvar och en tagit för sig. Det är ingen synd. Öppna knytet, Joe!” Men de bägge andra voro för artiga attmed- gifva det, och mannen i den luggslitna svarta klädningen bredde först ut sitt rof. Det var icke
Källa: Project Runeberg ·